Ledare

Helena Giertta Chefredaktör
skicka e-post rss

Fördöm Erdogan ljudligt

17 augusti, 2016

Solen har lyst och det har varit varmt för de flesta av oss i sommar. Sportintresserade har kunnat njuta av bevakning av fotbolls-EM och Rio-OS.
Någon sommartorka på nyheter har det knappast varit och medierna har också levererat en hel del skarpa avslöjanden. Men, sett i det stora hela så går sommaren 2016 ändå inte till historien som en bra period för journalister i världen.

Kuppen i Turkiet avvärjdes och president Recep Tayyip Erdogans makt stärktes. Gülenrörelsen beskylldes för kuppen och det blev startskottet för en enorm attack mot alla som påstods ha haft med rörelsen att göra: Tidningar, skolor, statstjänstemän, lärare, journalister.
Men om någon tror att Erdogans attacker på journalister handlar om kuppförsöket, så kan man fundera på varför det till exempel är förbjudet att rapportera om Erdogans son.
Vad har sonens affärer med att skydda Turkiet från kuppmakarna att göra? Förstås ingenting. För Erdogan handlar det om att kväsa alla som har en egen mening, som är en annan än Erdogans. Journalister som arbetar som journalister och vill avslöja missförhållanden passar inte in i Erdogans Turkiet. Det är sorgligt och försätter oss alla i en prekär situation. Hur förhålla sig till ett land där pressfrihet uppenbart inte råder, men som kallar sig demokratiskt? Vi måste ljudligt fördöma vad som sker i Turkiet just nu.


Det är en mänsklig rättighet att vara med i facket, och arbetsgivare får inte diskriminera anställda som är medlemmar i ett fackförbund. I sommar har det stått klart för många vikarier på Sveriges Radio att den devisen inte är lika gjuten, som de trott.
I avtalet mellan Journalistförbundet och Sveriges Radio kan man stapla visstidsanställningar på varandra i upp till sju år. Unionens avtal gör det ännu värre genom att tillåta osäkra anställningar i upp till tio år. Därför har medlemmar ”tipsats” om att lämna Journalistförbundet. För att då kunna förlänga sin otrygghet. Ur den enskildes perspektiv kan valet säkert vara svårt, ett år till som programanställd är trots allt ett år till.
Men jag förstår verkligen inte varför Sveriges Radio som arbetsgivare vill utmärka sig på detta negativa sätt. Varför anställer man inte folk i stället för att låta dem gå år efter år upp till tio år (!) i osäkra anställningsformer?
Inte kan det väl ta sju år eller mer för att avgöra om någon klarar jobbet eller inte?


Är det redan försent för Mittmedia? Är hoppet ute för lokaljournalistiken?
Det är många som ställer den frågan, sedan koncernledningen i början på sommaren fick lämna och ersattes av en ny. Den nya säger sig hålla fast vid den gamla strategin, men med mer fokus på pappret och med mindre centralstyrning. (Vilket kan få en gammal kritiker att hicka till. Vad finns då kvar av den gamla strategin?)
På de 38 tidningar som ingår i koncernen håller man försiktigt andan och väntar på vad som ska komma.
Det känns lovande att Mittmedia kommer att fortsätta experimentera och hitta nya digitala vägar i medievärlden (se intervju på sidan 4). Jag delar de anställdas försiktiga optimism till den nya ledningen, men den har en svår uppförsbacke.
 I slutet på september/början på oktober ska en ny strategi läggas fast. Det blir mer än intressant att se hur den kommer att se ut.


Den 23 augusti tas nästa steg i processen för att rädda Stampen. Då förväntas det bli tre månaders förlängning av rekonstruktionen och ackordsförhandlingar inleds.
Det låneberg koncernen byggt upp är groteskt, men med ackordet kan det kanske finnas investerare som ser en möjlighet att bygga vidare på de starka varumärken som finns. Lokaltidningarna i väst är alldeles för betydelsefulla för att offras i det som visat sig vara ett lättsinnigt ekonomiskt spel.


HBO-serien Last Week Tonight (finns även på Youtube) med John Oliver handlade den 7e augusti om journalistik. Avsnittet är mitt i alla skratt en sorglig beskrivning av hur mediebranschen har utvecklats och utvecklas just nu.
Han börjar med att konstatera betydelsen av den lokala journalistiken. I USA utarmas den i snabb fart. 36 procent av de anställda på redaktionerna har försvunnit de senaste tio åren. När lokaltidningarna inte längre bevakar den lokala politiken vad händer då? ”Att inte ha reportrar på fullmäktigemöten är som att en lärare lämnar sin femteklass för att övervaka sig själv. I bästa fall slutar det med att Britney får tuggummi i håret, i värsta fall finns det inte längre någon skola kvar” konstaterar John Oliver.
Precis så är det. Lokal journalistik behövs för att granska och avslöja vad som sker. Utan den kan vad som helst hända.

 

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Senaste numret

Prenumerera

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies