Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Helena Giertta
Chefredaktör

Ett viktigt uppdrag

I stort sett varje dag promenerar jag på Drottninggatan i Stockholm. Det är en gata med kommersen i centrum och mycket pengar i omlopp. Nästan dagligen finns här också tiggare. Då och då ser jag en man som sitter lutad mot en husvägg. Framför sig har han en pappersskylt med ett handmålat budskap av slaget: Jag är fattig, skänk en slant. Sverige har blivit ett välmående land igen, har det på senare år påståtts i den ekonomiska debatten. De så kallade hjulen har åter börjat rulla på bra och arbetslösheten har gått ner.

I stort sett varje dag promenerar jag på Drottninggatan i Stockholm. Det är en gata med kommersen i centrum och mycket pengar i omlopp. Nästan dagligen finns här också tiggare. Då och då ser jag en man som sitter lutad mot en husvägg. Framför sig har han en pappersskylt med ett handmålat budskap av slaget: Jag är fattig, skänk en slant.

Sverige har blivit ett välmående land igen, har det på senare år påståtts i den ekonomiska debatten. De så kallade hjulen har åter börjat rulla på bra och arbetslösheten har gått ner.

Ändå har vi fått ett nytt Sverige. Fattigdomen trodde många var utrotad en gång för flera decennier sedan och öppet tiggande hade blivit otänkbart.

1987 var jag tillsammans med en kollega i Paris och skrev om uteliggare. Världsstaden var fylld av hemlösa och mycket fattiga människor. Problemet var väl synligt och med oss hem hade vi ett stort material till grund för reportage i text och bild.

Jag minns att vi tänkte: Det här finns ändå inte i Sverige. Och inte kommer vi väl att få det någon gång heller. Det var naivt tänkt.

I skiftet 80- och 90-tal jobbade jag en period för den socialpolitiska tidskriften Pockettidningen R. Ett ämne som R tog upp var den accelererande hemlösheten i framför allt de större städerna. Det framkom att de hemlösa kunde räknas i tusental i Malmö, Göteborg och Stockholm.

Som all journalistik som pekar på nya tendenser mottogs uppgifterna med skepsis och det skulle dröja ännu en tid innan medier mera allmänt började berätta om missförhållandena.

Så sent som för sex år sedan fick jag viss kritik för att jag inledde en text i den lilla tidskriften Vår Lösen med orden: Jag mötte en tiggerska i dag…

Det finns väl ändå inget regelrätt tiggeri i Stockholm, det är väl att ta i, sade några journalistkollegor till mig.

Jag undrade då om jag hade sett fel och överdrivit i ordvalet; att jag som nyinflyttad landsortsbo överreagerat. I dag tror jag att jag trots allt såg rätt.

Det är tydligt att det svenska samhället har blivit mera skiktat det senaste årtiondet. Trots en uppgång i ekonomin har vissa människor marginaliserats och hamnat helt vid sidan av. Vad som händer om ekonomikurvan börjar peka neråt är en viktig fråga för medierna. Särskilt i svårare tider prövas journalisternas verkliga förmåga till intresse, inlevelse och empati.

Ekonomi, demokrati och journalistik hör samman. Ingen demokrati är starkare än sin svagaste länk; inget samhälle är bättre än hur de sämst ställda har det.

Journalistförbundet har fångat ett grundläggande uppdrag i sitt handlingsprogram: ”En viktig uppgift för journalistiken är också att ge utrymme i massmedierna till dem som har små eller inga möjligheter att göra sina röster hörda. Journalistiken ska i första hand tjäna de röstsvaga, inte makthavarna.”

Ett annat sätt att påminna sig själv om uppdragets natur är att vid möten med utsatta människor tänka: Det kunde faktiskt vara jag.

Chefredaktör

Fler videos
Fler avsnitt