Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Helena Giertta
Chefredaktör

En ny era är här

Vi lever i en postdigital värld. Orden är Calle Fleurs, vice vd på tidningen Chef. 

Tidningen var snabb ut i digitaliseringen och har prisats för det. Men de har också fortsatt att satsa på sin pappersutgåva som nyligen gjordes om. Chef är mindre beroende av intäkterna från den idag. Bara 60 procent av intäkterna kommer från papperet. Men det intressanta med företagets tankegångar är inte de ekonomiska.

Utan det är idén kring produkterna som inspirerar. Genom att sätta ordet postdigitalt på det de gör, menar de att vi efter digitaliseringen hamnat i en situation där vi får välja själva hur vi vill ta del av innehållet. Universallösningen papper, kan inte ersättas av universallösningen digitalt. Så man satsar på webben, eventen, tidningen, kurserna. Dubbelläsningen är minimal och tidningen kan därför använda sitt material på mängder av olika sätt. 

Nyckeln är att ta betalt för innehållet där det konsumeras och där är betalningsviljan i dag långt mycket högre än för bara några år sedan. Minns ni när Piratpartiet ville att allt material på nätet skulle vara gratis? När det fanns flera starka opinionsbildare som argumenterade för att man aldrig skulle kunna eller borde ta betalt för digitalt innehåll? Så fel de hade. Många medieföretag lyckas alldeles utmärkt med att ta betalt för sitt innehåll oavsett hur det distribueras.

Kanske är det en önskedröm att alla medier ska kunna finnas på alla plattformar. Tryck- och distributionskostnaderna är ju fortsatt höga för papperstidningar. Men givet de stora dagstidningarnas och tidskrifternas satsningar verkar mångfalden i distribution kvarstå åtminstone ett tag till. 

Det stora problemet med att prata om den postdigitala världen är att det antyder att digitaliseringen på något sätt är över. Vi har förmodligen bara inlett den stora förändringen i samhället i form av automatisering, robotisering och rationalisering i vår och andra branscher. Kanske ska vi snarare prata post-pre-digital, det vill säga slutet på den inledande digitala eran? Eller pre-post-digital, att vi är i början av den postdigitala eran?

***
Året går mot sitt slut. Efter en fridfull jul ska vi önska vad som ska hända under 2019. Det finns tecken på att mediebranschen verkligen håller på att återhämta sig. GP och HD/Sydsvenskan nyanställer, bara en sådan sak. DN och SvD fortsätter att få fler digitala prenumeranter. Mediekoncernerna konsolideras och samlar sig för att stärka verksamheten. 

Men det går inte bra för alla. Tidningarna i norra Mittmedia slåss fortfarande för sin överlevnad och i VK-koncernen kom besked om nedskärningar så sent som för en vecka sedan. Och hur kommer den begynnande återhämtningen påverkas av en lågkonjunktur? Många frågetecken och skäl till oro, men ändå finns det mer som talar för att branschen stärks under 2019.

God jul och Gott nytt år!

 

STICK

SVÅRT SE LJUSNING

Tyvärr ser jag ingen ljusning för journalister i Turkiet. Recep Tayyip Erdoğan fortsätter att fängsla misshagliga journalister och de journalister som lever i exil straffas med att deras familjer får utreseförbud från Turkiet. Världens största fängelse för journalister fortsätter att vara det.

Många sätter sitt hopp till att förändringarna efter freden mellan Eritrea och Etiopien ska leda till att politiska fångar och fängslade journalister som vår Dawit Isaak ska släppas fria. Om vi bara släpper på sanktionerna och går regimen i Asmara tillmötes, så blir han fri påstås det.  Jag säger: upp till bevis, först. Vi ska oförtrutet fortsätta kräva Dawit Isaaks frigivning och inte tumma på detta krav, vilka förhoppningar vi än har rörande utvecklingen i Eritrea.  

Vi kräver också att Kina släpper den svenska förläggaren Gui Minhai. Fängslandet av honom är en stor skam för Kina, som tar sig allt större friheter att behandla även utländska medborgare hur de vill. 

Fler avsnitt