Våga välja bort omvägen via kommunikatörer
KRÖNIKA Haverikommissionens beslut att låta experterna svara direkt innebär att medborgarna får svar av den som kan frågan bäst och kan i bästa fall också motverka vår tids sjukliga ängslighet kring hur och när det ser bäst ut att presentera saker.
Jag har ett missat samtal på min mobil. Klockan är en minut över tolv. Jag förstår genast att det ligger ett mejl från en kommunikationsansvarig skickat för två minuter sedan i min mejlkorg. Nu vill hon följa upp om jag hunnit läsa det. Det har jag inte. En liten stund senare ringer en pressekreterare från någon direkt eller indirekt skattefinansierad verksamhet. Han vill höra om vi vill få det senaste utspelet från verksamheten ”exklusivt”.
Samtidigt kan det dröja veckor eller månader att få svar på den enklaste faktafråga, eller ta del av en allmän handling.
För att inte tala om att få en ansvarig vd eller politiker att svara på lite mer kritiska frågor. Inte sällan skickas till slut en stackars kommunikatör fram som bara kan svara övergripande och det som är i linje med myndighetens, företagets eller kommunens ”budskap”. Ingen blir klokare för det.
Därför är vi många som applåderar Haverikommissionens beslut att låta den som faktiskt har svar på frågorna svara. Myndigheten har valt att låta sina experter prata direkt med journalister i stället för att ha särskilda kommunikatörer anställda för just den uppgiften.
Det innebär inte bara att medborgarna får svar av den som kan frågan bäst utan kan i bästa fall också motverka vår tids sjukliga ängslighet kring hur och när det ser bäst ut att presentera saker.
Förhoppningsvis följer andra efter och uppmuntrar sina anställda att prata direkt med journalister, utan att behöva gå via en kommunikationsavdelning eller chef.
Jag upplever allt oftare att människor har glömt bort sin grundlagsskyddade rättighet att prata med journalister när de vill. För offentliganställda är skyddet ännu starkare, där är det till och med straffbart för arbetsgivaren att ens fråga om de varit i kontakt med oss.
Många blir förvånade när jag säger att jag anser att det inte behövs någon ny lagstiftning som undanröjer sekretessen mellan myndigheter.
Att det är det vi journalister är till för, att vara länken i samhället som ser till att hela sanningen kommer fram. Att det är fritt fram att prata med oss när man vill, inte bara när kommunikationsavdelningen bestämt att det är dags att lansera en kampanj eller presentera ett budskap.
Jag menar förstås inte att alla kommunikatörer är onödiga. Det kryllar av goda exempel på kommunikatörer och pressansvariga som underlättar journalisters arbete och gör det enklare för medborgare att ta del av viktig information. Som hör av sig för att berätta om något som händer i kommunen och hjälper redaktioner att komma i direkt kontakt med den som vet mest. Som inte kräver att få ta del av citat i förväg eller att få veta när och hur en intervju ska publiceras. Eller insisterar på att följa med när intervjun genomförs för att kontrollera vad de anställda säger till journalister.
Jag hör i diskussionen om kommunikatörernas vara eller inte vara också argumentet att det är bra att kommunikatörerna blir fler, när journalisterna blir färre. Men att journalisterna blir färre är inte en naturlag, och i vissa fall en direkt följd av att växande kommunikationsavdelningar tränger undan journalisterna.
Ibland uttalat och medvetet, som när organisationer och fackförbund lägger ner sina tidningar för att satsa på fler kommunikatörer. Rädda Barnen och Finansförbundet är bara två exempel bland många. Många organisationer som har kvar sina tidningar bantar också sina redaktioner medan kommunikationsavdelningarna sväller.
Men också indirekt när kommuner, myndigheter och annan offentligt finansierad verksamhet i allt större utsträckning annonserar på andra plattformar än i lokaltidningar och branschpress och därmed bidrar både till att förflytta pengar och samhällsviktig information till andra kanaler och på så sätt urgröper journalistikens roll i det samhälleliga ekosystemet.
Och, kanske viktigast av allt. Om skattefinansierade verksamheter bidrar till den galna upprustningen av professionalisering av all kontakt med medierna kan det spä på den rädsla att prata med journalister vi ser breda ut sig i förödande fart bland vanliga medborgare. Det bidrar till uppfattningen att man måste vara specialutbildad och uttrycka sig på ett särskilt sätt och med en särskild agenda för att ställa upp på en intervju.
Vi behöver fler röster som hörs. Förhoppningsvis kan Haverikommissionens ställningstagande öppna dörrarna för det.
Repliker på denna krönika:
Replik: ”Kommunikatörer och journalister är inte boxare i varsin ringhörna”
Replik: ”Även DIK borde vara bekymrade när journalisterna försvinner”
Ledare: ”Skenheligt av Sveriges Kommunikatörer”
Fler krönikor av Malin Crona i ämnet:
Vackra ord löser inte medborgarnas problem
”Mvh, red” – farligt när myndigheter leker redaktion
