Pipekots problem är allt som inte berättas
Har upptäckt att det går alldeles utmärkt att leva utan att ha örat ständigt klistrat vid radion för att inte missa senaste pipekot. Det händer att jag hoppar över TV-nyheterna, ibland flera dagar i sträck och allt oftare utan att få dåligt samvete.
Har upptäckt att det går alldeles utmärkt att leva utan att ha örat ständigt klistrat vid radion för att inte missa senaste pipekot. Det händer att jag hoppar över TV-nyheterna, ibland flera dagar i sträck och allt oftare utan att få dåligt samvete.
Det är klart att en orsak är att jag inte längre måste, inte på samma sätt som när Arbetet fortfarande fanns. Men ett minst lika viktigt skäl är det som pipandets härförare i Sverige, Erik Fichtelius, kallar för ”modern nyhetsförmedling”. En verksamhet som han själv definierat på följande vis:
”Om det störtar ett flygplan eller om ett kärnkraftverk exploderar vill den stora allmänheten veta det så fort som möjligt. Om USA fått en ny president och om EUs regeringschefer beslutar sig för nya röstningsregler eller avlivning av Europas kor kan det faktiskt vara intressant för allmänheten att få veta det”.
Minsann.
Fast jag har faktiskt inte träffat en enda journalist som tycker att ekot ska strunta i att rapportera om ett exploderat kärnkraftverk. Piperiets problem ligger på ett helt annat plan. Inte minst i allt det som inte berättas.
Om en radioreporter, exempelvis en utrikeskorrespondent, aldrig någonsin hinner fram till att ens ställa frågan varför, än mindre försöka hitta någon som kan besvara den, därför att han eller hon varje halvtimme måste formulera ett nytt sätt att tala om för mig att det hänt har vi ett problem.
Om samme korre inte har tid att någonsin lämna krishärden för att beskriva vardagen eller ge en mer nyanserad bild av vad som egentligen pågår är det också ett problem. Den debatt som Peter Löfgren drog igång om utrikesjournalistikens villkor var viktig och det var trist att se de reflexmässiga försvarsreaktionerna från ”moderna nyhetsförmedlare”.
bryt
Om mina tankar ger sig ut på vandring så fort Rapports signatur klingat ut och nyhetsankaret för dagen öppnat munnen är jag inte längre övertygad om att det enbart beror på att jag är slö och slapp och ointresserad utan att det också har något med just den moderna nyhetsförmedlingen att göra. Med dess sätt att, som Fichtelius skriver, ”rakt upp och ned, snabbt och enkelt” rapportera om en värld utan kvinnor, om krig utan orsak och lidande utan slut.
Själv känner jag mig övergiven. Inte enbart som journalist utan också, ja kanske i första hand, som intresserad och engagerad människa.
Jag vill veta och jag vill förstå. Och jag behöver mina kollegers hjälp i detta.
Jag behöver er för att få veta hur det ser ut i de fabriker där Nike-skorna tillverkas, vilka strategier som tänks ut bland WTOs topptjänstemän och vad bristen på jämställdhet egentligen får för konsekvenser för tillväxten i Sverige eller för spridningen av aids i Sydafrika.
bryt
Jag behöver er för att förstå min egen verklighet. Vad det är som händer i mina barns skolor eller i mitt eget huvud när jag plötsligt får för mig att det inte spelar någon roll vad jag gör eller tycker för att allt redan är bestämt.
Jag behöver er också för att bli glad. För att få se att goda saker händer och för de berättelser som liksom lyser för sig själva och som hjälper mig att se världen på ett alldeles nytt sätt.
I någon mån behöver jag er också för den ”moderna nyhetsförmedlingen”. Men inte alls så mycket som jag trodde när jag själv stod mitt i pipet.
