Gå direkt till textinnehållet

Kulturtanter, hen och papperstidningar

Jag kommer aldrig mer att använda ordet kulturtant. Löftet är inte mitt, utan kom från Dagens Nyheters kritikchef Åsa Beckman. Hon har tröttnat på det förnedrande bruket av ordet och skriver ”Det här är bildade kvinnor som på ett fantastiskt sätt fortfarande är intresserade av sig själva och av omvärlden, till skillnad från sina ofta gubbsura män”.

Trots att det finns lovvärda försök att höja den positiva laddningen i ordet – många kulturjournalister har skyndat till den kulturintresserade kvinnans försvar – är det fortfarande förklenande menar Åsa Beckman.

Att kulturtant är förförande användbart visas inte minst av att det förekommer flitigt i en stor artikel intill Åsa Beckmans avståndstagande. Det är en text som handlar om kulturkonsumenter och rubriken inleds med ”Älskade kulturtant”. Artikeln berättar att majoriteten av dem som tar del av kultur i Sverige är kvinnor och i texten kallas de kulturtanter.

Givetvis är det anledningen till att Åsa Beckman reflekterar över ordet. Hon kommer i fortsättningen att byta ut kulturtant mot publik. Frågan är om det spelar någon roll om man byter ett ord mot ett annat? För den som är kränkt gör det helt säkert det, tänk på ännu mer laddade ord som neger och bög. Men om vi bortser från den som är tilltalad. Förändras samhället? Förändras vi?

Under vintern och våren har ordet hen diskuterats flitigt. Det är ett relativt nytt pronomen som skulle kunna komplettera han och hon och användas till exempel när könet är oklart, ointressant eller omöjligt att sätta ut. Särskilt i formella texter, där vi i dag måste skriva han eller hon stup i kvarten, kunde hen vara praktiskt.

Ett argument för hen har också varit att pronomen som är könlösa skulle underlätta ett jämlikare samhälle. Språkvetaren Mikael Parkvall redovisade i Svenska Dagbladet statistik som tydligt visar att det åtminstone inte historiskt finns någon sådan koppling. Länder där man talar språk som använder pronomen som inte gör skillnad på könen (till exempel Finland) är inte mer jämlika än länder där man talar språk som gör skillnad (till exempel Sverige). Statistiken och debatten illustrerar den eviga stridsfrågan om huruvida vårt ordförråd påverkar hur vi ser på världen.

Men siffrorna svarar inte på frågan om vad själva diskussionen kring orden har för effekt på oss som använder dem. Oavsett ordens påverkan på vår varseblivning kanske diskussionen är förtjänstfull. Jag har börjat luta åt det.

Jag har likt Åsa Beckman försökt sluta använda ett ord. I mitt fall är det papperstidning. Jag utlovade i en krönika här i Journalisten att jag skulle sluta med detta ord som min pappa hatade. Och det har gått bättre än väntat. Inte nog med att jag sällan glömt bort mig och råkat använda det. Jag vill gå så långt som att säga att mitt självpåtagna löfte har påverkat mig.

När det gäller hur tidningar distribueras till sina läsare har jag sedan mitt löfte ett otal gånger tvingats fundera över orden och hitta lämpliga ersättare: tryckt tidning, den vanliga tidningen, den som postas till prenumeranterna. Och varje gång jag gjort det har hjärnan registrerat slentrianen i uppdelningen mellan olika tidningsformer. Och detta i ett läge när det verkligen är intressant att fundera över vad en tidning faktiskt är.

Från min egen erfarenhet ger jag därmed Åsa Beckman fullt stöd. Hennes ordförbud kommer att tvinga henne fundera.

Frågan är nu vilket ord du tänker förbjuda för dig själv.
 

Fler videos
Fler avsnitt