Journalistiken rear bort sin själ
Det är rörigt och svårbegripligt. Vissa gånger direkt vilseledande. Ibland avsiktligt, andra gånger beror det troligen på aningslöshet.
Vi journalister verkar ha vant oss och slutat att problematisera det faktum att våra läsare inte längre kan skilja mellan reklam och redaktionellt innehåll.
Nyligen berättade Sveriges Television om en undersökning från Uppsala universitet som avslöjade att bara en av tio personer klarade av att skilja nyheter från reklam på Aftonbladets sajt. Under ett par dagar diskuterades frågan på några mediesajter, bloggar och poddar. Självkritiken hos medierna var inte särskilt påtaglig.
Kanske beror det på att slutsatsen helt enkelt inte är en nyhet hos journalisterna? Syftet med native-annonser är att göra reklam i en redaktionell kostym. Om läsarna inte kan skilja på journalistik och kommersiella budskap har vi ju lyckats. Som man bäddar får man ligga.
Men bara för att läsarna inte längre kan se skillnad på reklam och journalistik behöver det inte betyda att de tycker att utvecklingen är bra. Min gissning är att begreppet ”native” knappast är känt utanför mediebranschen. ”Textreklam” kallades det förr, och var strängt förbjudet.
Mediebranschen har under de senaste åren kommit på ett lurigt sätt att ta betalt för vår textreklam och ändå kunna se oss själva i spegeln: Vi är transparanta med att reklamen faktiskt inte är journalistik utan konstaterar att ”detta innehåll presenteras i samarbete med vår samarbetspartner”.
Det borde väl vara glasklart för alla läsare? Helt transparant. Uppenbarligen inte, enligt studien från Uppsala universitet.
Det finns fler exempel: Nyligen rapporterade ”Medierna i P1” att Damernas Världs chefredaktör Martina Bonnier gör reklam för ett hudvårdsmärke på Instagram samtidigt som hennes tidning granskar och rankar just den produkten.
Under Almedalsveckan i Visby säljer en del medier plats till företag och lobbyister på sina scener för de ska kunna opinionsbilda om sina hjärtefrågor. Dagen efter kommer det ett referat på redaktionell plats utan att det berättas att det är det omskrivna företaget som betalat för att frågan debatterades.
Detta är inte transparent. Det är snarare en bild av hur snett medierna har hamnat när vi reat bort vår själ i en desperat jakt på en fungerande affärsmodell.
Vi i mediebranschen måste ställa oss frågan om vi är villiga att betala priset för att fortsätta låta kommersiella intressen snylta på vår trovärdighet. Visserligen får vi in pengar i kassan som betalar lönen nästa månad – men på sikt riskerar vi att urholka journalistikens helt unika attraktionskraft.
Det annonsörer borde betala för är att inte få sitt budskap paketerat i en form som försöker blanda ihop korten om det är en annons eller en redaktionell text. Värdet i en annons ligger i att man får berätta om sitt kommersiella budskap på en trovärdig redaktionell plattform, vars journalistik håller en så hög kvalitet att man når just den målgrupp man är ute efter.
En annonsör betalar alltså egentligen för möjligheten att synas hos en aktör som i alla lägen sätter sin publik och dess intressen främst. Medier som slirar på sin journalistiska integritet och rear ut sin själ kommer inte att lyckas. Vare sig med journalistiken eller sina affärer.
Frågan är större än vikten att märka annonser på ett ”transparent” sätt.
Jag vet av egen erfarenhet att det inte alltid är lätt att hålla den journalistiska integriteten högt när starka kommersiella intressen vill snylta på de fria mediernas attraktionskraft. Men börjar man slira på var gränserna för det journalistiska oberoendet går riskerar vi att tappa vår publiks förtroende. För alltid.