”Har en faktaruta en själ?”

I reportaget om Bonniers automatiserade redigering frågar sig en medarbetare varför koncernen satsar så mycket på att utveckla automatisk redigering när papperstidningarna utanför storstäderna ändå kommer att läggas ned inom några år. Svaret är väl att satsningen handlar mer om att spara pengar genom effektivisering och nedbemanning än om att utveckla produkterna till nya höjder. När det gäller AI för digitala plattformar handlar det om båda sakerna, det är här medieföretagen bygger för framtiden.

Finansmarknaden blir mer och mer automatiserad och algoritmstyrd, och det finns inget som talar för att den utvecklingen kommer att vända. Det gäller också mediebranschens automatiserade annonsbörser där algoritmer köper annonsutrymme av andra algoritmer och publicerar annonserna på sajter där robotar står för en del av trafiken.

Är detta framtiden även för journalistiken? Kan vi få ett medielandskap där AI på egen hand samlar in information, nyhetsvärderar, skriver artiklar, fotograferar med drönare, redigerar och publicerar journalistik på sajter eller andra informationsplattformar som andra algoritmer läser och betalar för i ett system helt utan människor. Frågan är: Vill vi ha ett me­die­landskap utan människor? Och i så fall varför?

Annons

Om svaret är nej behöver vi fundera på var gränsen går. Ett vanligt argument är att AI bara ska ta över de enkla och själlösa uppgifterna. Var drar vi i så fall gränsen? Har en faktaruta en själ? En bildtext? En notis? Och när AI blir bättre och faktiskt kan ta över de mer komplicerade uppgifterna, vad stoppar oss från att låta den?

Även om målet med me­diebolagens AI-utveckling är att göra produkten bättre för läsarna går det inte att isolera det vi gör från utvecklingen i stort. Den övergripande frågan är: Om vi börjar plocka bort människorna ur processerna, vad blir då kvar till slut?

AI är ett otroligt kraftfullt verktyg som de redaktionella medieföretagen antagligen måste använda i konkurrensen med de stora innehållsplattformarna. Att välja bort det helt vore detsamma som att kasta in handduken.

Men allt som vi kan göra måste vi inte göra. Journalistförbundet behöver därför bli en stark aktör i denna helt avgörande framtidsfråga. Det kan bli 2020-talets stora fackliga strid. Eller så kommer vi att se tillbaka på den här tiden och ångra att vi inte tog den. Inte bara för journalisternas skull utan också för journalistikens.

+
Myndigheternas kommunikation ska utredas
Upprördheten är stor efter att regeringen meddelat att den ska utreda myndigheternas kommunikation. Sveriges kommunikatörers generalsekreterare Caroline Thunved skriver i Expressen att det börjar bli en hetsjakt på kommunikatörer. Men, vilket hon själv är inne på, alla som är avlönade med skattemedel, och särskilt de som sysslar med diffusa saker på en mellannivå, får nog finna sig i att deras verksamhet utvärderas med jämna mellanrum.

–
Medieföretag som annonserar i sociala medier
Malin Crona skriver i sin krönika om var det går att hitta pengar till oberoende journalistik. Ett förslag är att införa en kvalitetsstämpel för företag som annonserar i redaktionella medier. Frågan är om medieföretagen själva skulle kvalificera för den stämpeln? Framför allt platsannonseringen hamnar ofta i sociala medier, eller i egna kanaler där den förkläds till journalistik, vilket Journalisten rapporterat om (”DNs platsannons blev nyhetsartikel – i DN” 15/1) Det blir svårt att begära något av andra som vi inte uppfyller själva.