Det finns skribenter utanför Södermalm och Bromma
Fenomenet "journalist upptäcker verkligheten" blir allt vanligare. Krönikörer som berättar om den egna erfarenheten av att ha blivit förälder, som om han eller hon var först med att landa på Mars eller Venus, eller upplyser oss om att Zlatan kommer från slummen i Rosengård, att Bob Dylan är ett geni och att det är dumt med krig.
Visst finns det några utvalda som har förmågan att skriva lysande om det mesta, om stora som små ämnen, om högt och lågt, smått och gott – men de flesta av oss dödliga får vara glada att vi får till det ibland, och det får vi oftast när vi skriver i ämnen vi faktiskt behärskar – och inte när behovet att leka världsförbättrare styr.
Ta barnfattigdomen till exempel. Det är ett ämne som har ältats i pressen till den grad att Socialdemokraternas nye partiledare Juholt plockade upp det i sitt 1 maj-tal. Han lovade att han inte bara skulle avskaffa barnfattigdom utan också kunde garantera att partiet inte skulle svika en enda liten kotte.
Jag ska inte ge mig in i getingboet om huruvida barnfattigdomen har ökat eller inte, men det har de senaste åren landat helt fel när kollegor startat fattigbloggar, drivit kampanj för allas rätt till märkeskläder och Thailandssemestrar.
Ansvarskännande redaktörer bör i lägen då innerstadsmediemänniskorna upptäcker fenomen som förorten och fattigdom, och drabbas av snilleblixten att skriva om detta, ingripa. Krama om den store skribenten på Götgatsbacken och lugna ner honom med en kall öl. Påminn cityhipstern som vaknat och kommit på att hon känner att Gubbrummet och SoFo begränsar henne, att hon vill ut i stora världen och rädda den, att den största tjänsten hon kan göra journalistiken är att fortsätta skriva om Dylan och världen runt Spy Bar.
För resultatet av det nyväckta patoset resulterar inte sällan i generande läsning, vi lever trots allt i en tid där mer kompetenta och originella analyser finns bara en Googlesökning bort. Det blir allt svårare att hävda att vår bransch präglas av publicistiskt kunnande och fackkunskaper.
I långa loppet kommer en slapp attityd och brist på respekt för fackkunskap att leda till fortsatt dalande förtroende för medierna, ett förtroende som konstant minskat sedan 1997. Om fler och fler läsare känner att tidningarna fylls med texter av journalister som i sammanhanget är glada amatörer – jag tänker inte minst på opinionsjournalistiken – tror jag att vi har ett litet samhällsproblem. Förtroendet för journalistkåren är avhängt uppfattningen om att våra etablerade medier leds av principen om meritokrati. En skrämmande homogen medieelit är ett direkt hån mot dito.
Redaktörer på höga positioner; låt innerstadens journalistfrälsta skriva om sådant de är bra på och, kanske ännu viktigare, våga låta dem som faktiskt har kännedom och intressanta tankar kring vad som händer i resten av världen, få chansen. De som finns utanför Södermalms och Brommas medienomenklatura. För de skribenterna finns, även om ni inte upptäckt dem!
