Dags att namnge prickade läkare
Medieetiken kräver stor försiktighet när det gäller att exponera enskilda människor i nedsättande sammanhang. Det är en inställning som vuxit fram under lång tid.
Annat var det till exempel på 1960- och 1970-talen. Då var det mycket vanligt att människor som råkat ut för olyckor eller brott hängdes ut. Allmänheten hade rätt att få veta vem som var drabbad, resonerade många utgivare.
Sedan dess har det svängt. Idag är det en självklarhet att olycks- och brottsoffer har rätt till skydd i medierna. Vad de råkat ut för är mer än illa nog. Vi ska med våra publiceringar inte bidra till att öka deras smärta.
Kanske är detta den viktigaste framgången i modern tid för me-
dieetiken.
Men kan hänsynen ha gått för långt?
Jag vädrade den tanken på ett webinarium som nyligen anordnades av Institutet för mediestudier.
Med det växande hänsynstagandet till brotts- och olycksoffer är det en annan kategori som i det tysta fått bli allt mer anonym. Det handlar om yrkespersoner, som allmänheten vänder sig till i förtroende. Och som misslyckas med att motsvara det förtroendet.
Läkare och tandläkare som är så oskickliga att de prickas. Mäklare som fälls av Mäklarsamfundet. Advokater som varnas av Advokatsamfundet. Gemensamt för dem är att de har en mycket specialiserad kunskap på sina områden, kunskaper som vanliga privatpersoner inte har och som gör att vi vänder oss till dem när vi är sjuka, har ont i tänderna, vill sälja ett hus eller behöver ett råd i en krånglig juridisk fråga.
Att i tidningen berätta vem som felat är konsumentupplysning, något allmänheten verkligen har rätt att få veta innan man väljer vem man vill ha hjälp av.
Medieetiken är ingen snällhetslära som säger att alla människor i alla sammanhang ska skyddas mot negativ exponering. Etiska överväganden innebär att man väger allmänintresset – vad som är viktigt för folk att få veta – mot den enskildes behov av skydd för sin integritet. För brotts- och olycksoffer väger den enskildes intressen tyngst, men för tandläkare som varnas för att ha borrat sönder patienter väger det över åt andra hållet.
Visst händer det att de namnges, men en enkel sökning på nätet på till exempel ”varnad läkare” visar att det normala i dag är anonymiserad rapportering.
Jag är väl medveten om att exponering i den här sortens sammanhang kan vara ödesdiger för de yrkespersoner som berörs, men omotiverad hänsyn får inte slå ut allmänintresset. Då minskar behovet av journalistik.
