Krönika

Thomas Wederus Frilansjournalist
skicka e-post rss

Bjudresan till konfliktzonen – etiskt förkastlig eller försvarbar?

3 november, 2021

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

I slutet av juli fick jag ett oväntat mejl. Jag tillfrågades om jag som journalist ville följa med på en resa till Azerbajdzjan och konfliktområdet Nagorno-Karabach. Syftet var att belysa situationen efter kriget förra hösten. Att låta mig bjudas på resan skulle innebära ett tydligt brott mot de yrkesetiska reglerna. Det skulle vara svårt att hålla sig opartisk. Jag tackade ja.

Jag hade för många år sedan fördjupat mig i konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien och följt den sedan dess på håll. Resan skulle innebära möjligheten att få tillgång till ett konfliktområde som annars vore praktiskt taget omöjligt att ta sig in i.

Samtidigt var jag medveten om det etiska dilemmat och hade ingen aning om hur förutsättningarna för mitt arbete skulle vara under resan. I vilken utsträckning skulle det jag såg och upplevde på plats kontrolleras av arrangörerna eller den azeriska regimen? Fanns det någon chans att kunna göra ett opartiskt reportage?

Frågorna var många, men efter att jag ställt några av dem till arrangören blev jag åtminstone delvis lugnad av att få höra att jag var fri att skriva vad jag ville och att resan inte var politiskt motiverad. Syftet påstods helt enkelt vara att uppmärksamma något som det skrivs väldigt lite om i Sverige. Hur många svenskar känner ens till Nagorno-Karabach?

Jag hörde av mig till en armenisk vän som är insatt i konflikten för råd. Hon sade det jag redan själv tänkte, att arrangörerna av resan förstås förväntar sig någonting i gengäld – oavsett vad de själva hävdar.

Man lägger inte ner tusentals kronor på ett sånt här projekt utan en förhoppning om att det på något sätt ska vara värt investeringen. Men hon sade också att om jag tackar nej så kommer någon annan tacka ja. Är det då inte bättre att jag som åtminstone är medveten om problematiken med resan är den som åker? Och dessutom: om det visar sig att resan är för kontrollerad eller att ett reportage om konflikten av annat skäl skulle omöjliggöras så skulle jag ändå komma hem med berättelsen om och erfarenheten av hur det är att åka på en bjudresa till vad som kan betraktas som en diktatur.

Kanske var detta bara rationaliseringar, men efter samtalet bestämde jag mig för att tacka ja. Det fanns ändå en möjlighet att resan skulle leda till någonting gott.

Väl i Azerbajdzjan – mellan möten med politiker, på Hiltons takterrass, i minibussen med statliga nummerplåtar eller bland staden Sjusjas gator och ruiner i konfliktområdet – fick jag tillfälle att diskutera den etiska aspekten vidare med de andra journalisterna som deltog.

Vi var flera som hade svårt för att veta vad vi skulle göra med resan – och vad den gjorde med oss som personer. Var går min gräns för vad jag kan tänka mig att ta emot? En flygresa. Ett lyxhotell. Gratismåltider. Finns det någonting jag inte skulle tacka ja till? De arrangörer som var med på resan var vänliga och förstående. Vi fick inga uttryckliga påtryckningar om vad vi borde eller fick skriva. Men jag påverkades ändå.

Å ena sidan kände jag en tacksamhetsskuld och visste hur nöjda arrangörerna skulle bli om jag skrev en okritisk artikel från ett azeriskt perspektiv. Å andra sidan kände jag mig samtidigt upprorisk mot detta, kände att jag skulle vilja vara extra kritisk just för att bevisa för mig själv och andra att jag inte blivit påverkad. I vilket fall som helst hade jag förlorat min neutralitet.

Fler frågeställningar dök upp i konversationer mellan oss journalister. Hade någonting blivit bättre av att tacka nej till resan? Är det egoistiskt och fel att åka på en sån här resa och bryta mot yrkesetiken bara för chansen till en artikel eller ett äventyr? Eller är det mer egoistiskt att med hänvisning till sin etik eller integritet avfärda möjligheten att belysa människoöden som annars inte hade kunnat belysas?

Tillbaka från resan har jag fortfarande fler frågor än svar. Precis som med Nagorno-Karabach-konflikten i sig är det inte helt lätt att avgöra vad som är rätt och fel. Det enda jag kan göra är att sprida mina erfarenheter och reflektioner. Kanske kan det leda till någonting gott.

Kommentarer

Det finns 4 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Glenn Möllergren ons, 2021-11-03 20:13

När jag jobbade för journalist för många år sedan, bl a för SR, fick jag samma erbjudande. Jag tackade nej av ungefär de skäl som redovisas i artikeln, och jag tänker mig nog att alla journalister ska göra det.

Vi snackar nu inte om en konflikt som bara går att komma nära genom att åka dit på en journalistfängslande diktaturs inbjudan. Nagorno-Karabach, och andra journalistiskt intressanta frågor i området, går att komma inpå skinnet genom att åka ner oberoende av diktaturen i Baku.

Bjudresor till diktaturer bör, enligt mitt förmenande, vara en absolut sista utväg om alla andra vägar är stängda - typ Nordkorea.

Inlagt av Tindra Englund tis, 2021-11-16 09:58

Jag tycker att det är lite pinsamt att det verkar som om att det är så många svenska journalister som tackat ja till denna resa. Jag fick samma mejl som du och blev också erbjuden att följa med. Men efter att ha mejlat tillbaka och frågat efter syftet med resan var det ganska tydligt vad det handlade om då jag fick svar i stil med att förmedla ”sanningen”. Även jag är väl insatt i denna konflikt (har tidigare gjort praktik på svenska ambassaden i Tiblisi och bevakat frågan samt besökt Baku). Om man vill bevaka detta som journalist känns det självklart för mig att inte åka på en bjudresa utan i stället åka dit för egna pengar, hur ska något av det du rapporterar om annars ha någon som helst trovärdighet för läsarna/lyssnarna/tittarna?

Inlagt av 4016ddf01fc4914... fre, 2021-11-19 08:54

Nej Glenn, det går inte att åka till Nagorno-Karabach genom Azerbajdzjan på annat sätt än genom statligt anordnade resor.

Det är jag som avslöjade bjudresorna, och jag är en av få som löpande bevakar regionen för främst Blankspot.se.

Fram till 10 november 2020 kontrollerades området uteslutande av armenier, och detta har fungerat som ett sorts nationaltrauma för Azerbajdzjan. Den här artikeln beskriver det rätt bra: https://arbetet.se/2021/11/10/kriget-nagorno-karabach-arbetare-betalar-a...

Sedan i juni har Azerbajdzjan öppnat upp för resor till de delar som landet kontrollerar sedan fjolårets krig. Dessa resor kan endast utföras tillsammans med en statlig representant.

Man behöver dock inte åka på en gruppresa som Thomas gjorde, och som du säger kan man planera resan i Azerbajdzjan hyfsat mycket själv. Men det gäller allt förutom just Nagorno-Karabach där man helt sonika måste åka på regimens premisser.

Det andra sättet att komma till Nagorno-Karabach på är genom Armenien. Det har jag gjort 4 gånger, senast i våras, och släpper en bok om det för Silc förlag i vinter.

Det anses dock illegalt i Azerbajdzjan, och den som åker riskerar att svartlistas i Azerbajdzjan.

Men sedan kriget har det förändrats. Bara ett tiotal utländska journalister har i år lyckats få tillstånd av de ryska fredsbevarande trupper som bevakar vägen in i Nagorno-Karabach.

Jag är en i denna unika skara.

Anledningen till detta är att Azerbajdzjan anser konflikten löst och att i den statliga retoriken existerar inte ett armeniskkontrollerat Nagorno-Karabach längre.

Resorna som Azerbajdzjan anordnar är ett sätt att kontrollera vilka berättelser som sipprar ut kring konflikten. Om de enda journalister som får komma till Nagorno-Karabach är dem som samarbetar med regimen, så kommer också narrativen att på sikt förändras.

Kunde Thomas ha gjort mer för att försvara sitt oberoende? Definitivt.

Men kunde han ha åkt dit utan regimens vakande öga? Nej.

/Rasmus Canbäck
Författare till "Varje dag dör jag långsamt" om konflikten i Nagorno-Karabach.

Inlagt av bf6b1957f702fa5... lör, 2021-11-20 13:15

Tindra, jag håller med om att trovärdigheten i rapporteringen blir desto viktigare om man åker på en bjudresa. Men precis som under andra förutsättningar är det hur man skriver och resonerar som spelar roll - och vilken sorts artikel det mynnar ut i. Jag kan förstås inte som journalist okritiskt vidareförmedla den information jag fått från exempelvis regeringsrepresentanter i Baku. Så är det dock i allt journalistiskt arbete - jag har ett ansvar för att ge en sanningsenlig bild av verkligheten. Och att åka på en sån här resa innebär en unik insyn, både i konfliktområdet som annars är stängt för civila och i propagandamaskineriet. Så länge man är transparent med förutsättningarna för resan och källkritisk och gör egna efterforskningar så går det absolut att göra ett trovärdigt reportage.

Med den här resan som exempel så finns det massa frågeställningar som skulle kunna belysas och problematiseras i en journalistisk text. Till exempel: Hur ser konfliktområdet - främst staden Sjusja - ut i dagsläget? Är det många internflyktingar som flyttat tillbaka? Om inte - varför inte? Vilken bild av konflikten målas upp av människorna i konfliktområdet? Hur skiljer den sig mot exempelvis den armeniska synen på konflikten eller experter på området? Hur beskrivs det armeniska folket? Hur är den officiella retoriken kring konflikten? Vad lägger man fokus på, vad undviker man att prata om? Hur hanterar man kritiska frågor? Vilka människor fick vi träffa på resan, vilka områden fick vi se? Vilka områden fick vi inte se? Vad kan det bero på? Och så vidare. Sen har vi dessutom den här yrkesetiska problematiken som är väl värd att diskutera i sig själv.

/Thomas Wedérus

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies