NA förlorade viktig offentlighetsstrid

I slutet av april förra året gick Örebro kommun ut med information på kommunens intranät där de uppmanade sina anställda att inte prata med medier om arbetet med pandemin.

”Offentlighets- och sekretesslagen innebär även att meddelandefriheten inte gäller i arbetet med det nya coronaviruset. Det betyder att du inte får lämna uppgifter till media, journalister och författare om arbetet”, stod det att läsa i texten som riktades till kommunens drygt 13 000 anställda.

Efter tips avslöjade Nerikes Allehanda (NA) saken och sedan tog det inte lång tid innan det uppmärksammades av flera tidningar, samtidigt som Örebro kommun fick skarp kritik från flera håll.

Nils Funcke, expert på press- och yttrandefrihet, kallade det slarvigt och oansvarigt. En av oppositionens riksdagsledamöter, Lotta Olsson (M), tog hanteringen av meddelarfriheten i en skriftlig fråga till justitiedepartementet.

Tidningsutgivarna formulerade samtidigt en skrivelse direkt till justitieministern med en begäran att de utreder myndigheternas hantering av offentlighetsprincipen under coronakrisen, bland annat med anledning av händelsen i Örebro.

Även kulturminister Amanda Lind (MP) kommenterade ärendet i ett mejl till NA: ”Jag förutsätter att alla, inte minst offentliga verksamheter, respekterar lagar och regler”, skrev hon.

Under förra året granskade NA sedan turerna i en rad artiklar, krönikor och ledartexter. Efter att NAs reporter Jennifer Mayer intervjuat kommunstyrelsens ordförande Kenneth Handberg (S) ändrades informationen på intranätet till ”information som inte är känslig är fortfarande offentlig”.

Om man som medarbetare fortfarande känner sig osäker på vad man kan berätta och inte så uppmanade kommunen dem i stället att först gå till chefen:
”Känner du dig osäker på vilken information du får sprida? Kontakta din närmaste chef som i sin tur kontaktar staben för arbetet kring det nya coronaviruset, alternativt kommunens jurister.”

I en uppföljande ledartext i NA med rubriken ”Läck gärna – men fråga chefen!” kallar ledarskribenten Lars Ströman den uppdaterade informationen för ”en satir av meddelarskyddet”.

I en annan av artiklarna kallar kommunens säkerhetsansvarige Mats Brantsberg den första texten på intranätet för ett olycksfall i arbetet.

Han fortsätter med att säga att även om meddelarfriheten finns hela tiden ”så finns det också vissa delar som man inte kan lämna ut, med stöd av meddelarfriheten”.

Här avser Brantsberg exempelvis information där kommunen bedömer att det behövs sekretess i samband med hanteringen av en händelse.

En förklaring som Tidningsutgivarnas jurist Per Hultengård river ned.

– Vissa uppgifter kan omfattas av sekretess, men då gäller ändå meddelarfriheten, alltså att man får berätta muntligt om något. Det finns ytterligare en del uppgifter som har ett starkare sekretess­intresse. Då säger man att sekretessen är kvalificerad, säger Per Hultengård.

De undantag som Hultengård syftar på handlar om extra känsliga uppgifter som försvarshemligheter eller information inom socialtjänsten som inte får röjas. Klart är att man i varje enskilt fall måste kunna peka på exakt vilken paragraf i sek­retesslagstiftningen som visar att kvalificerad sekretess gäller.

NAs bevakning har även lett till en strid mellan tidningen och kommunen gällande begäran att få ut handlingar i form av interna mejl. Trots överklagan till kammarrätten fick NA bara rätt att läsa 16 av 105 mejl, som de misstänker kan sprida ljus över varför det har hänt.

Med hjälp av TU bestämde sig därför tidningen för att ta saken hela vägen och begära att Högsta förvaltningsdomstolen skulle ta upp fallet, som nu har nekat dem prövningstillstånd.

I NAs tidningshus, på bottenvåningen i en restaurang, träffar vi tidningens chefredaktör Anders Nilsson och reportern Jennifer Mayer. Det som har förvånat dem mest med hela den här historien är kommunledningens inställning i frågan.

Kort efter att tidningen publicerat den första nyheten kontaktades Anders Nilsson av Kenneth Handberg som var irriterad över att han pekades ut som ansvarig i artiklarna.

– Men är man högsta ansvarig politiker i kommunen så kan man inte bara skylla ifrån sig, man behöver se problemet, säger Anders Nilsson.

Kenneth Handberg ringde även upp Jennifer Mayer någon dag efter hennes första intervju i ärendet, där blev inställningen än mer tydlig.

– Han var fortfarande inte upprörd över själva händelsen utan över att vi hade gjort en uppföljande artikel där vi skrivit att kommunen backar från uppmaningen. De ”backar” inte menade han, kommunen har bara ”förtydligat” och han hade inte gjort något fel, säger Jennifer Mayer.

Efter det första avslöjandet hörde flera kommunanställda av sig till Jennifer Mayer med frågor om vad som gäller. Får man prata?

Sedan dess har det varit svårt att få källor att stå med namn eller bild i tidningen. Vissa presenterar sig inte ens med sitt riktiga namn, många ringer från skyddat nummer.

– Det säger en hel del om hur en sådan här sak uppfattas av medarbetarna. Det kanske inte var kommunens mening med texten, men det är uppenbart så det har tolkats av många, säger hon.

Anders Nilsson har 35 år i yrket bakom sig och kan exempelvis se tillbaka på erfarenheter från 1980-talets Hultsfred. En tid när han som lokalreporter kunde kliva in på kommunalrådets rum för att bläddra direkt bland handlingarna på skrivbordet.

På söndagskvällarna hade en ung reporter Nilsson en liknande rutin när han promenerade till polishuset och på samma sätt tittade i högen av anmälningar som hade kommit in under helgen.

Under de senaste decennierna har Anders Nilsson i stället sett hur allt fler myndigheter byggt upp en organisation som leder till att ”vi möter en armé av kommunikatörer som blir som en vägg”.

Det här gäller inte bara NAs journalister, utan sker över hela Sverige, menar han.

– Förr var offentlighetsprincipen verkligen offentlighetsprincipen. Som reporter hade man stor insyn och politiker var ett telefonsamtal bort. Idag har myndigheterna byggt upp ett skydd så att de kan vara otillgängliga.

En koll visar att Örebro kommun har 35 kommunikatörstjänster i sin organisation, till det tillkommer inköp av externa kommunikationstjänster för cirka 1,5 miljoner kronor per år.

Som jämförelse kan sägas att NA har 33 journalisttjänster i sin Örebroorganisation, 44 totalt.

För att inte lämna ut de 80 mejlen har kommunens jurister hänvisat till en prejudicerande dom från 2013 som kan sammanfattas ungefär med att mindre enheter inom en kommun ska kunna kommunicera kring ofärdigt arbetsmaterial, utan att behöva lämna ut det.

Detta eftersom det kan komma kommunmedborgarna till gagn på olika sätt.

Det som gör det här fallet speciellt är att det inte handlar om en mindre grupp utvalda medarbetare, utan en kommunstyrelseförvaltning i Örebro med över 800 anställda.

Att myndigheternas jurister hänvisar till domen från 2013 känner TU igen från flera andra fall.

– Kanske har de gått på samma kurs? säger Per Hultengård.

För att få sin sak behandlad av Högsta förvaltningdomstolen visste NA och TU att det krävs något extra, ett specifikt ärende som kan bli en prejudicerande dom för framtiden.

– I just det här ärendet kan vi inte gör mer nu. Men däremot kan vi fortsätta begära ut mejl och överklaga, markera. Sen handlar det om ett långsiktigt arbete med organisationer som TU och Journalistförbundet. Branschen behöver lobba nu för att vi ska få ett öppet offentligt samhälle, säger Anders Nilsson.

Det NA precis har varit med om borde göra det tydligt för alla mediehus varför det måste till en förändring, menar han.

– Det kan inte vara meningen att så här stora verksamheter ska kunna undantas från offentlighetsprincipen, det tycker jag är fel, fortsätter Anders Nilsson.

Per Hultengård delar besvikelsen över beslutet.

– Avgörandet från 2013 tillkom i en annan tid och avsåg en mindre myndighet med en helt annan myndighetsstruktur än vad som här var aktuellt. Domstolens beslut innebär därför att man godtar en väsentlig begränsning av medborgarnas insyn i handlingar och dokument som skickas även inom stora myndigheter, säger han.

Från TUs sida behöver man nu fundera på hur man tar detta vidare. En möjlig utgång är att man tar upp problematiken i sina fortsatta påtryckningar på regeringen om att tillsätta den där utredningen om hur offentlighetsprincipen och meddelarfriheten fungerat, eller snarare inte fungerat, under pandemin.

En rad avslöjanden i medier över hela Sverige har visat hur flera myndigheter mörkat information eller försökt inskränka meddelarfriheten på olika sätt under pandemin.

– Jag tror inte man alltid menar illa. Men det tyder på en skepsis mot medierna, en slags nedlåtande syn, att när det är kris på riktigt kan vi inte hålla på och larva oss i offentligheten, säger Per Hultengård.

– Offentlighetsprincipen är grunden som vi står på, säger Kenneth Handberg när vi möter upp på ett iskallt Stortorget i Örebro.

Senare understryker han att det inte är alltid man gör samma tolkning av densamma när man befinner sig i ett spänt läge.

– Varför fanns texten? Jo, för att i inledningsskedet var det ett enormt tryck på förvaltningen för att få tag i sjukvårdsmateriel. Det var brist i hela västvärlden. Medarbetarna försökte göra det som de upplevde som rätt då, det blev inte helt rätt. Men att kalla detta för ett medvetet brott mot meddelarfriheten det är att ta i, tycker jag, säger Kenneth Handberg.

Ett brott mot meddelarfriheten kan det väl vara även om det är ett misstag?

– Absolut, men kopplat till vilka lagar och regler som gäller när trycket på samhället ökar så tycker jag man ska diskutera om det är rimligt att reagera när pandemin sätter fart. Den balansgången kan jag inte avgöra själv. Skulle det vara tydligt att vi brutit mot lagen är det bara för kommunen att tugga i sig det, säger Handberg.

När jag tar upp att såväl TU som kulturministern har varit kritiska mot kommunens agerande säger Kenneth Handberg att det ligger i deras respektive roller att ge kritik.

I stället för att peka finger mot Örebro anser han att vi bör fråga Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, och Sveriges kommuner och regioner, hur de tolkar att kommunerna bör agera under en pandemi. Detta om vi ”söker en bredare bild av hur lagstiftningen ska tolkas när kriser drabbar samhället”, säger han.

Varför inte bara lämna ut de här mejlen? 

– Det är inget politiskt beslut. Om politiker börjar lägga sig i vilka mejl som ska lämnas ut får vi snabbt en ohållbar situation. Självklart ska de lämnas ut om de faller under offentlighetsprincipen men så länge de är arbetsmaterial med korta tillrop, eller vad man nu skriver till varandra, så måste förvaltningen få göra den bedömningen.

Mörkläggningar under pandemin

Redan under pandemins första våg kunde flera medier avslöja misstänkta överträdelser mot meddelarfriheten. Det gäller bland annat chefer inom kommuner och regioner som avslöjats av mejl och vittnesuppgifter. 

• Sörmlands Media rapporterade hur Socialstyrelsen samarbetat med kommunerna för att medier inte ska få ut uppgifter.
• SVT Nyheter Västmanland visade hur Västerås stad spridit ett meddelande som uppfattats som att man inte får prata med journalister. I meddelandet skriver en hög chef att ”alla förfrågningar från media till såväl ledningsfunktioner som till enskilda medarbetare hänvisas till mig”.
• SVT Nyheter Norrbotten avslöjade hur Gällivare kommun gått ut med en liknande uppmaning till personalen inom vård- och omsorg i kommunen: ”Medarbetare bör inte svara på någon fråga alls från media.”
• Uppdrag gransknings program Håll käften och lyd i SVT, av reportern Anna-Klara Bankel, visade hur visselblåsare inom offentligheten straffades för att de pratat med medier.