Tipspengar till poliser skaver mot lagens avsikt
Golande snutar och mutande murvlar är ett problem i rättsstaten. Denna lättbegripliga formulering använder jag för att klargöra sakernas tillstånd i en invecklad fråga.
Hela mitt journalistiska liv har jag funderat på saken och tyckt att någonstans skaver det grovt mot lagens avsikt – att poliser, som i princip har laglydnad som yrke, systematiskt bryter mot sekretessen i förundersökningar, tjänar stora (tips)pengar på att lämna ut hemliga uppgifter, som ensidigt gagnar de kriminella, skadar eller ibland till och med ödelägger kollegernas arbete.
Dessa opålitliga poliser skyddas av meddelarfriheten och myndigheters strikta förbud att efterforska källorna till nyheterna och försätter hederliga poliser i ett genant underläge gentemot dem de ska lagföra och placera bakom lås och bom, som statsministern brukar säga när han morskar upp sig och vill ge intryck av handlingskraft. Och bland utredarna sprids en obehaglig visshet om att någon bland oss går inte att lita på. Vem är det som skvallrar?
Problemet är att poliserna inte begår något brott om uppgifterna lämnas till en journalist. Alltså behöver det inte utredas, tvärtom blir det för myndigheten ett brott att försöka ta reda på vem som läckt och fått bra betalt för det. Om polisen gratis avslöjar fel eller missförhållanden på jobbet är det inte klandervärt ens om hemlig information utlämnas. Men med pengarna i smyg blir samarbetet per definition korruption, som möjliggörs och underlättas av tryckfrihetslagstiftningens meddelarfrihet.
Denna legala support för betalda sekretessbrott har irriterat såväl justitieombudsmän som kvinnor så länge jag kan minnas och även polischefer medan de flesta chefredaktörer i princip tycker att läckor är bra och att en del är värda att betala för.
Aftonbladets scoop för ett par veckor sedan om Swedbanks höge tjänsteman som sålde knark på darknet från sitt arbetsrum i bankens lokaler nattetid var ett extra tydligt exempel på problemet. Det framgick av publiceringen att tidningens reporter var väl insatt och kunde följa spaningsarbetet långt innan den misstänkte hade gripits.
Aftonbladets egen fotograf var ute och plåtade skurken medan utredningen pågick. Att sådant tilltag hade kunnat sabotera insatsen var rätt sannolikt. Jag antar att den polisman som trots yrkesmässig tystnadsplikt och mot bättre vetande öppnade en så exklusiv fotomöjlighet för en enda tidning fick åtskilliga tusen extra betalt, kanske en obeskattad semester utomlands för hela familjen.
Att på detta sätt köpa bra nyheter från svekfulla poliser som inte riskerar att åka fast är journalistiskt högst tveksamt, ingen yrkesmässig bravad, men faktiskt inte ovanligt. Möjligen är det medhjälp till skattebrott, skyddande av illojal polis, anstiftan och medhjälp till sekretessbrott eller kanske helt banalt bestickning, att betala en förrädare.
Meddelarfriheten är till för att avslöja oegentligheter och missbruk inom statsapparaten och andra samhällsviktiga institutioner och företag, inte för att poliser ska tjäna onämnbara stålar på att riskfritt bryta sekretessen, det vill säga en av många lagar de har till uppgift att upprätthålla och värna.
Vem som helst kan förstå att Aftonbladet på bästa nyhetsplats förmedlat mängder av sakuppgifter som den kriminelle (än så länge bara misstänkte) har stor nytta av. I god tid innan utredningen är färdig kan han dribbla bort besvärande omständigheter och hitta på listiga alternativa förklaringar till eventuella knarkfynd och sedelbuntar. Hur han oavsiktligt när han var trött av legalt nattarbete på banken råkade komma in på darknet där det händer så mycket hemskt. Som hans två (troligen fler som nu blivit varnade och kan smita undan) troliga medbrottslingar inte hade en aning om.
Jag vet av erfarenhet (20 år som nyhetsreporter i storstadspressen) att tidningarna lägger ner stor möda på att tipspengarna betalas så att de inte ska kunna spåras tillbaka till sitt ursprung. Betingat av vår viktigaste regel – att aldrig röja sina källor.
Tipspengar låter förledande som småpengar och är kanske det i de flesta fall. Men inte sällan överförs rätt hyggliga belopp per månad till viktiga polisläckor och andra nyckelkällor. Om de beskattas i laga ordning känner jag inte till, men vet säkert att det kan handla om i skumrask överlämnade kontanter, som i vilken gangsterfilm som helst.
Hanteringen är varken värdig journalistik eller polisiärt arbete för ett säkrare och bättre samhälle. Snarare något vi inte vill tala om eller göra något åt – en sorts ratlike cunning som många redaktionschefer uppskattar men bland vanligt folk betraktas som en vedervärdig egenskap. Och i princip är en brottslig gärning.
Lars-G Holmström
f d nyhetsreporter på Aftonbladet, Expressen och en gång i tiden chefredaktör för Journalisten
Fotnot: Aftonbladet har getts möjlighet att replikera på den här debattartikeln men valt att avstå.
