Robert Laul: : Landslaget bestraffar ”jobbiga” journalister
”Jag själv hotades flera gånger av det svenska landslagets informationschef Jonas Nystedt, dels via mejl, dels ansikte mot ansikte. Jag ’låg farligt nära gränsen’ och ’skulle få det jobbigt nere i Portugal’.”
Det svenska fotbollslandslaget skiljer sig från övriga landslag och idrottare i vårt land. De senaste åren har detta vårt mest populära landslag utvecklat en obehaglig och långt gången fientlighet mot medierna.
Reportrar som vill avslöja och kritiskt granska utsätts för hot och bestraffningar av förbundskaptener och ledare, samtidigt som jubelreportage tas emot med öppen famn.
För Aftonbladets sportbilaga Sportbladets räkning bevakade jag Sverige under 32 intensiva dagar från samlingen i Gimo 24 maj över succépremiären mot Bulgarien den 14 juni till den snöpliga strafförlusten mot Holland den 26e.
Det slog mig direkt att fotbollslandslaget inte har samma öppna attityd gentemot medier som övriga landslag och idrottare i vårt land – exempelvis handbollen och ishockeyn.
Ledarna för fotbollslandslaget pratar gärna om vilken öppenhet som råder, samtidigt gör de allt som står i deras makt för att försvåra arbetssituationen för reportrar som försöker att kritiskt granska och avslöja.
De ledare som styr landslaget agerar efter ett slags bestraffningssystem där reportrar som upplevs som besvärliga utsätts för diverse repressalier. Till exempel utestängdes under EM en italiensk journalist från en presskonferens sedan han befunnits sig på spelarhotellet och talat med en spelare vid fel tidpunkt.
bryt
Jag själv hotades flera gånger av det svenska landslagets informationschef Jonas Nystedt, dels via mejl, dels ansikte mot ansikte. Jag ”låg farligt nära gränsen” och ”skulle få det jobbigt nere i Portugal”.
Den här debattartikeln kommer troligen att innebära en besvärligare arbetssituation för mig som reporter men jag bestämde mig ändå för att skriva den. Det tyngst vägande skälet är att fotbollsreportrarnas arbetsförhållanden radikalt förändrats de senaste två åren. Kanske finns fortfarande en möjlighet att påverka den mediefientliga syn som just nu råder runt det svenska fotbollslandslaget.
Det ska sägas att det i de flesta fall inte är spelarna själva som är problemet utan förbundskaptenerna samt de ledare som av Svenska Fotbollförbundet (SvFF) är satta att sköta mediekontakterna.
Informationschefen Jonas Nystedt som ska vara kittet mellan landslaget och journalisterna samt förklara mediernas roll för spelarna är redan nämnd. Nystedt erkände personligen för mig och min kollega på Sportbladet Jennifer Wegerup att han inte vågade hjälpa till att lösa en konflikt mellan Aftonbladets marknadsavdelning och Zlatan Ibrahimovic av rädsla för att det skulle ”störa Zlatan för mycket”. Nystedts uppgift i det aktuella fallet bestod av att överräcka ett brev till Zlatan. Nystedts nej bidrog till att Zlatan bojkottade Sveriges största dagstidning genom hela mästerskapet.
Incidenten ovan är ingen isolerad händelse. Inför höstens betydelselösa jubileumslandskamp mot Holland blev presschefen vittne till hur Zlatan helt plötsligt vägrade låta sig intervjuas av Aftonbladet, Dagens Nyheter och TV3. Han tog direkt Zlatans parti.
bryt
Att det svenska fotbollslandslaget har en presschef som inte vågar stå upp mot stjärnorna är en ren och skär skandal.
Både jag själv och kolleger på mitt eget och andra medieföretag blev vid flera tillfällen uppläxade av förbundskaptenerna Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck för artiklar och inslag som i deras ögon inte var lämpliga. Till exempel vägrade Tommy Söderberg att svara på frågor efter Sveriges Italien-match eftersom jag några dagar tidigare i en artikel påpekat att hans engelska inte var den bästa.
Exemplen kan göras många fler. Plötsligt under turneringen informerade de medieansvariga att inga frågor fick ställas om spelarnas framtid. Ändå svarade de flesta spelare både före och efteråt glatt på just den typen av frågor! (Ett EM är ju som bekant ett skyltfönster gentemot proffsklubbarna för såväl etablerade som blivande stjärnor och att detta måste bevakas är en självklarhet).
De svenska spelarna kunde heller inte ”beställas” för intervjuer utan vilka som kom till presskonferenserna mellan matcherna bestämdes av landslagets medieansvariga. På denna punkt hade Sverige den kanske hårdaste mediepolicyn i hela EM tillsammans med England. I Danmarks, Tysklands, Spaniens, ja till och med Italiens läger var det lättare att komma åt spelare.
En annan talande bild är hur de svenska storstjärnorna behandlades. Henke Larsson och Fredrik Ljungberg vallades efter samtliga matcher ut med antingen en presschef eller någon annan ledare bredvid – till exempel förbundets tekniske chef Lasse Richt som kunde avstyra obekväma frågor.
Efter Italien-matchen kom Henke Larsson med två ”mediepoliser” hack i häl, en minut senare gick Italiens storstjärna Christian Vieri ensam genom den mixade zonen. Kan Vieri klara sig på egen hand kan väl Henke, tycker man. Men icke!
bryt
En av orsakerna bakom landslagsledningens mediefientliga attityd är naturligtvis att intresset för landslaget är så stort ute i stugorna att de kan göra som de vill – det skrivs och rapporteras ändå.
Problemet är ju bara att när obekväma frågor inte kan ställas utan risk för repressalier riskerar objektiviteten och den kritiska granskningen att bli lidande. De svenska fotbollsfansen får en bild som inte är överensstämmande med verkligheten.
Denna attityd är beklaglig och inför ett eventuellt VM i Tyskland 2006 där kvalet snart startar är det hög tid för förbundsordföranden Lars-Åke Lagrell, som ofta betonar medierna betydelse för allsvenskan och damlandslaget, att även våga ställa krav på förbundets flaggskepp.
Annars hoppas jag att mina kolleger på andra tidningar, TV- och radiokanaler gör som jag nyligen gjort i Sportmagasinet och Sportbladet: informerar sina läsare om hur det egentligen ligger till!
reporter, Sportbladet/Sportmagasinet
