Replik: ”Ska Radio Romano vara rösten för de som redan har en plattform?”

Replik till: Det är just det romska perspektivet som får höras:

Radio Romano påpekar gång på gång vilken liten redaktion de är, men i det ljuset framstår det bara som än mer obegripligt hur de väljer att prioritera med de resurser de trots allt har.

Det är inte tabu för romer att prata offentligt om antiziganism. Tvärtom är det förmodligen den mest erkända problemformulering som får ta plats i såväl Radio Romano som i andra offentligt sanktionerade sammanhang för romer. Antiziganism är ett erkänt problem. Min bok handlar om något annat. I den lyfter jag romska röster vars livsberättelser och vardagsproblem präglas av mycket annat än just antiziganism.

I sina närmare tio inslag om min bok har Radio Romano misslyckats med att få till en öppen diskussion om det boken faktiskt handlar om: romani kris från olika romska perspektiv. Istället har man tagit in folk som inte själva berörs av kris och som redan har en plattform och ett givet perspektiv och sen har man helt enkelt låtit dem torgföra sina förväntade, icke-kontroversiella ståndpunkter i kör.

Det som skaver är att public service ägnar så mycket sändningstid åt att helt spela ner andra erfarenheter än de redan offentligt dominerande. Det är så att säga inte utbildade socialdemokrater och vänsterpolitiker som saknat en röst i offentligheten.

Varför intervjuar jag inte ”utbildade romer”, ”lyckade romer”? Frågan har ställts retoriskt i olika former av personer som redan känner att de vet svaret. Men svaret är att jag över huvud taget inte sökt upp och intervjuat romer utifrån vad de har för sysselsättning. Det som intresserat mig är kris, människor som praktiserar kris och kulturen som omgärdar kris. Det är ett ämne som det saknats både forskning och journalistik kring men som intresserat mig till den grad att jag skrivit en hel bok om det.

Radio Romano påstår att de varit tidiga med att granska kris, men när jag frågat efter belägg så har de bara kunnat ge mig ett enda exempel på när de rapporterat i ämnet innan jag började skriva om det. Det är ett fem minuter långt inslag på romani från 2011 där man problematiserar att kris kan vara på väg att försvinna. Det målas upp som ett problem att unga romer inte kan eller vill bli krisinara (domare i kris) och det korta inslaget avslutas med en fråga som säger allt man behöver veta om vinkeln: ”Frågan är: Ifall kris försvinner, var ska man då vända sig ifall man hamnar i en konflikt?”

I detta enda tidiga inslag om romani kris spär Sveriges Radio alltså ytterligare på bilden av att svenska myndigheter inte är ett alternativ och att romer inte har någon annan instans än kris att vända sig till.

Här kan det vara värt att nämna att Radio Romanos ansvariga utgivare själv inte talar eller förstår romani. Kanske hade hon inte skickat mig just detta inslag som exempel om hon själv förstod innehållet.

När Expressen 2022 avslöjade att en av Radio Romanos reportrar deltagit i ett romani kris-möte (gällande en romsk tjej som frågades ut efter rykten om att hon ofredats av sin svärfar) så svarade samma ansvariga utgivare att deras redaktion ”tar självklart avstånd” från romani kris. Det exempel de kunnat frambringa på sin tidiga rapportering i frågan är dock allt annat än ett avståndstagande, och allt annat än en granskning.

Som journalist och författare har jag själv aldrig tagit avstånd från kris. Min ambition är att skapa förståelse för hur systemet ser ut och hur det upplevs från olika perspektiv av romer som lever i det. Varför tycker vissa att det är viktigt att det finns kvar? Varför önskar andra att det kunde försvinna för alltid?

Det är just dessa olika perspektiv jag saknar från Radio Romano. De skriver att de utgår från ett romskt perspektiv utan att inse att problemet är just det: att de utgår från ett romskt perspektiv och missar många andra. Ska Radio Romano vara rösten för de som redan har en plattform, eller borde man kanske fokusera mer på att spegla de erfarenheter som inte kommer serverade på silverfat? Ska man vara en kanal som väljer det enkla framför det svåra och som stryker sina lyssnare medhårs, eller ska man vara en kanal som utmanar och hittar romska röster som andra inte hör?

Kanske ligger problemet i att man inte riktigt vet. I ena stunden romantiserar man kris, i andra stunden tar man självklart avstånd från kris, i tredje stunden misstänkliggör man journalistik om kris för att i nästa andetag påstå att man faktiskt alltid granskat kris. Frågan är: Hur ska ni ha det?

Jenny Strindlöv
undersökande reporter på Expressen och författare till boken Romani kris – parallella rättegångar i Sverige