Rätt till yttrandefrihet utan hot

13 februari, 2015

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Sveriges journalister genomlider i dag den mest omfattande attacken mot yttrande- och tryckfrihet som någonsin genomförts under Sveriges historia. Terror, mordhot och förföljelser tystar systematiskt det fria ordet i Sverige. Effektiviteten i arbetet – som ytterst syftar till antidemokrati – garanteras av att den samlande organisationen bakom hatet är riksdagens tredje största parti: Sverigedemokraterna.

Attackerna drabbar hela det svenska samhället – SDs hets mot utsatta minoriteter gör livet olidligt för de som enligt partiets rasism inte kan vara ”svenskar”. Att som kvinna bära slöja offentligt innebär glåpord, spottloskor och ibland våld. Romer utsätts regelbundet för terrordåd utan nämnvärd reaktion, inte ens när en rom blev skjuten i huvudet på själva Förintelsens minnesdag. Inget demokratins ramaskri hördes, trots att hundratusentals – kanske miljoner – romer mördades under Förintelsen. Judiska protester mot SD ekar förgäves. SD är inte Sveriges mest radikala ultranationalistiska sammanslutning. Men partiet utgör utifrån sin storlek, makt och styrka ryggraden i det rasistiska och fascistiska Sverige. ”SD är inte bara ett parti med bruna rötter utan även med bruna grenar”, påpekar Expos Alex Bengtsson.

När en fackföreningsordförande kritiserade SD hotades hon med gruppvåldtäkt, förutom alla tusentals hatkommentarer. En sjukvårdsanställd som protesterade mot ett SD-besök på arbetsplatsen fick så allvarliga hot att han varken kunde vara på jobbet eller bo i sin egen bostad. Två forskare vid Linköpings universitet gjorde en studie om SDs väljare och uppmanades att ”hålla truten” så att de kunde ”fortsätta njuta av livet”. När Ungdomsstyrelsen nekade SDs ungdomsförbund bidrag dränktes tjänstemännen i hot. Ett barn som skrev kritiskt om SD på Twitter fick veta att ”du förtjänar att bli gruppvåldtagen och sedan lämnad för att förblöda”. Jag skulle kunna fortsätta med exempel närmast i oändlighet – detta är den verklighet som SD skapat i Sverige 2015. Som svensk medborgare ska du hålla käft med kritik angående SD. Annars...

Journalister tillhör de värst utsatta grupperna. Närmare 1 000 journalister har hotats eller kränkts en eller flera gånger under de senaste fem åren. ”Trakasserier och hot har blivit vardag för många journalister”, skriver Journalistförbundets ordförande. Omkring 25 procent av de som hotats har delvis har valt att inte rapportera om vissa saker efter påtryckningar. Alla journalister vet mycket väl hur man riskerar att hamna i denna statistik: man rapporterar något som kan uppfattas som kritiskt om SD. Partiets kampanj att tysta Sveriges journalister är alltså effektiv och kommer att fortsätta – eftersom den fungerar utmärkt.

Vi vet hur SD organiserar sin strid mot journalistikens frihet. Via partiets hatsajter (som når hundratusentals läsare) publiceras hetsande artiklar om enskilda journalister. Internet flödar sedan av upphetsat hat med förslag om vad som bör göras rent praktiskt åt journalisten ifråga. Kränkningar, hånfullhet och hot blandas med de hemskaste våldsfantasier. Sedan startar terrorn för den enskilda journalisten. SDs inofficiella webbplats Avpixlat har specificerat vad som bör ske:

"För den händelse ni skulle finna det långtråkigt att vänta på att slumpmässigt snubbla över ett passande tillfälle är det ju förstås aldrig fel att vara sin egen lyckas smed. Bostadsadresser för de flesta politiker, journalister och andra PK-personligheter finns bara några kostnadsfria musklick bort.”

Understundom träder journalister fram och berättar om vidrigheterna. Som när Aftonbladets Åsa Linderborg skrev om SD och fick veta att ”det skulle inte förvåna mig om denna sköka snart får ett pris på sitt huvud”. Ett annat uppmärksammat fall var då föräldrarna till en journalist på Arbetarbladet skrev en debattartikel om SDs hot mot dottern. Denna journalist kunde fritt skriva kritiskt granskande om alla andra partier (även grupper på yttersta vänsterkanten) utan att drabbas av brottslighet. Men:

”Så fort hon bara nämner ordet Sverigedemokrater rasslar det till i hennes mejl. Cirka 150–200 hotbrev dagligen! Allt från könsord, hot om våldtäkt, hemska önskningar (hoppas du blir våldtagen av en ’n......’ Du gillar ju ’dom’), till dödshot.  Hennes familj är också hotad och från hennes tidnings säkerhetsföretag kom nu det senaste, några hotar även oss, hennes föräldrar.”

På nätet diskuterar SD-anhängarna sin egen våldsutövning mot journalister. Vissa uttrycker sig allmänt: ”Varför inte, skriver det skit, så ska de få ta emot skit.” Andra är mer specifika: ”Jag hymlar inte med att svenska journalister förtjänar att misshandlas och dör dom är det bara en bonus.” Ett annat påpekande är: ”Man kan bara hoppas att ni journalister […] tar ett jobb som korre och får huvudet bortskjutet. Ni skulle göra så många glada och framförallt så skulle det bli fest varje gång. Ni är vidriga desinformatörer som kommer få titta ännu mer över axeln i fortsättningen.”

Dessa åsikter finner stöd hos SDs officiella företrädare, ofta på ledande poster. Pressens frihet – liksom fria val – är enbart ”mått på grad av liberalmarxism”, anser SDs Erik Almqvist. Andra SD-politiker är mer rakt på sak: "Förr eller senare blir Journalister och PK folk öppet villebråd. Tyvärr kommer jag nog inte gråta när det sker". När det påpekades för Björn Söder att inget annat partis sympatisörer gör sig skyldiga till så mycket hot mot journalister, kontrade denne med att journalister själva bär ansvaret – utifrån sin rapportering. Pressen ska alltså passa sig för att kritisera SD, enligt partiledningen. Enligt Söder är journalister ”vidriga ryggradslösa skrupelfria varelser”. Ledarskribenten Anders Lindberg konstaterar korrekt att SDs nedmontering av demokrati och yttrandefrihet beror på att partiet ”skaffat sig förmåga till systematisk avskräckning”.

Kvällen innan Förintelsens minnesdag arrangerade Publicistklubben debatt om hot mot det fria ordet, utifrån det jihadistiska terrordådet mot franska Charlie Hebdo. Det är rätt och riktigt att uppmärksamma detta. Terrorns mordiska våld slår likadant, oavsett om mördarnas hat är sprunget ur ett norskt rasistparti – som i fallet Anders Behring Breivik (Fremskrittspartiet) – eller om förövarna är franska jihadister. Ultranationalister och jihadister delar i grunden samma samhällsanalys: exkludering av ”den andre”. Men det finns en avgörande skillnad, vilken bland annat påpekats av den norske forskaren och Breivik-experten, fil.dr. Sindre Bangstad: Rasismen är välrepresenterad i maktens korridorer. SD är Sveriges tredje största parti, Fremskrittspartiet sitter i norska regeringen och Dansk folkeparti är störst i Danmark. Detsamma gäller större delen av Europa: Frankrike, Grekland och Ungern är andra exempel på länder där det gått extremt långt. Jihadisterna är inte ens i närheten av samma organisationella styrka. Detta gör dem inte mindre farliga, utifrån risken för grovt terrorvåld. Snarare tvärtom.

Vi riskerar en snar framtid, där SD inte längre behöver glorifiera mord på journalister. ”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna”, understryker en av SDs riksdagsledamöter. Vilket blir då minnet av publicisternas insats för demokratin 2015? Vad gjorde Publicistklubben, Journalistförbundet och andra aktörer när SDs terror skoningslöst drabbade journalistkåren? Hittills har jag mest sett sympati och understöd gentemot nazister och rasister – de som vill mörda oss. ”Även de mest avskyvärda åsikter förtjänar yttrandefrihet”, sägs det. Men vi andra då? Har inte vi också rätt till yttrandefrihet utan mordhot, terror och förföljelser?

Det mörknar mot natt. Vi journalister är räddhågsna, nervösa och illa organiserade. Solidariteten med kolleger som lever sina liv under mordhot är minimal.

Vi hukar i skuggan av en stövel.

Det är dags att göra motstånd.

                                                                                  HENRIK ARNSTAD