”Publiceringen byggde enbart på skvaller, ändå friade nämnden”

Ett aktuellt beslut i Mediernas Etiknämnd väcker frågor om den etiska kompassen gått sönder i den svenska medieetiken. Publicering av rykten och spekulationer om en person, som är mycket allvarliga och skadliga, godkänns med motiveringen att de har allmänintresse.

Det handlar om Svenska Dagbladet-podden Blenda som i fjol publicerade fyra avsnitt om ”Lyxvillans hemlighet”, om Villa Söderås på Lidingö och dess ägare fastighetsföretagaren Johan Lundberg. Svenska Dagbladet publicerade mängder med påståenden som sägs spridas bland boende på Lidingö, exempelvis att villan och dess ägare har skumma kopplingar till Ryssland och Putin och att Lundberg skulle ha agerat i Sverige genom bulvaner.

Huset skulle kunna vara en ”rysk örlogsbas för miniubåtar” för att ta ett exempel ur mängden. Vi får i podden höra grannar och lokalpolitiker som har den ena mer fantastiska teorin än den andra om husets användning, exempelvis som mötesplats för oligarker som ska göra upp vapenaffärer.

Poddens syfte sägs vara att kontrollera om ryktena stämmer. Men någon slutsats presenteras inte. Under två och en halv timme i fyra podd-avsnitt sprids de här obekräftade ryktena vidare utan att vare sig bekräftas eller vederläggas. Först i sista avsnittet – bakom betalvägg till skillnad mot den första delen – får Johan Lundberg bemöta och avvisa skvallret. Ju mer man lyssnar ju tydligare blir det att Svenska Dagbladet är en del av det problem som tidningen säger sig vilja granska.

Självklart skadar uppgifterna Johan Lundberg. I anmälan till Medieombudsmannen skriver Lundberg: ”Jag har drabbats av allvarlig skada på både personlig och professionell nivå till följd av dessa osanna påståenden.” Svenska Dagbladets chefredaktör Lisa Irenius argumenterar för att publiceringen har allmänintresse bland annat eftersom Villa Söderås ”hade blivit ett exempel på hur geopolitiska konflikter i dag kunde fortplanta sig ner på lokalnivå”.

Så hur mycket rykten och skvaller är det enligt pressetiken okej att publicera om en person? Väldigt mycket, menar Medieombudsmannen (MO) och Mediernas Etiknämnd (MEN), i alla fall om personen äger en dyr fastighet. Både MO och MEN konstaterar att det handlar om skvaller, men friar ändå Svenska Dagbladet. MO skriver att det framstår som ”helt uppenbart att merparten av de rykten som presenteras är tokigheter utan substantiella värden”. Men han och nämnden landar ändå i att det finns ett allmänintresse som gör publiceringen motiverad.

Det fanns reservanter i nämnden som menade att tidningen borde fällts. Inte för att det handlade om obekräftade rykten och skvaller, utan för att bemötandet publicerades för sent.

Den medieetiska hanteringen av det här fallet är extra pikant i och med att Caspar Opitz innan han blev medieombudsman var inblandad i en annan publicering om Johan Lundberg i Dagens Nyheter, som dåvarande redaktionschef på tidningen. Artikeln byggde på liknande rykten och skvaller, och ledde fram till att tidningen efter en stämning tog avstånd från tolkningarna om Ryssland-kopplingar. Det aktuella ärendet har därför handlagts av en tf Medieombudsman, Robert Olsson.

Opitz fälldes dessutom i Mediernas Etiknämnd för en annan DN-artikel där Lundberg utsattes för oförsvarlig publicitetsskada. Den artikeln försvarade Opitz i Mediernas Etiknämnd som ansvarig för publiceringen, samtidigt som han själv skrivit artikeln, vilket var en märklig dubbelroll.

Sedan kommer frågan om Johan Lundberg i den här publiceringen är en sådan makthavare som ”ska tåla att bli närgånget granskad” och att det automatiskt följer ett allmänintresse att ryktena om Lundberg publiceras. Han har en maktställning som företagsledare och hyresvärd, men med det följer inte automatiskt att man kan publicera vilka knasigheter som helst. ”Berättelsen har ett allmänintresse och anmälaren har en ställning som motiverar granskning.”, skriver MO/MEN, men motiverar inte närmare.

Svenska Dagbladet har enligt uppgift talat med cirka 50 personer om Villa Söderås och Johan Lundberg. Trots detta finns det ingen som kan förmedla något annat än rykten. Det framträder inga anställda som kan vittna om missförhållanden. Det finns inga hyresgäster som klagar på Johan Lundbergs fastighetsbolag. Det finns inga kunder som är missnöjda. Det finns framför allt ingen som vittnar om några ryska militära planer för Villa Söderås. Det finns bara nyfikna grannar och en fantasifull kommunpolitiker.

Saken är ordentlig kontrollerad. Om det finns någon slutsats så är det denna: det ligger ingenting i ryktena och skvallret. Ändå publicerar Svenska Dagbladet. Publicitetsskadan uppstår, det är alla eniga om. Och MO/MEN friar.

Förre MO Ola Sigvardsson hade kanske sett klokare på saken. Han konstaterade att nyfikenhet inte är detsamma som allmänintresse. ”I själva verket är den offentliga ställningen bara en parameter som ska tas in i ett publiceringsbeslut. Nyhetshändelsens karaktär ….. bör naturligtvis också vara med i beräkningen. Själva sammanvägningen av roll och händelse är det som kan leda fram till en namnpublicering. Eller inte.”, skrev Sigvardsson.

Beslutet i Mediernas Etiknämnd sänder ett tydligt budskap till Sveriges journalister: det är okej att bygga sin story enbart på skvaller bara den som det skvallras om är en ”makthavare” som i någon mån får bemöta skvallret. Det är en sorglig utveckling av svensk medieetik.

Mats Olin
Näringslivets Medieinstitut