Peter Andréasson: Beklämmande metoder
Den senaste tiden har vi sett flera fall av grova journalistiska övergrepp riktade mot anhöriga, brottsoffer, misstänkta och personer som bara råkat stå i vägen när den massmediala ångvälten rullat på.
Den senaste tiden har vi sett flera fall av grova journalistiska övergrepp riktade mot anhöriga, brottsoffer, misstänkta och personer som bara råkat stå i vägen när den massmediala ångvälten rullat på.
Journalistiken – och då särskilt vissa delar av nyhetsjournalistiken – befinner sig i en allt djupare förtroende- och trovärdighetskris.
Att bygga upp detta raserade förtroende sker inte över en natt. Det räcker inte heller med en skärpning av de pressetiska reglerna eller en förändring av den organisation som ska övervaka att reglerna följs. Det behövs också en levande massmediekritisk debatt om etik och journalistiska arbetsmetoder, intern självrannsakan och en större medvetenhet om vad jakten på nyheter och publicitet kan leda till för den enskilde.
Därför är reportage som Martin Jönssons ”Vreden mot mediedrevet” i Journalisten 9/04 viktiga. Vi har sett flera exempel på reportage och debattartiklar med samma tema i Journalisten den senaste tiden. Det är bra att förbundets tidning på detta sätt bidrar till nödvändig intern diskussion om pressetik. Det är bara att hoppas att denna aktivitet faktiskt leder till en uppstramning av den publicistiska verksamheten på landets redaktioner.
För det handlar ju inte bara om hur och vad som publiceras. Även arbetssättet – hur information, fakta och nyheter samlas in eller under vilka former och villkor en intervju görs – är väsentligt för massmediernas samlade förtroende och för den enskildes upplevelser av, i värsta fall, hänsynslöshet och integritetskränkningar.
Jag har själv i min bok Möte med massmedier (Liber Förlag) följt upp vilka arbetsmetoder SVTs Uppdrag granskning använde i samband med det så kallade Oskarshamnsfallet. Av en tre timmar lång intervju med en massmedieovan politiker sändes ganska exakt fem minuter. Intervjun genomfördes av två reportrar, av vilka den ena skötte snacket och den andra stödde utfrågaren genom att lämna över lappar med – vad jag antar – information och frågeställningar. Vid publiceringen valdes förstås de klipp ut som förstärkte budskapet av en okunnig, osympatisk och osäker politiker som just berövat två föräldrar deras lilla barn.
Efter intervjun – som hon i boken kallar förhör – kände hon sig helt knäckt. När inslaget sänts blev hon mordhotad, hon vågade inte gå ut på flera veckor, hon tvingades till stödsamtal med teraput. Andra politiker, deras släktingar, bekanta och barn blev också hotade och kände sig utpekade och uthängda som brottslingar.
Uppdrag gransknings reportage om Oskarshamnsfallet är ett exempel på hur hårdvinklad journalistik och närmast hänsynslösa arbetsmetoder skapar nya offer och ytterligare devalverar förtroendet för massmedierna. Kritisk och granskande journalistik måste baseras på korrekt behandling av både folk och fakta. Det är egentligen ganska enkelt.
Anhörig: Expressen ljuger
Måndagen den 19 januari publicerade Expressen en ”intervju” med mig som anhörig till en av flickorna som hittats mördade på Hallandsås. Jag fanns också med på en stor bild i tidningen. Mitt ansikte är maskerat, men det syns ändå tydligt att det är jag.
I reportaget om bevakningen av morden (Journalisten 9/04) hävdar Anna-Clara Welander på Expressen att de ”hade ett samtal” med mig ”efter att på telefon ha gjort upp om ett möte”. Det står också att jag ringde efter ”intervjun” och ångrade att jag låtit fotografera mig.
Detta är inte sant.
Så här gick det till:
Jag bodde på hotellet i Veinge. När Expressen kom till Veinge frågade de runt i byn efter anhöriga och fick tips om hotellet. De ringde till mig på rummet och sade att de ville komma upp. Jag sade nej, eftersom jag hade barn på rummet, men gick ner för att möta dem. De sade att de ville ha en intervju. Jag sade nej. De ställde ändå en massa frågor och jag svarade att det hela var obegripligt och att de var två fina tjejer.
Sedan tog de bilder av mig. Jag var då mer eller mindre borta av chocken – jag hade ju just fått veta vad som hänt – och var knappt medveten om vad som hände. Det var först efteråt som jag insåg att min bild kunde hamna i tidningen. Jag ringde dem då och sade att de absolut inte fick visa min bild i tidningen.
Jag sade också till dem att absolut inte åka hem till min syster och hennes familj. ”Nej, det gör vi inte, det förstår vi”, svarade de. Men sedan åkte de dit i alla fall.
Dagen efter såg jag bilden och ”intervjun” stort uppslagen i tidningen. Jag kände igen ett par saker som jag sagt, men det mesta som står där vet jag inte var de fått det ifrån.
Jag tycker att det är viktigt att det kommer ut hur medierna har agerat. Det är mycket dålig stil av dem. De måste ju förstå att ingen av oss hade hunnit fatta vad som hänt.
(Skribentens namn är känt av Journalisten,
men av hänsyn till honom låter vi honom vara anonym.)
