Oetiskt av Medierna

Kul för oss kan man tycka, men problemet är att runstenen är fejk. Tillverkad av en gymnasieklass i Filipstad som avslöjar saken för oss – passande nog – den första april. Vi har med andra ord gått på ett skämt.

När saken uppdagas skrattar vi gott på redaktionen. Dagen till ära kostar vi på oss att skriva en utförlig artikel om det skämt vi utsatts för och om hur den förslagna gymnasieklassen gått tillväga för att plantera den falska nyheten. Vi skiljs som vänner.

Men ett par dagar senare dyker runstenshistorien upp i radioprogrammet Medierna. Och då är det en helt annan, och mycket allvarligare historia som presenteras.

Här framställs det som att Värmlands Folkblad – och även TT – har brustit i sin källkritik genom att skriva om den falska runstenen. Hur vi skulle ha brustit i källkritiken presenteras inte närmare, inte heller förs något djupare resonemang om vad källkritik är. Man gör en ensidig rapportering med syfte att slå fast en förutbestämd vinkel, vare sig mer eller mindre.

Vad värre är så intervjuas den reporter som skrivit artikeln för VF av Medierna under förespeglingen att de gör ett inslag om udda nyheter. Hon får aldrig reda på den verkliga vinkeln i inslaget förrän i samma stund som det sänds i radion. Ingen ansvarig utgivare ställs till svars för det fel som Medierna anser att vi begått.

Detta är inte bara ett stycke sorgligt dålig journalistik från Mediernas sida, utan också en oetisk och ensidig journalistik. Att låta den granskade komma till tals och erbjuda en möjlighet att försvara sig torde vara en av journalistikens grundpelare. Att intervjua en person utan att berätta varför är knappast förenligt med god journalistisk sed. Men Medierna tillåter sig.

Man kan inte annat än undra varför detta mediegranskande program väljer att inte själva följa de regler som vi satt upp för vår verksamhet. Bryr man sig inte? Vill man inte? Vet man inte bättre?

Eller var man helt enkelt rädda att hela vinkeln i inslaget skulle gå förlorad?

Visst, vi gick på skämtet, men det enda vi skrivit är att någon försökt sälja en runsten på Blocket. Något som alltså har inträffat, vare sig annonsen var ett påhitt eller ej.
Var Medierna anser att vi har brustit i vårt källkritiska ansvar i den här historien är för oss en gåta. Däremot är det helt klart att Medierna, programmet som ska granska granskarna, struntar i elementära journalistiska principer.

Peter Franke

chefredaktör och ansvarig utgivare,

Värmlands Folkblad

Morgan Schmidt

nyhetschef, Värmlands Folkblad

Therese Thorén

nyhetschef, Värmlands Folkblad

SVAR: Det inslag Värmlands Folkblads redaktionsledning är upprörd över är inte något hårt granskande allvarsamt reportage, utan en varm skildring av en byggklass på gymnasiet och deras lärare som gör ett experiment om vad man kan få in i tidningen.

Men det finns också en allvarlig underton om källkritik, det är sant. Det påpekar i inslaget framförallt läraren och eleverna. Men udden i kritiken om bristande källkritik riktas inte i första hand mot Värmlands Folkblad, som skrivit om den nytillverkade runstenen men också markerat en skeptisk inställning i texten. Udden riktas främst mot TT, som fört vidare och förstärkt de vaga uppgifterna från värmlandsmedierna. Där finns också förklaringen till att inte ansvarig utgivare på VF ställs till svars – den ansvarsintervjun görs med den som främst kritiseras, nämligen TT.

Så till anklagelsen om att vi agerat oetiskt i arbetet med inslaget genom att inte ha berättat fullt ut om inslagets vinkel. Det var när vi ringde VFs reporter ett pågående jobb – läraren och eleverna ville inte att något skulle avslöjas förrän 1 april men vi var tvungna att kontakta VF tidigare för att förstå vad som hänt. Vi var genuint osäkra: kanske var även vi en del i källkritikövningen? Kanske manipulerade läraren och klassen även oss? Lösningen blev att fråga reportern utan spoiler – utan att ljuga men utan att berätta hela historien. Ibland är det motiverat, det tror vi de flesta journalister håller med om.

Sist kan vi inte undgå att notera att ingen som vill kritisera vår journalistik kan motstå frestelsen att ta till brösttoner om att granskaren som granskar granskarna inte håller för granskning. Lite roande är det – men också uppfordrande, förstås. Vi kan lova att vi inte tar sådana här frågor med en klackspark. Men vår position får heller inte göra att vi blir överdrivet försiktiga och inte berättar relevanta historier på ett bra sätt. 

Martin Wicklin

Lasse Truedson

Medierna