”Nu gäller det att rädda journalisterna som finns kvar i Gaza!”
DEBATT Vad krävs för att Sveriges Journalistförbund ska gå ut med ett offentligt fördömande av Israel och dess vettlösa mördande av Palestinas journalister?
Det har tydligen inte räckt med att minst 230 journalister (fler enligt palestinska källor) dödats av Israel under nästan två års krig i Gaza? Ofta flera på samma gång av bomber mot pressbilar eller presstält, i andra fall utanför sjukhus eller i väntan på att hälsa på sitt nyfödda barn. Ibland av krypskyttar, en och en. Eller med hela sina familjer med hjälp av ett israeliskt AI-system som har ett namn som är nästan dödligt bara i sin iskalla cynism: ”Where’s Daddy?” – döpt så eftersom det talar om exakt när pappa kommer hem. Dörren öppnas. Dags att avfyra.
Det Israel gör mot journalister i Gaza för att stoppa deras rapportering är nästan för groteskt för att ta in! Ändå har starka uttalanden och tydliga fördömanden av Israel från Journalistförbundet lyst med sin frånvaro – trots att journalister aldrig, inte ens i Vietnam (63) eller i andra världskriget (69) dödats som i Gaza! Då oftast av misstag, en sensation. Nu i planerade mord för att hindra dem från att rapportera från Gaza, stängt för journalister utifrån, i snitt 13 journalister i månaden! Pressvästen en måltavla. De själva ett lovligt byte.
Den 10 augusti dödades hela Al Jazeeras pressteam i Gaza, sex journalister brändes till döds av en israelisk bomb mot deras tält i Gaza City. Tyst. Den 25 augusti dödades ytterligare fem journalister, i direktsändning, när Nassersjukhuset i Khan Yunis bombades*. Reuters-fotografen Hussam Al Marsi som skötte den pågående livesändningen från sjukhusets tak, en ofta använd plats av journalister, dödades av den första bomben. När räddningspersonal och de fyra kollegorna kom rusandes dödades de av den andra i en så kallad double-tap attack; en effektiv israelisk tvåstegsdöd med AI-bomber som på millimetern prickar in sina förprogrammerade mål. Först huvudmålet, sedan räddningsarbetarna. I attacken mot Nassersjukhuset dessutom dubblerad till fyra bomber!
Målet då verkar än en gång ha varit palestinska journalister, de som med ofattbart mod, trots ständiga dödshot från Israel och trots alla dödade kollegor, fortsätter sin gärning för att till varje pris avslöja för världen vad Israel gör i Gaza; journalister som så ofta vädjat om vårt aktiva stöd, om våra protester som skydd för sina liv. Men nej. Tyst. Både då och nu. Inget fördömande den här gången heller, varken från förbundet, enskilda journalister, regering eller kulturminister, SVT eller SR. Verkligheten börjar knaka i fogarna. Är det mig det är fel på?
”Världens likgiltighet och passivitet är chockerande”, konstaterade i alla fall chefen för UNRWA, Philippe Lazzarini i en kommentar till attacken och att ”de sista kvarvarande rösterna som rapporterar om barn som dör av svält tystats”. Tack Lazzarini. Inte bara jag som håller på att bli galen i känslan av en skräckfilm där alla naturliga responser satts ur spel. Från FPA (Foreign Press Association) en ljummen uppmaning till Israel att ”avsluta det avskyvärda sättet som man riktar in sig på journalister”. Sorry. Räcker inte. Varför inte en flod av fördömanden från alla håll?
Varför fördömer Journalistförbundet inte öppet och högljutt Israel för alla attacker mot Gazas journalister? Som den här gången rönt större uppmärksamhet än tidigare eftersom flera av dem arbetade för internationella mediebolag som Reuters och AP. Oro i lägret. Netanyahu hittar på att det var en ”kamera på taket till Nassersjukhuset som används av Hamas” som var målet, vilket Nassersjukhusets ledning avfärdat som total osanning. Samme Netanyahu som nyligen tilläts ljuga rätt in i kameran i nyheterna och påstå att svälten i Gaza är ett påhitt!
Varför avslöjar ni inte alla lögner? Varför pulvriserar ni inte Netanyahus horribla uttalanden? Varför kräver ni inte en internationell, opartisk utredning av alla mord på journalister i Gaza, istället för att IDF ska stå för den själv, som vanligt?
Hur kan ni, vi, och världen låta våra kollegor i Gaza – ständigt jagade av israelisk militär, ständigt dödshotade via mobilen – som aldrig vet om de kommer hem på kvällen, som ändå, varje dag, vågar sina liv för att visa världen att det pågår ett fasansfullt israeliskt folkmord i Gaza, att till och med tvingas skriva ”avskedsbrev” till sina barn! Eftersom de vet att de förmodligen också kommer att dödas och viras in i ett tygstycke eller läggas i en plastsäck, för att de gör sitt jobb. Läs fotojournalisten Mariam Abu Daqqas brev till sin son, skrivet bara några dagar innan hon dödades på Nassersjukhusets tak.
Nu gäller det att till varje pris rädda de journalister som finns kvar i Gaza! Journalistförbundet – visa att ni fått nog! Ta direktkontakt! Låt en eller flera bli regelbundna krönikörer i tidningen! Fördöm! Anordna begravningståg med lika många kistor som dödade journalister! Samordna aktioner, demonstrationer och uttalanden med hot om strejk, nationellt, nordiskt, europeiskt och globalt, om Israel inte omedelbart slutar döda Gazas journalister! Arrangera vigiler där namnen på alla dödade kollegor läses upp, och kräv att Israel ställs till svars för alla de redan dödat. Ställ er på rätt sida av historien! Det är sent, men inte för sent. Journalister i Sverige och hela världen – förena er!
Och säg det högt och tydligt, med sorg över alla liv och drömmar som gått förlorade, med solidariteten som en skyddande hand runt de modiga journalister som fortsätter att dokumentera Israels folkmord i Gaza, som aldrig slutar hoppas, som aldrig ger upp, och som aldrig slutar kämpa för ett fritt Palestina, landet de älskar:
Inte en palestinsk journalist till ska mördas av Israel!
Maria Sandblad
frilansjournalist
*Sammanlagt dödades minst 24 människor vid attacken.
