När journalister tystas blir världen allt farligare

Journalister hotas, hatas, förföljs, trakasseras och till och med mördas. Enbart för att de gjort sitt jobb, enbart för att de velat sätta ljuset på orättvisor, korruption eller maktmissbruk. Enbart för att de använt sin rätt till yttrandefrihet.

Situationen för journalister i världen blir knappast bättre av att vi har världsledare som öppet bespottar och förtalar journalister. Det sänder onekligen starka, och oerhört oroande, signaler när vi hör världsledare öppet uttrycka sitt förakt mot journalister och det jobb de gör.

Nyligen presenterade organisationen Reportrar utan gränser sitt årliga pressfrihetsindex och där framgår det tydligt hur illa ställt det är i många länder. Kanske tror vi som bor i Europa att vi på något sätt är skonade från detta – men nej, tvärtom. Utvecklingen när det gäller fri media går åt helt fel håll i länder som Bulgarien, Ungern och Polen. Och vi har Turkiet som fortsätter fängsla mediamedarbetare helt godtyckligt. Turkiet är nu för tredje året i rad det land i världen som fängslar flest journalister.

Annons

I Amerikaregionen syns den regionalt största tillbakagången när det gäller pressfrihet – detta bland annat på grund av utvecklingen i Nicaragua, Brasilien och Venezuela. I USA mördades förra året fyra journalister och ytterligare en anställd i en riktad attack mot en tidningsredaktion och har nu fallit ned till gruppen av länder där situationen för pressfriheten klassas som “problematisk”.

Majoriteten av länderna i Mellanöstern fortsätter att befinna sig i botten på skalan när det gäller möjligheten för journalister att verka. Mordet på journalisten Jamal Khashoggi inne på Saudiarabiens konsulat i Istanbul illustrerar hur långt vissa makthavare är beredda att gå för att tysta sina opponenter. I flera länder i den regionen är det också förenat med livsfara att verka som journalist. Syrien, Jemen, Iran, Egypten, Bahrain och Saudiarabien är exempel på länder där du som journalist kan bli fängslad eller dödad – eller helt enkelt “försvinna”.

I Asien och Stillahavsregionen har vi till exempel Laos, Kina, Vietnam och Nordkorea – länder som innehar de absoluta bottenplaceringarna när det gäller pressfrihet.

I Afrika söder om Sahara har Amnesty under de senaste åren protesterat mot de attacker vi sett mot journalister i länder som Madagaskar, Moçambique, Sydafrika, Botswana, Zambia och Zimbabwe. I regionen finns också Eritrea och Djibouti där det inte existerar någon fri press överhuvudtaget.

I just Eritrea sitter ju också den svensk-eritreanska journalisten Dawit Isaak fängslad sedan 18 år. Utan dom, utan kontakt med omvärlden. Amnesty har under många år arbetat för att han, och de övriga som greps tillsammans med honom i september 2001, ska friges.

Viktigt att komma ihåg är att förtrycket vi ser runt om i världen inte bara gäller journalister. Det gäller många människor som vill vill uttrycka sin mening på ett sätt som inte passar dem som styr.

Tänk dig att det är val och du vill uppdatera dig på nätet om vad som händer, men märker att nätet helt släckts ned – det händer just nu i Benin. Tänk dig att du vill skriva något på sociala medier som du funderat över eller är kritisk mot, för det döms du till tio års fängelse och höga böter – det händer just nu i Förenade Arabemiraten. Tänk dig att du vill protestera mot något genom att sprida en video, för detta fängslas du – det händer just nu i Iran.

Det här krympande utrymmet för medborgare och journalister att fritt kunna uttrycka sina åsikter, den självcensur som riskerar att bli resultatet, de repressiva åtgärderna från regeringar som inte står ut med att kritiseras – allt detta utgör reella hot som riskerar att underminera det fundament som behövs för att våra samhällen ska vara fria.

Och om det fundamentet rasar, vad har vi då kvar?

Ami Hedenborg, pressansvarig och talesperson Amnesty i Sverige, tidigare journalist