Forskning ska inte hamna bakom betalvägg

Under den senaste tiden har jag fått förmånen att få delta medialt för att sprida forskning, kunskap och åsikter kring handel, mode och hållbarhet. Erfarenheten har varit berikande och lett till många nya kontakter och tänkvärda kommentarer, bland annat på sociala medier. Det finns dock ett problem som gör att jag kan känna en tveksamhet inför att ställa upp på vissa intervjuer, nämligen betalväggar.

Missförstå mig rätt nu. Jag förstår att tidningarna behöver kunna bygga lojalitet gentemot en viss läsargrupp och att de använder betalväggar som ett medel för att driva in nya kunder och för att premiera dem som betalar. I en tid då många tidningar läggs ner, och andra kämpar för sin överlevnad, är det kanske extra viktigt att vi är villiga att betala för god journalistik och ge journalister kredd för det arbete de bedriver.

Däremot krockar det med en annan kultur, just när det kommer till forskning. Det vi forskare så fint kallar ”tredje uppgiften”, och som innebär att det också ingår i högskolelagen att inte bara bidra till nutida och framtida forskning, utbilda studenter för deras framtida arbetsliv, utan även har ett samhällsansvar i att samverka och sprida den kunskap och forskning vi gör till allmänheten. Att vi står till förfogande att kommentera utvecklingar i samhället och de senaste rönen inom forskningen, för att allmänheten ska kunna ta del av den kunskap vi besitter och den forskning vi bedriver.

Annons

Det som är problematiskt är när de här två kulturerna krockar med varandra. Tidningarnas behov av att driva in inkomster och prenumeranter, med forskarnas vilja att samverka och säkerställa att forskningen också har en samhällsnytta. För när vi forskare göms bakom en betalvägg så faller hela argumentet för att vi ska delta i de sammanhangen och lägga vår tid på att stå journalisterna till tjänst när de vill ha kommentarer. Nu finns det säkert de som kan hävda att det visst kommer allmänheten till nytta, då det faktiskt, genom den bas av prenumeranter som tidningarna har, når en stor publik. Det stämmer såklart. Men att forskningen ska vara förunnad dem som har pengar och intresse av att skriva upp sig på flertalet abonnemang (för oftast räcker det inte med en prenumeration för att hålla sig uppdaterad på vad som skrivs om i tidningarna och vad som pågår inom senaste forskningen), är skevt tycker jag.

Risken för tidningarna blir i slutändan att de lägger krokben på sig själva. Genom att bygga upp betalväggar når de en smalare kundgrupp, det kan då även bli svårare att dra in intäkter genom annonser. De riskerar även att förlora viktiga reportage till konkurrerande media – inte minst sociala medier, där forskare kan kommunicera direkt genom egna eller institutionsspecifika kanaler för att nå ut med sina kommentarer och sin forskning. På så sätt riskerar de att tappa än fler läsare, då de helt enkelt inte lyckas vara relevanta eller bidra med kunskaper kring forskningsfronten.

Mitt förslag är därför att släppa forskningen loss. Det är hög tid nu. Varför inte bara ta bort alla betalväggar för artiklar och reportage och dylikt som rör forskning? Vad är det som hindrar tidningarna från att låta allmänheten ta del av den forskning som pågår och det samhällsansvar som forskare vill ta? På samma sätt som studiemedel möjliggör för att utbildningar är tillgängliga för studenter med olika socioekonomisk bakgrund, tycker jag att tidningarna bör öppna upp artiklar som berör forskning för alla. Inte bara betalande prenumeranter.

             Gabriella Wulff
konsumtionsforskare på Centrum för konsumtionsforskning
på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet