Gå direkt till textinnehållet

Egna journalisters böcker favoriseras

En kärnfråga för etablerade medier är att allmänheten kan lita på redaktionernas förstahandslojalitet till sina läsare/tittare. Om lojaliteten med de redaktionella kollegerna är större än den mot allmänheten kan mediets trovärdighet sättas i fråga. Eftersom trovärdigheten är en grundläggande del i massmediers roll som maktens granskare bör denna fråga vara intressant att diskutera i en offentlig debatt.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Det handlar ytterst om redaktionernas publiceringsval och varför de gör dem. Undertecknarna av debattinlägget menar att sådana val görs när redaktionella kolleger ges förmåner i form av massmedial uppmärksamhet. En sådan uppmärksamhet kan ha ett stort kommersiellt värde till exempel när en journalist ger ut böcker.  

Allmänheten får aldrig misstänka att vänskapskorruption eller ”svågerpolitik” påverkar medierna publiceringsval.
Pressens egna etiska regler är huvudsakligen tillkomna för att vara vägledande för mediers hållning inför den publicistiska uppgiften. I reglernas första paragraf sägs: ”Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.”
Massmediernas agerande och publiceringsval är avgörande när det gäller vilka som får möjlighet att lyckas. Utan massmedial uppmärksamhet är det i stort sett omöjligt att nå konstnärlig och kommersiell framgång med en bok, en film eller annan kulturell aktivitet. Att få stort utrymme i massmedia kan vara värt stora pengar.

Som konkret exempel väljer vi att visa hur en stor regional tidning, Sydsvenskan, agerar när det gäller ovanstående frågeställning.
Favoriseringen av egna journalisters bokutgivning är inte unik för Sydsvenskan, men vi har valt att fokusera på den tidningen dels eftersom ett stort antal (mer än tjugo) av dess journalister och frilansmedarbetare under de senaste åren gett ut böcker, dels för att vi följt tidningens journalistik inom kulturområdet under många år. Favoriseringen har förekommit under lång tid i den svenska medievärlden men redaktionerna är inte intresserade av att diskutera frågan.

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri svarar oss i ett mejl: ”Vi styrs inte av jantelagen. På Sydsvenskan är vi stolta över att ha medarbetare som också är framgångsrika författare”. Rakel Chukri, liksom många av hennes kolleger, vet mycket väl att vänskapskorruptionen är stark i den journalistiska världen. Men hon vill inte debattera frågan offentligt. Varför?  En osund företeelse som blivit till tradition inom gammelmedierna. Ett privilegium som man inte vill släppa.
De stora mediernas kulturredaktioner bemannas av ett relativt litet antal personer. En klick på något hundratal personer känner varandra och utbyter erfarenheter och tjänster.
När till exempel en medarbetare i någon av de större medierna ger ut en bok blir den regelmässigt recenserad och uppmärksammad i TV-soffor och andra etermedier. Vi har sett exempel på många sådana fall under de senaste decennierna.  

Kan man inte kalla detta för ett slags informell kartellbildning som innebär en gräddfil till massmedial uppmärksamhet?
Är inte detta en fara för mediernas trovärdighet? Tyder en sådan redaktionell kultur på en osund kåranda inom en bransch vars främsta uppgift är att bevaka hur makt utövas i ett demokratiskt samhälle?
Undertecknarna av brevet, sam­tliga med­lem­mar i Sveriges författarförbund, anser att frågan ingår i ett större sammanhang.  Kan läsarna lita på en tidning som så uppenbart väljer att favorisera de egna journalisternas bokutgivning på bekostnad av de författare som inte har samröre med tidningen?
 

Trygve Bång
fd ordförande i Författarcentrum Syd
Thomas Grundberg
ordförande i Skånes författarsällskap
Karin Lentz
fd ordförande i Författarcentrum Syd.
Styrelseledamot i Skånes författarsällskap
Guilem Rodrigues da Silva
vice ordförande i Skånes författarsällskap
Jan Svärd
fd ordförande i Författarcentrum Syd
och Författarcentrum Riks

Fotnot: Några exempel på journalister och andra skribenter knutna till Sydsvenskan, som fått stor uppmärksamhet när de gett ut böcker: Åke Högman, Mikael Bergstrand, Olle Lönnaeus, Anne Swärd, Jens Mikkelsen, Katia Wagner, Niklas Orrenius, Maria Francke, Daniel Rydén, Per Svensson, Per T. Olsson, Andreas Ekström, Emma Leijnse, Pia Röding, Tobias Barkman, Joakim Palmkvist, Ola Wong, Åke Stolt, Amanda Svensson (dotter till Per Svensson). Oline Stig, Andrzej Tichý, Ann Heberlein. Sommaren 2012 gick en av Olle Lönnaeus böcker som följetong, julen 2012 publicerades ett stort antal avsnitt ur Daniel Rydéns bok. De egna journalisternas böcker har också påfallande ofta marknadsförts genom tidningens egna försäljningskanaler till exempel i ”Stjärnspalten”.

SVAR:

Rakel Chukri: ”Vi gör strikta kvalitativa bedömningar”

Det stämmer att författare som Oline Stig, Andrzej Tichý, Ann Heberlein och Amanda Svensson har uppmärksammats stort i Sydsvenskan genom intervjuer och recensioner. Det stämmer också att de i många år skrivit på kultursidan.

Enligt de fem debattörerna skulle detta vara ett bevis på svågerpolitik. Låt mig därför konstatera det självklara: Stig, Tichý, Heberlein och Svensson skriver i tidningen eftersom de är framgångsrika, skarpa författare. Sydsvenskan kan inte – och vill inte – ta åt sig äran för deras litterära framgångar. Det skulle vara absurt att hävda att Andrzej Tichý blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för att han skriver litteraturkritik i våra spalter. Samtliga uppräknade författare blir stort uppmärksammade i andra medier. På vilket sätt skulle Sydsvenskan bli en bättre tidning om vi negligerade dem?
För att driva sin tes i hamn tar debattskribenterna till ett fult trick: de skriver ut att Amanda Svensson är dotter till en anställd på tidningen. Känner de inte till att hon är en av Sveriges mest erkända yngre författare? Eller att hon har blivit nominerad till Augustpriset? För att stärka sin vacklande teori är de uppenbarligen villiga att offra kollegialiteten med andra författare.

Att Sydsvenskan har många anställda som gett ut böcker är inte heller märkligt. Böckerna är ofta en förlängning av det journalistiska arbete de bedriver på tidningen, som när Emma Leijn­se skrev om sitt fokusämne skolan eller kriminalreportrarna Palmkvist och Barkman om Malmögängen. Det stämmer dock inte att alla anställda får ”utomordentligt stor uppmärksamhet” vid sina bokutgivningar. Vi gör strikta bedömningar utifrån kvalitet och anlitar alltid gästrecensenter när egna medarbetare har skrivit böcker.

Som kulturchef har jag ingen hemlig agenda att slå undan benen för lokala författare, tvärtom. Men eftersom Sydsvenskan är ett kunskapsföretag vill vi visa våra läsare den specialkompetens som finns hos våra anställda. I min värld gör det tidningen till en mer trovärdig nyhetsförmedlare.


Rakel Chukri
Sydsvenskans kulturchef

Fler avsnitt