Efter Vaccinkrigardomen: ”Publicister, täpp till hålet i självsaneringen”

Publicister uttrycker oro över att staten kan komma att reglera vilka arbetsmetoder som journalister får använda. ”Problematisk”, anser Jan Helin på SVT om Stockholms tingsrätts dom utifrån SVTs dokumentär ”Vaccinkrigarna”. ”Olycklig”, säger Utgivarnas Thomas Mattsson.

Men det finns en åtgärd som de svenska publicisterna själva kan vidta. De kan täppa till det hål i den svenska frivilliga självsaneringen som tingsrätten uppmärksammat, ett hål som inte finns hos våra nordiska grannländer.

Tingsrätten skriver i sin dom att det utifrån Europakonventionen om mänskliga rättigheter finns en lucka i den svenska lagstiftningen, den som anser sig vilseledd och drabbad av en dold journalistisk inspelning har ingen domstol att vända sig till för att få sin sak prövad. Var kränkningen försvarlig eller inte?

Annons

Tingsrätten skriver också att mediernas frivilliga självsanering innehåller en sådan avvägning av privatlivsintrång mot allmänintresse som Europakonventionen efterlyser. Men noterar att självsaneringen genom MO/MEN inte avser de insamlingsmetoder som föregått en publicering och därför inte är tillämplig.

Utgivarna och TU uppmanar Justitiekanslern att överklaga tingsrättens dom till högre instans. Att wallraffa är i vissa fall en rimlig metod som inte bör begränsas. Dessutom ska den frivilliga självsaneringen inte kopplas ihop med lagstiftningen utan stå fri från statligt inflytande.

Det som inte tas upp är vad publicisterna och mediernas organisationer själva kan göra för att hålla lagstiftaren borta. Sådant har man gjort förr, och med besked.

När det nuvarande självsanerande systemet kom till i slutet av 1960-talet skedde det till följd av stark politisk (främst socialdemokratisk) och folklig kritik. En självregleringsordning fanns redan i Pressens Opinionsnämnd, PON, men behövde få större resurser och vassare verktyg. De tre huvudmännen bakom systemet – Publicistklubben, Journalistförbundet och Tidningsutgivarna – vidtog allihop raskt skärpande åtgärder som svar på pressen utifrån.

• Publicistklubben tog fram nya och skarpare publiceringsriktlinjer, detta skedde öppet på debattplats i Dagens Nyheter och man välkomnade inspel från allmänheten.

• Journalistförbundet införde ett helt nytt regelpaket för medlemmarnas arbetsmetoder, deras sätt att inhämta information. En så kallad yrkeskodex infördes trots initialt motstånd från bland andra kvällstidningarnas journalister. Yrkesetiska nämnden, YEN, inrättades.

• Och Tidningsutgivarna utredde möjligheter att införa upplageböter för medlemstidningar som fällts av PON. Några böter blev det inte, men väl expeditionsavgifter i två upplageklasser. Dessutom tillkom Allmänhetens pressombudsman och opinionsnämnden kompletterades med ledamöter som företrädde allmänheten.

Nu utsätts den svenska självsaneringen åter för press utifrån. Inte från politiken/allmänheten utan från tillämpningen av Europakonventionen för mänskliga rättigheter som Sverige åtagit sig att följa och som skrivits in i svensk lag.

Ledamöterna i Medieetikens Förvaltningsorgan som är huvudman för MO/MEN kan vända sig till sina kollegor i Danmark, Norge och Finland för att inhämta erfarenheter och råd.

• Danska Pressenævnet behandlar det redaktionella material som publiceras i medierna utifrån ”Vejledning om god presseskik” (vägledning om god publicistisk sed). I paragraf B:7 står det (i min översättning):

”Publicering av dolda inspelningar bör endast ske om de medverkande har givit sitt samtycke eller om det samhälleliga intresset väger klart tyngre än den enskildes krav på skydd samt om det inte är möjligt, eller endast möjligt med stora svårigheter, att ta fram den nödvändiga journalistiska dokumentationen.”

I paragraf B:6 formuleras dessutom en riktlinje för insamling av information, alltså inte enbart det som publiceras (i min översättning):

”Vid insamling eller publicering av information bör andras tillit, känslor, okunnighet, avsaknad av erfarenhet eller bristande självkontroll inte utnyttjas.”

• I Norge utgår Pressens Faglige Utvalg, PFU, från paragraf 3.10 i sina etiska spelregler (”Vær Varsom plakaten”) som inte enbart handlar om det som publiceras, utan som gäller hela den journalistiska processen från insamling till presentation (i min översättning):

”Dold kamera/mikrofon eller falsk identitet ska enbart användas i undantagsfall. Förutsättningen måste vara att det är den enda möjligheten till att blottlägga förhållanden av väsentlig samhällelig betydelse.”

• Opinionsnämnden för massmedier i Finland använder ”Journalistreglerna” som utgångspunkt för sina bedömningar. Reglerna gäller allt journalistiskt arbete och i paragraf 9 står det:

”Det är tillrådligt att journalister i sitt arbete uppger sitt yrke. De ska försöka skaffa fram information på ett öppet sätt. Om samhälleligt betydelsefulla omständigheter inte kan utredas på annat sätt, kan journalister göra intervjuer och ta fram uppgifter även på sätt som avviker från det vanliga.”

Den svenska medieetiska nämnden MEN har ingen motsvarande paragraf. Sverige har en förhållandevis snäv inriktning i sin självsanering, det är i huvudsak en personligt upplevd integritetsskada vid publicering som behandlas. Detta är ett val som svenska publicister en gång gjort, troligen för att koncentrera sig på det man ansåg viktigast och för att hålla nere mängden ärenden.

Som nutida skäl för att inte utvidga den svenska självsaneringsmodellen har anförts stabiliteten. Ett snävt verksamhetsområde har lett till att systemet varit robust och uppskattat, ett ”spretigare” arbetsfält skulle kunna vara mer sårbart och därmed på sikt leda till ett svagare stöd för klagonämnden.

Mot detta kan påpekas att norska PFU inlemmade de journalistiska arbetsmetoderna i sin verksamhet för drygt 20 år sedan och nämnden förefaller vara väl fungerande och förankrad än idag. Finska Opinionsnämnden för massmedier har länge haft denna inriktning och ångar oförtrutet på.

Ett annat argument som anförts mot en utvidgning har varit svårigheten att ta reda på vad som verkligen hänt i omstridda möten mellan journalister och källor/omskrivna personer. Detta är ett reellt problem när det saknas vittnen eller andra källor. Norska PFU konstaterar också i sina utlåtanden ibland att ord står mot ord och att nämnden inte kommer längre än till att tydliggöra skillnaderna i uppfattningar mellan parterna.

Däremot gäller inte denna osäkerhet anmälda bild- och ljudinspelningar, det är inte så svårt att avgöra om de varit dolda eller synliga. Behandlingen i grannländernas klagonämnder i dessa ärenden handlar istället mest om avvägningen mellan personlig integritet och allmänintresse å ena sidan. Och om tillgången på andra metoder än de dolda å den andra.

Den norska PFU-databasen är enkel att söka i och visar snabbt åtskilliga exempel där redaktioner friats (på grund av både stort allmänintresse och att metoden varit den enda som funnits att tillgå) eller fällts (med hänvisning till för litet allmänintresse eller till att andra metoder kunde ha använts).

Men YEN då, kanske någon invänder, Journalistförbundets yrkesetiska nämnd kan väl hantera eventuella kränkningar i samband med dolda metoder?

Jo, YEN skapades i mediernas allmänna sammanhållning kring medieetiken för drygt 50 år sedan som svar på politisk och folklig kritik. Och 2014 infördes en paragraf om att dolda metoder endast bör användas i undantagsfall.

Men det är en svår sits för ett fackförbund att samtidigt försvara kritiserade medlemmar och själv fälla dem i en yrkesetisk prövning. YEN som klagonämnd har fört en undanskymd tillvaro med få yrkesetiska anmälningar och ännu färre fällningar. Nämnden har dessutom motarbetats av utgivare som ansett att redaktionens yrkesetik är deras ansvar och inte Journalistförbundets. Numera anges utbildning och opinionsbildning för god yrkesetik som YENs främsta uppdrag.

Konsekvenserna beskrivs i Journalistförbundets verksamhetsberättelse 2021:

”Under 2021 inkom ett fyrtiotal anmälningar. I inget av de ärenden som YEN behandlade under året klandrades någon journalist. Av det fyrtiotalet anmälningar som inkom under verksamhetsåret kunde bara ett fåtal tas upp då majoriteten anmälningar avskrivs av framför allt två skäl: för att den anmälda journalisten inte är medlem i Journalistförbundet – ett krav för att anmälan ska kunna behandlas – eller för att anmälan inte faller inom de yrkesetiska reglerna då det är fråga om en publiceringsskada, vilket handläggs av Medieombudsmannen (MO).”

Situationen är synlig på Journalistens sajt. På startsidan finns fasta avdelningar för fällningar från Granskningsnämnden och från Medieetiska nämnden, men ingen för fällningar från YEN.

Mitt förslag är att svenska publicister inte enbart inriktar sin kraft mot tänkbara hot från rättsväsendet, staten och implementeringen av Europakonventionen utan också tar tag i det de själva rår över – det vill säga arbetsordningen för Medieombudsmannen och Medieetiska nämnden, MEN.

Varför inte göra som era kollegor i Norge, Danmark och Finland och formulera riktlinjer för användning av dolda arbetsmetoder inom journalistiken? Riktlinjer som kan användas av MO/MEN när de hanterar anmälningar inom detta område och som kanske även stärker allmänhetens förtroende för journalistiken.

Olle Stenholm (1942–2007) var en omtyckt och respekterad Allmänhetens Pressombudsman, PO, från 2000 till 2007. Han ansåg att den största svagheten med den svenska självsaneringen var åtskillnaden mellan pressetik och yrkesetik. Olle Stenholm föreslog 2006 utan framgång att åtskillnaden borde krympa och PO/PON få ett utvidgat mandat.

Kanske är tiden mogen nu?

Torbjörn von Krogh
medieforskare, filosofie doktor,
tidigare chefredaktör Pressens Tidning