Gå direkt till textinnehållet

”DNs serie om adoptioner är tesdriven”

Tre av Dagens Nyheters mest högprofilerade reportrar är nominerade till Stora Journalistpriset i kategorin Årets avslöjande för artikelserien Barn till varje pris. Men en närmare faktagranskning av ett par artiklar pekar på stora frågetecken. Det här är en manipulativ, tesdrivande journalistik som lämnar DNs läsare i sticket, hävdar Olav Sandström, mångårig journalist på Sveriges Television.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

En av de främsta måltavlorna i DNs uppmärksammade artikelserie har varit Adoptionscentrum. I våras när det stormade som mest var föreningen tvungen att stänga sin Facebooksida på grund av alla hatiska och hotfulla inlägg. Personalen gick på knäna och flera måste sjukskriva sig.

Adoptionscentrum öppnade också en stödlinje dit oroliga adoptionsföräldrar och adopterade kunde ringa. En vanlig fråga var – kan ni garantera att mitt barn inte blev stulet?

– I de flesta fall lyckades vi lugna föräldrar och adoptivbarn genom att relatera till fakta och redogöra för den dokumentation vi förfogar över, säger Kerstin Gedung, verksamhetschef på Adoptionscentrum.

DNs artikelserie Barn till varje pris skildrar påstådda oegentligheter och övergrepp kopplade till internationella adoptioner under ett tidsspann på 70 år. I de flesta fall rör det sig om fattiga länder i Asien, Afrika och Sydamerika.

Totalt har runt 60 000 barn adopterats till Sverige. Det innebär att minst en halv miljon svenskar i form av föräldrar, syskon, far- och morföräldrar är direkt berörda av DNs artiklar. Det ställer naturligtvis stora krav på en seriös och korrekt journalistik.

Jag har valt att närmare granska innehållet i två artiklar som handlar om Sydkorea.

Sedan 1960-talet har över 9 000 barn kommit hit till Sverige via adoption. 4 890 via Adoptionscentrum sedan förmedlingen påbörjades i samarbete med den sydkoreanska organisationen Social Welfare Society (SWS), som i likhet med Adoptionscentrum drivs utan vinstintresse.

DNs artiklar är retoriskt och dramaturgiskt skickligt hopfogade, men också gravt faktaresistenta och vilseledande.

En stor del av innehållet i artiklarna om Sydkorea bygger på en rapport från MFoF, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd med säte i Skellefteå. MFoF är tillståndsmyndighet över adoptionsverksamheten i Sverige och lyder under socialdepartementet.

Rapporten ska utmynna i ett beslutsunderlag om Adoptionscentrum ska få fortsatt tillstånd att förmedla adoptioner från Sydkorea.

Genom ett selektivt och vilseledande sätt att beskriva utredningen lyckas reportrarna med konststycket att påvisa en rad grova missförhållanden vad gäller adoptionsverksamheten i Sydkorea.

Detta trots att utredningen kommer fram till motsatsen:

“MFoF bedömer att samtliga kraven i 6 a (paragraftecken) LIA och Haagkonventionen är uppfyllda och att sökanden därför ska ges auktorisation att arbeta med internationell adoptionsförmedling i Sydkorea under perioden 27 november 2020 – 31 december 2021.”

Beslutet undertecknas av Generaldirektör Per Bergling och den föredragande utredaren, juristen Adam Bitén.

Här följer nu ett antal citat från den åtta sidor långa rapporten. Det är ingen braskande läsning, där finns väldigt lite dramatik. Den är i stället skriven på en sakligt korrekt tjänstemannaprosa. 

Poängen med citaten är att det går att jämföra med DNs artikel. Hela rapporten kan du läsa här.

“Sydkorea har skrivit under och ratificerat Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Landet har också skrivit under Haagkonventionen. Arbete med ratificering av Haagkonventionen pågår.”

“Subsidiaritetsprincipen finns tydligt reglerad i artikel 7 Special Adoption Act, vilken anger att de sydkoreanska adoptionsorganisationerna måste leta efter familj inom landet under minst sex månader efter att samtycke om adoption har getts. Först efter att alla möjligheter till nationell adoption är utredda och minst tre sydkoreanska familjer nekat till att adoptera barnet, kan internationell adoption bli aktuell.”

“Svenska ambassaden i Seoul har uppgett att Sydkorea har ett väl fungerande rättssystem och att det finns en generellt god praxis angående adoptioner från Sydkorea till Sverige. Vidare uppger ambassaden att antalet internationella adoptioner från Sydkorea minskar.”

“Statistik från den ideella organisationen Truth and Reconciliation for the Adoption Community of Korea (TRACK) anger att ca 90% av det totala antalet adoptioner sker från ensamstående mödrar. En anledning kan vara den traditionella synen på familjen i Sydkorea. Äldre familjemedlemmar har mycket att säga till om och kan utöva starka påtryckningar för att barn födda utom äktenskapet ska lämnas bort.”

Så till DNs artikel. I ingressen slås det fast att:

“DN kan idag avslöja att adoptionsbyrån som Sverige samarbetar med pressar gravida att adoptera bort sina barn.

– Det var som att ingå ett köpeavtal av en potentiell vara som ännu inte fanns, säger Choi Hyungsook.”

Observera att det står pressar gravida. Det är presens och innebär att det pågår just nu eller i alla fall när artikeln publicerades.

Rubriken till artikeln lyder: ”De sa: Ditt barn kommer att bli olyckligt om du behåller det”.

Problemet här är att ingen på adoptionsbyrån SWS har sagt detta. Citatet är i stället hämtat från det boende för ogifta mammor, som drivs av en kristen församling. Det är dit Choi har sökt sin tillflykt från familjens och släktingarnas påtryckningar om adoption.

Ett annat problem kan möjligen vara att citatet i rubriken som gäller Choi i stället visar en bild på en helt annan kvinna i reportaget, Kim Seulgi. Det kan nog betecknas som en petitess i sammanhanget. Det viktiga för DN är anslaget som lockar till vidare läsning.

Så här beskriver DN förutsättningen för utredaren, juristen Adam Bitén:

“I Sydkorea finns en utbredd medvetenhet om att det har förekommit oegentligheter i samband med adoptionerna till Sverige. Det får utredaren på myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof) veta, när han 2019 kontaktar Sveriges ambassad i Seoul.

Tillsynsmyndighetens utredare är relativt nyanställd. Han är en erfaren jurist, och det här är ett av hans första större uppdrag för Mfof.Han har precis inlett arbetet med att undersöka förutsättningarna för att kunna godkänna Adoptionscentrums fortsatta verksamhet i landet.”

Det är först när jag läser artikeln för andra gången som det slår mig, varför är en utredare på en statlig myndighet anonym? Har DN fått kontakt med en visselblåsare?

Intrycket förstärks när den anonyme utredaren kontaktar en rad sydkoreanska instanser.

“Svaren han får, och som DN har läst, pekar på flera allvarliga missförhållanden.”

Mystiken tätnar, men det är ju ingen omfattande granskning som DN gjort. Mejlen, liksom utredningen, är offentliga handlingar, som vem som helst kan beställa ut från myndigheten, men det ger onekligen en viss dramaturgisk effekt.

Fakta är också att av de sydkoreanska instanser som juristen Adam Bitén varit i kontakt med är det bara en enda organisation eller myndighet som sticker ut och framför kritik mot hur SWS bedriver sin adoptionsverksamhet.

Alla andra uppger att verksamheten fungerar på ett korrekt och rättssäkert sätt. Det gäller till exempel National Child Research Centre som är en sydkoreansk kunskapsmyndighet för bland annat internationella adoptioner.

Det gäller också Familjedomstolen i Seoul, Ministry of Health and Welfare och svenska ambassaden i Seoul som uppger att Sydkorea har ett väl fungerande rättssystem vad gäller internationella adoptioner.

Vem är då kritikern?

Han heter Kim Do Hyun och driver organisationen Koroot, som hjälper ensamstående mödrar som vill behålla sina barn. Han beskrivs i DN som landets mest kända adoptionskritiker.

Han har tidigare skrivit flera brev till Mfof och till den svenska ambassaden i Seoul, med krav om att Sverige omedelbart ska stoppa adoptionerna från Sydkorea. En stor del av MFoF:s utredning går ut på att granska Kim Do Hyuns kritik.

I samtliga fall kommer juristen Adam Bitén fram till att kritiken inte stämmer.

Det hindrar dock inte att det är just Kim Do Hyun som får en framträdande plats i DNs reportage. Där påstår han att rådgivarna på SWS inte är intresserade av barnens bästa och att huvudfokus i stället är att få den ensamstående mamman att adoptera bort sitt barn.

– Det är ren business, säger han.

I MFoFs rapport står:

“Det har inte framkommit några uppgifter om att det skulle förekomma bristande objektivitet i rådgivningen idag.”

Och vidare:

“MFoF bedömer det utrett att myndigheterna i Sydkorea har nödvändig insyn i adoptionsorganisationernas verksamhet och att Social Welfare Society (SWS) inte bedriver adoptionsverksamhet i vinstsyfte.”

Frågan är vem kan man lita på?

Det här hindrar dock inte DN att spela ut sitt dramaturgiska trumfkort för att leda i bevis det som står i ingressen till artikeln:

”DN kan idag avslöja att adoptionsbyrån som Sverige samarbetar med pressar gravida att adoptera bort sitt barn”

Det påståendet backar nu DN upp med de två ensamstående mödrar som figurerar i löp, ingress och bilder. Den ene heter Choi Hyungsook som hösten 2004 upptäckte att hon var gravid. Hon var 35 år och hade just gjort slut med sin pojkvän.

Det är en stark berättelse om utsatthet i en kultur som bygger på samhällsnormer där bland det värsta som kan hända är att som ogift kvinnan föda ett barn.

I nionde månaden bestämmer hon sig till slut för adoption och skriver efter stor tvekan på adoptionsavtalet. Men redan dagen därpå ångrade hon sig, ringde till adoptionsbyrån och krävde tillbaka sitt barn, vilket hon fick.

Då för 17 år sedan upplevde hon att adoptionsbyrån inte var intresserad av mammans eller barnets välmående.

– De verkade bara intresserade av produkten de skulle sälja!

Det är naturligtvis omöjligt att efter så lång tid kunna fastslå vad rådgivarna på SWS sa och inte sa, men man kan konstatera en sak. Berättelsen säger inget om hur adoptionerna går till idag, 17 år senare.

Den styrker inte DNs påstående i ingressen om att SWS idag pressar gravida att adoptera bort sina barn.

Detsamma gäller Kim Seulgi, den andra kvinnan i reportaget. Hon blev gravid när hon gick sista året på gymnasiet. Det var 2015, hon var 19 år. Hennes föräldrar krävde att hon skulle adoptera bort barnet.

Kims föräldrar och en lärare hittade ett katolskt boende för ogifta mammor. Totalt levde 27 unga gravida kvinnor på boendet. Det slutade nästan alltid med adoption, enligt DN. Kim fick rådgivning av SWS över telefon.

Enligt Kim ställde rådgivaren enbart personliga frågor, skriver DN.

– Hur träffades jag och min pojkvän? Vad har barnets pappa för hudfärg? Hur ser han ut? Någon allergi? Vilken blodgrupp. Jag kände mig obekväm med frågorna.

– Jag ville verkligen behålla min son, men under tiden på boendet hade jag börjat förstå att jag måste lämna bort honom. Mina föräldrar ville klippa kontakten med mig.

En månad efter förlossningen kom SWS och hämtade Kims son.

– Jag grät så mycket att jag kräktes och svimmade. Ambulans och läkare kom. Allt blev kaotiskt. Till slut överlämnade jag min son. De satte sig i bilen och åkte iväg.

Men, skriver DN: Kim ångrade sig. Hon åkte till SWS och hämtade hem sonen.

När man läser artikeln framgår det rätt tydligt att det inte är adoptionsbyrån som pressar Kim, utan hennes föräldrar. Inte heller här kan DN styrka sitt ”avslöjande” i ingressen.

Samma sak när Kim blir gravid igen hösten 2020. Den här gången lämnar pappan pengar till abort, sedan ser Kim honom aldrig mer.

Tre veckor före förlossningen överväger hon åter att lämna barnet till adoption, men ångrar sig efter kontakt med SWS.

– Jag kände mig skeptisk. Jag tänkte att det här bara är information de vill ha för försäljning.

Hon bestämmer sig för att behålla barnet och har fått stort stöd från olika håll för att klara tillvaron som ensamstående mamma till två barn.

Det känns mer och mer att DNs avslöjande om att SWS idag pressar gravida att adoptera bort sina barn inte håller. Det är möjligt att det sker men DN har inte lyckats leda påståendet i bevis.

Noterbart är också att i inget av de tre relaterade fallen har någon adoption skett.

Det hjälper inte att DN påstår sig ha varit i kontakt med ytterligare ett tiotal sydkoreanska kvinnor som adopterat bort sina barn. Även dom vittnar om pressen att välja adoption. På grund av rädsla vill de inte framträda i tidningen.

Frågan man kan ställa sig här är vem eller vilka som pressat kvinnorna. Det troliga är att det är föräldrar och släktingar, inte någon adoptionsrådgivare.

Ett tiotal är också en lurig siffra som man brukar varna för. Den betyder ju cirka tio. Vet inte DN hur många mammor man pratat med?

DNs tre journalister har nu bestämt sig för att utkräva ansvar av MFoFs generaldirektör Per Bergling. Samtliga tre beger sig därför till Umeå där de genomför en 70 minuter lång intervju med generaldirektören.

– Vi fick uppgifter om att intervjun skulle handla om oegentligheter inom internationell adoption långt tillbaka i tiden. Där ställde journalisterna förväntade frågor, säger Per Bergling.

– Det var bara ett påstående vi reagerade på. Det var uppgiften att flera mammor vittnat om att de ska ha pressats till adoption av SWS. Det var nytt för oss och om det stämmer är det så klart upprörande och något vi behöver ta på allvar. Men igen, inget i vår rapport pekar på att så skulle vara fallet.

DN påstår också att adoptionerna från Sydkorea strider mot FNs barnkonvention. Stämmer det?

– Nej, naturligtvis inte. I så fall hade vi inte fattat beslut åt att ge fortsatt auktorisation åt Adoptionscentrum.

I artikeln sägs också att Mfof fått löfte om att Sydkorea under 2020 ska ratificera Haagkonventionen. Stämmer det?
– Nej det där tror jag är ett missförstånd.  Sådana löften kan jag säga är omöjligt för myndigheter eller regeringen att ge. En ratificering förutsätter ett beslut i den folkvalda församlingen och vem kan i förväg säga hur ett sådant beslut kommer att bli.

– Man måste också komma ihåg att sedan Sydkorea signerade Haagkonventionen 2015 så har man genomfört reformer för att leva upp till den standard som konventionen stipulerar.

Ger DNs artikel en korrekt bild av SWS adoptionsverksamhet?
– Nej det ligger i sakens natur att vårt senast genomförda utredning som är drygt ett år tillbaka i tiden ger en annan bild av SWS arbete jämfört med den bild DN nyss har förmedlat.

Så långt generaldirektör Per Bergling.

DNs reportrar upplever tydligen fortfarande att de har ordentligt på fötterna vad gäller ”avslöjandet”. I en intervju med socialminister Lena Hallengren något senare skriver DN:

“I helgen har DN också berättat om hur gravida kvinnor i Sydkorea pressas att lämna sina barn för adoption.”

Och längre fram i artikeln:

“I DNs granskning av adoptionerna från Sydkorea avslöjas att gravida kvinnor än i dag pressas att adoptera bort sina barn – av den adoptionsbyrå som förmedlar adoptioner till Sverige.

– Jag tycker att det är helt orimligt. Rådgivningen ska inte syfta till det. Den ska ju handla om att en kvinna får just råd och information, säger Lena Hallengren."

Min slutsats är att socialministern kan vara relativt lugn. Det finns helt enkelt ingen täckning för DNs så kallade avslöjande!

De tre DN-journalisterna Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud kan vara nöjda. De är nominerade till Stora journalistpriset i kategorin Årets avslöjande och har väl stora chanser att vinna. Någon närmare faktagranskning av juryn kommer knappast att ske.

Motiveringen lyder: ”Nu kan ingen blunda mer, vi vet sanningen om de systematiska stölderna av barn som i Sverige fortsatte i de godas namn.”

– Vi är såklart jätteglada och stolta, framför allt för det genomslag artikelserien fått. Vi vet att den betytt mycket för många adopterade och föräldrar, säger Josefin Sköld till DN efter nomineringen och Patrik Lundberg fortsätter:

– Att gräva med Josefin och Alexander är som att rida barbacka på två kärnvapen!

På Adoptionscentrum väcker nomineringen inte samma eufori.

– När jag läste motiveringen var det som att få ett knytnävsslag i magen. Det kändes så fruktansvärt orättvist. Det finns väldigt lite täckning för begreppen “sanning” och “systematiskt” i artikelserien, säger Kerstin Gedung.

– Läser man DNs artiklar noga märker man hur tendensiöst innehållet är. Det är en tydligt tesdrivande journalistik som väljer och vrakar bland fakta. Källorna är ofta mycket vaga. Ofta hänvisas det bara till andra massmedier. Det är nästan omöjligt att kontrollera.

– Vi vet också att en del uppgifter som förts fram om stulna och sålda barn är direkt felaktiga.

Tyvärr kan vi inte påvisa det på grund av tystnadsplikt.

– Juryns motivering är verkligen att föregripa den enmansutredning som nu är tillsatt av regeringen Tyvärr dröjer det två år innan den ska presenteras.

Olav Sandström

Fotnot: Olav Sandström har två barnbarn som är adopterade från Taiwan. Hans yngste son, juristen Wilhelm Kaldo, har engagerat sig i Adoptionscentrum och valdes till ordförande i organisationen i maj 2021.

 

Läs Dagens  yheters svar här: https://www.journalisten.se/debatt/dns-svar-det-ar-var-plikt-att-beratta-om-felaktigheter-vi-hittar

Fler avsnitt