Gå direkt till textinnehållet

”Bort med Leninland”

När jag läste min facktidning häromdagen, uppkrupen i soffan, satte jag kaffet i halsen när jag kom till sidan 19 av förra numret. Där finns en annons från ”Leninland” som uppmanar vänstersympatiserande journalister och författare att söka stipendier för vistelse i den ”kulturella frizonen” som detta Leninland beskrivs som.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Högst upp finns ett litet porträtt på Lenin själv. Bakom annonsen står entreprenören Lars Diding i Varberg, som för övrigt också delar ut Leninpriset till en vänsterorienterad kulturpersonlighet varje år.

Jag blir både upprörd och ledsen. Jag växte upp med Lenin och Stalin som ondskans symboler – männen som lade grunden för en brutal regim som skördade många människooffer och förtryckte ännu fler. Som kategoriserade och diskriminerade folk utifrån bakgrund och ursprung, som ville utrota dem med fel klasstillhörighet. Jag kommer från en del av Östeuropa som är märkt av den röda terrorn i flera generationer. Förhör och avlyssningar, begränsningar i utbildning och livsval, repressalier och flykt har drabbat min familj bland tusentals och hundratusentals andra.

Annonsen är beklämmande på flera sätt. För det första blir jag upprörd över hur en del av vänstern i Sverige fortfarande tycks ha ett nostalgiskt mysförhållande till symboler som för länge sedan borde förpassats till historiens bakgård. Kan inte de förstå hur illa det här kvardröjande Lenin-kramandet berör oss som har flytt från kommunistiska regimer?

Annons Annons

För det andra trycks den här annonsen i min omtyckta facktidning Journalisten, vilket blir särskilt svårsmält förstås. Hur resonerar en redaktionsledning som tillåter publicering av en annons från en organisation som hyllar ledare av totalitära regimer?

Jag kan förstå att det kan behövas och kännas fint med motrörelser när högervindar blåser. Så är det säkert även för oss journalister, många av oss med hjärtat till vänster, hur politiskt oberoende vi än försöker vara. Men för att gå vidare krävs nya symboler, nya tankesätt, nya referenser. Att i sammanhanget längta tillbaka till sådana som gjorde allt i sin makt för att förinta det vi nu håller heligt – som demokrati, jämlikhet, antidiskriminering – är enbart huvudlöst.

Jag hoppas verkligen att ingen av er kollegor söker det här jämrans stipendiet och åker och skriver på en "datja" i Varberg under en målning av Lenin och Stalin, även om allt överdåd och fin miljö lockar. Om ni inte hittar andra skäl i historien kan ni låta bli med respekt för mig, våra kollegor med liknande bakgrunder och våra familjer som har vuxit upp under ett kommunistiskt förtryck – och flytt från det.

"Leninland" är för mig som ”Hitlerland” skulle kunna vara för någon vars familj har drabbats av nazismens ondska. Så starkt är symbolvärdet och ångesten som bilden framkallar.

Att jämföra nazismen och kommunismen kan vara vanskligt i många sammanhang, men också befogat i andra. Båda regimerna orsakade stort lidande och stora folkmassor skulle fängslas, torteras, förintas. Forum för levande historia har gjort en, i mina ögon, vettig sammanställning om just jämförbarheten.

Sist men inte minst, både vi journalister och vår facktidning lever och verkar i en kulturell kontext. Den tillåter oss uppenbarligen att agera på vissa sätt men inte på andra.

Mitt i allt det behöver vi passa oss för hur trovärdiga vi kan vara som demokratins beskyddare och nazistiska rörelsers kritiska granskare, om vi fortsätter ha överseende med den här typen av kommunistiska symboler och med stipendieutdelare som hyllar massmördare.

 

Enikö Arnell-Szurkos
frilansjournalist, främst inom fackförbundspressen

 

Annonsen fanns med i Journalisten nr 8/2022.

SVAR: Jag är ledsen att du tog så illa upp av annonsen.
Den speglar förstås ingenting av vad tidningen Journalisten eller jag själv står för. Däremot bedömde jag att den håller sig inom lagens råmärken och att den bör falla inom yttrandefrihetens gränser. Även osmakliga åsikter måste få finnas, annars blir vår yttrandefrihet väldigt begränsad. I Journalistenpodden #98 får jag frågan av Ola Sigvardsson om jag godkänt en annons om Hitlerland. Det hade jag inte, eftersom jag bedömer att det vore hets mot folkgrupp.

Helena Giertta
chefredaktör och ansvarig utgivare Journalisten

Fler avsnitt
Fler videos