”Bevaka biståndet som inrikespolitik”
Biståndet blir ett allt viktigare politikområde, även inrikespolitiskt. Därför måste också fler journalister bli bättre på att granska och ställa frågor, skriver David Isaksson, chefredaktör för Global Bar Magazine.
Under ett antal år var biståndet mest av allt något tekniskt och lite gulligt (eller sömnigt, beroende på vem man frågade), som handlade om vilka stora förändringar i världen som Sverige bidrog till när någon organisation med svensk koppling hjälpa fattiga människor i ett land långt borta. Det kändes helt enkelt fint och rätt.
När det någon gång skrevs något negativt så var det oftast för att korruption hade uppmärksammats, eller för att något parti i riksdagen till äventyrs ville ta bort det så kallade enprocentsmålet.
Men inte längre. Idag är biståndet ett politiskt redskap, i utrikespolitiken, men också inrikespolitiskt. Det sistnämnda märks mycket tydligt i till exempel diskussionen kring migration och flyktingfrågor och de skrivningar som fanns med redan i det så kallade Tidöavtalet: länder som inte tar emot sina flyktingar ska helt enkelt inte få svenskt bistånd.
De pengar från Sida som biståndsorganisationerna hade för att informera om biståndet har numera upphört och till årsskiftet kommer sannolikt den Sida-finansierade tidningen OmVärlden att läggas ned. Därmed blir vi på Global Bar Magazine – en liten tidning med knappa resurser – i praktiken ensamma med att kontinuerligt och dagligen bevaka detta politiskt allt viktigare område. Det ställer krav på oss. Och vi vill gärna ha sällskap.
Biståndet har också fått en mycket tydligare koppling till geopolitiken i vårt närområde. Grunden, att hjälpa fattiga, är alltmer på väg ut till förmån för andra prioriteringar, även om de översiktliga målen finns kvar. Än så länge, vill säga.
Mycket av det som sker nu är på många sätt utmärkt, eftersom det ger biståndet en mer central roll i politiken, som ett av flera instrument i den sittande regeringens verktygslåda. Biståndet har också blivit mycket roligare att bevaka – det händer mycket hela tiden!
Men förändringarna ställer också större krav på kunskap på de reportrar som fått biståndet på sitt bord. Det krävs mer kunskap. Och förståelse.
Bistånd går till länder. Det är den enkla sammanfattningen. Men gräver man djupare så blir det mer problematiskt – och svårare att förklara. När politiker och debattörer tidigare i höstas – som en reaktion på stormningen av svenska ambassaden – gick ut och krävde att det svenska biståndet skulle stoppas för att genom detta få regimen i Bagdad på knä, var det inte många som brydde sig om att ta reda på vad Sverige egentligen finansierar i Irak, även om det är förhållandevis enkelt med hjälp av plattformen OpenAid som Sida tillhandahåller.
Faktum är, vilket vi enkelt kunde visa i en artikel, att nästan inget av det svenska biståndet gick till staten i Irak. Att därför hota med indraget bistånd blev därmed tämligen meningslöst. De enda som skulle drabbas av neddragningar var organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter. Det är sånt man behöver veta för att kunna ställa följdfrågor.
Än större har intresset varit för biståndet till Palestina. Inte heller där går mer än någon bråkdel av pengarna till staten. Och hur var det med pengarna från Vänsterpartiet till en organisation på Västbanken? Hur många journalister känner ens till att riksdagspartierna har egna stiftelser som bedriver biståndsverksamhet – och att regeringen nu föreslår att partierna ska kunna göra lite som de vill med dessa pengar?
På samma sätt som när det gäller miljöområdet föredrar ”vår” minister att prata med allmänreportrar. Vi har sedan Johan Forssell tillträtt för ett år sedan bett om en egen, längre intervju vilket vi fått med alla tidigare ministrar. Hittills har bistånds- och utrikeshandelsministern ”inte haft tid”.
Jobbiga frågor är som bekant jobbiga.
Nu vill regeringen föra samman bistånd och handel. Det hela ser enkelt ut på pappret, men i bakgrunden finns ett komplicerat regelverk som utformats av OECD-DAC i Paris och som knappast låter sig sammanfattas i en kort ingress. Tyvärr, vi har försökt.
Hur kan vi då göra för att stärka kunskapen? I maj 2022 föreläste jag på en kurs som Fojo genomförde om hur man granskar biståndet. Det var ett på många sätt bra initiativ, även om fokus då var på granskning av projekt och mycket mindre på politiken.
Nu är det dags för en fortsättning i någon form. Det mesta talar nämligen för att biståndet förblir en central del av utrikespolitiken – och inrikespolitiken – de närmaste åren. Och då är det än viktigare allt vi har den kunskap som krävs för att ställa de viktiga frågorna.
David Isaksson
chefredaktör, Global Bar Magazine
