Kampen mot pressmupparna
Ni har förmodligen sett staplarna. Det var journalisten och gästprofessorn Ingrid Carlberg som visade dem under en föreläsning, och de fick snabb spridning via Twitter.
"Förändrad maktbalans" är rubriken. Sedan en jämförelse: antal PR-konsulter i Sverige och antalet journalister på Dagens Nyheter, 1996 respektive 2012.
PR-konsulterna har blivit tre gånger så många. Journalistkåren har halverats.
Resultatet kan alla se. Styrda intervjuer, styrda intervjumiljöer, hårt villkorade arbetssituationer och en för nästan alla parter sämre journalistik.
Frågan är vad de kvarvarande journalisterna bör göra åt detta. Mitt svar är: kämpa emot.
Jag tror att vi alla som arbetar som reportrar i en någorlunda stor journalistisk verksamhet har dåliga erfarenheter av manipulativa pressmuppar, som Aftonbladets tidigare informationsdirektör (eller pressmupp) Olof Brundin så genialt fann ett namn till. Förra året gjorde jag ett stort kulturreportage och blev så styrd och pressad för att inte säga direkt misstänkliggjord av en pressmupp att jag vid något tillfälle var en tiondels sekund från att ställa in hela saken.
"Jag vill inte regissera dig", sa hon tre gånger, mellan regianvisningarna.
En annan pressmupp behandlade mig som luft, ignorerade samtal och sms – men när jag råkade få tag på henne var hon i stället fjäskig och glad och låtsades som inget. Mitt värde var till hundra procent knutet till vad hon behövde. Att möta den gestalten var som att sticka ner näven i en fruktskål och känna hur det ruttna gav efter bakom skalet.
Så varför beter de sig sådär, samtidigt som de tjänar fyra gånger så mycket som en vanlig reporter gör?
Ytterst är det förstås en fråga om journalistens förlorade och pressmuppens nyvunna makt. De stora stjärnorna och företagen behöver inte den etablerade pressen på samma sätt som förr, och en eller annan pressmupp kanske njuter lite extra av den förskjutna balansen.
Men det är av yttersta vikt att vi journalister passar på varann: ser du nån kollega köpslå för mycket, säg ifrån. Våga avstå en grej ibland om det verkar bli för mycket sälj. Och samarbeta! Om nu en Teliadirektör inte vågar bli intervjuad av Fredrik Laurin, då är det kanske bättre för alla om Laurin lägger en rejäl stund, en av annan redaktion betald stund, på att briefa den reporter som till slut får intervjun – så att rätt frågor kan ställas. Samma sak kan väl få gälla Stefan Löfven, som under ett halvår har vägrat att komma till Ekots lördagsinterjvu. I vilka lägen gör vi klokt i att låta samarbete gå före konkurrens, för att bryta det här schlingmanneriet?
Vi bör börja tänka på detta konkret och ordentligt redan nu – för internationellt ser det ännu värre ut. Intervjuer med fotbollsstjärnor får bara göras om tidningen går med på att i en redaktionellt utformad fotnot berätta att intervjun gjordes i samband med lanseringen av fotbollssko så och så, det är hur vanligt som helst.
Den första svenska redaktör som tillåter det kommer jag att rövbomba. Googla om ni inte vet vad det är.
ANDREAS EKSTRÖM
Kulturjournalist på Sydsvenskan
