Den osynliga stjärnreportern
Måttet på svensk journalistiks litenhet är avsaknaden av hårdgrävande högprofilskribenter, specialiserade på skola och sjukvård. En svensk journalist med vass penna och luthersk arbetsmoral gräver hellre ner sig i fotboll än i livets viktigaste socialpolitiska frågor.
Vad är det som, mer än något annat, karakteriserar Sverige som journalistisk ankdamm? Är det revirpinkandet, svågerpolitiken, vendettorna, de dolda agendorna?
Nej. Sådana drivkrafter är allmängiltiga och solkar vilken världsjournalistik som helst.
Måttet på svensk journalistiks litenhet är avsaknaden av hårdgrävande högprofilskribenter, specialiserade på skola och sjukvård. En svensk journalist med vass penna och luthersk arbetsmoral gräver hellre ner sig i fotboll än i livets viktigaste socialpolitiska frågor.
Denna brist blottlades senast efter Jan Björklunds DN Debatt-löfte den 8 september om 900 miljoner till lågstadielever i behov av särskilt stöd. Intervjuad samma dag utvecklade han: ”Det kan handla om extra timmar på eftermiddagen eller någon sommarkurs.”
Sommarkurs? Har major Björklund inte gjort annat än ”runkat upp stridskukar” på ”ludermässiga” värnpliktiga sedan han damp ner direkt från fyrtiotalet? Barnen i fråga behöver heltäckande sociala stödprogram, inte schemalagd kvarsittning och ekivoka feriestudier. Uttalandet är grövre än Gudrun Schymans ”Alla män är talibaner”, men inte en kommentar i medierna, inte en följdfråga.
Och samtidigt som alliansen ”satsar” på de mest utsatta barnen drar man – goddag yxskaft – ner på barnpsykiatrin. Måttet på vår journalistiska ankdamm är att vi inte bara missar sådana straffsparkar, vi fattar inte att vi behöver stjärnjournalister som kan slå dem.
Samma sak med medicinjournalistiken. Det har gått en månad sedan British Medical Journal i en huvudfeature skrev sanningen om den svenska sociologen Eva Kärfves hatkampanj mot läkaren Christopher Gillberg – och inte en rad i svenska medier, som annars frossat i den Kärfve-regisserade ”Gillbergaffären”.
Jonathan Gornall, ledande brittisk sjukvårdsjournalist, pressar Kärfve till medgivanden om vad hon tidigare förnekat: att scientologikyrkan bidragit till hennes bestseller Hjärnspöken: DAMP och hotet mot folkhälsan och att hon varit dragplåster på en scientologisk antipsykiatri-konferens i München.
Kärfve säger att hennes universitetschef Thomas Brante kan intyga att hon var där enbart som sociolog, ”inte för att hålla tal”, varpå Gornall visar att även Brante deltog i scientologtoppmötet samt att Kärfve verkligen talade offentligt. Varpå Kärfve ändrar sin version till att hon ”kanske svarade på några frågor på nåt jag senare insåg var nån sorts konstig presskonferens”…
Den som följt den mångåriga debatten i svensk press vet att detta är sprängstoff. Problemet är att journalisterna som drivit debatten bara brytt sig om konfrontationsvärdet och därtill gått på sin närmast kollegiala magkänsla att sympatisera med en vänstersociolog gentemot det ”vetenskapliga etablissemanget”.
Min poäng kunde ha stannat vid att Sverige saknar en medicinjournalist som den Times- och Guardian-slipade Jonathan Gornall, och att ingen stegar fram till straffpunkten när en skolminister vill satsa miljoner på ”sommarkurser”.
Men det är värre ställt än så. Tidningen Pedagogiska Magasinet visar att DN Debatt fått en mängd fördjupande svar på alliansens alla skol-utspel – men inte publicerat ett enda.
Och allt som står i Jonathan Gornalls artikel står också i den medicinspecialiserade frilansjournalisten Vanna Beckmans nya reportagebok Strider under hjärnåldern: om ADHD, biologism, sociologism – som inte fått en enda recension i svensk press. Den sorts fackstjärnreporter som saknas på svenska tidningar är ju Vanna Beckman själv – oläst till förbannelse.
