Paul Frigyes
Paul Frigyes

Krönika

Journalister och bloggare i samma båt

27 maj 2009

Striden mellan bloggare och journalister är ofta hätsk. Men det är en pseudodebatt. Bägge står inför samma utmaning: hur finansiera kvalitet och upplyst berättande på webben?

För några veckor sedan ringde jag upp en av Sveriges mer kända bloggare. Jag hade nätt och jämt avhandlat min fråga om hans bloggande förrän han frågade mig: Känner du till någon tidning som vill köpa frilansartiklar? Hans framgångsrika blogg tog rejält med tid, genererade uppmärksamhet men knappt några inkomster. Nu var det hög tid att - mellan applåderna - rusa ut från scenen och leta dagsverken.

En vecka senare åt jag lunch med en annan kollega, som driver en seriös blogg och är med i ett program för sökordsannonsering. Hans nischade men hyfsat uppskattade blogg har ofta drygt 500 unika besökare i veckan. Som bäst har den haft upp emot 1500.

Reklamintäkt på ett halvår: Sammanlagt 37 dollar.

Ni förstår. Web 2.0: Muchos latjos. Pocos pesetas. Lite pengar.

Och det där är ju vad som för övrigt diskuteras på de flesta håll i branschen just nu. Varför intäktsmodellerna för nätutgivning är så svaga. Senaste två veckorna har jag varit ute och ätit lunch med två kollegor. En journalist i svensk affärspress - en på Washington Post.

Vi talade förstås om det går att ta betalt för artiklar/innehåll på nätet, vilket mogulen Murdoch nu lovat göra, och som flera danska dagstidningar också siktar på.

Min svenske affärspresskollega var klar: De stora tidningarna borde börja från scratch, göra smalare, smartare kvalitetstidningar, och ta betalt för innehållet, på webb så väl som på papper. Endast med kvalificerat material kan man ta betalt och göra sig mer behövd än gratisnyhetsflödet.

Min kollega på Washington Post - där man under några år skurit ner redaktionen med en fjärdedel - var nästan lika säker: Det går inte att ta betalt för artiklar på nätet, det har tydligt bevisats att folk inte vill betala, det finns för mycket gratis. Viktigast är därför att behålla journalistikens räckvidd, och leva på annonser.

Ja, så är det just nu.

Kompassen snurrar vilt.

I botten ligger den malande insikten om att de reklamintäkter som tidningarna gör anspråk på numera ska delas mellan dagstidningar och ett enormt utbud av sajter på internet.

För pressen står valet alltså mellan att ge ut gratis journalistik med hög räckvidd för att försvara sina annonsintäkter, eller att ta betalt för oumbärligt kvalificerad journalistik, eftersom det anses vara redaktionens huvudprodukt. Bloggarna har bara i undantagsfall annat val än att vara mångsysslare, fnula fram många källor små eller ha bloggen som hobby.

I diskussionen upprepas ofta påståendet om att mediernas huvudsyssla är nyhetsförmedling. Det må vara ett av huvuduppdragen, men det ger inte nödvändigtvis det som ger huvudinkomsten. Medierna tar ju betalt för en rad olika andra saker. Som samhällsgranskning, livsstilsinspiration, feel-good-material, information, konsumentjournalistik, samtidskritik.  Därför spelar det ingen avgörande roll att själva råvaran, nyheterna, numera är gratis. Allt viktigare för mediernas intäkter är att journalisterna lever på att förpacka olika slags information. Personligen är jag övertygad om att det är kårens på sikt mest värdefulla, bärande kunskap. Det är också kontentan i den artikel som jag tidigare rekommenderade av David Nordfors, som betonade att medier och journalistik glider isär allt mer. Han tolkar det som att journalisternas kunskap är ett yrkeskunnande i att "skapa uppmärksamhet". Själv föredrar jag att kalla det ett kunnande i att "förpacka".

Förpackningen består av urval, pedagogik, retorik, bildsättning, layout, presentation, urval och dramaturgi. Vad journalister gör och tar betalt för är att välja ut, lyfta fram, strukturera, vinkla. Det är genom denna kompetens journalistiken skapar "berättelser" om vår tid och vår omgivning. Att vara medveten om detta är en bra utgångspunkt för både medieföretagen och journalisterna i funderingarna på vad de ska ta betalt för i framtiden.

Däri ligger den stora utmaningen - för bloggare lika väl som för journalister.

Paul F

PS 1: På Helsingborgs Dagblad har HD.se:s ansvarige utgivare Sören Karlsson tänkt till om möjligheterna att ta betalt på nätet. "Utveckla nyttiga tjänster ur den befintliga verksamheten" är hans rekommendation i artikeln som också har ett antal länkar till intressanta inlägg i ämnet.

PS 2: Och så har Mediewebb-koryféen Joakim Jardenberg för dagen tonat ner sina apokalyptiska fördömanden och gjort lite sifferexercis som visar på betalmodellernas problem. Nyttig referenspunkt för de som tror att utmaningarna bara handlar om att flytta över annonser från papper till webb.

Kommentera [3]

  1. Anders Enström | 27 maj 2009, 19:06 #

    Lysande, Paul – igen!
    Gillar verkligen din definition av förpackning; att du inkluderar orden urval, pedagogik, dramaturgi och retorik, utöver de mer givna: presentation, bildsättning och layout. Definitionen är en bra utgångspunkt, inte bara för vad medierna ska ta betalt för, utan också för vad som måste utvecklas. I hög hastighet.

  2. Rino Rotevatn | 28 maj 2009, 09:51 #

    Please Paul, man är inte antingen bloggare eller journalist – är man journalist så är man. Bloggen är ju bara ett av många sätt att publicera sina alster på. Det går ju faktiskt att trycka texter, prata i radio eller göra teve utan att vara journalist också. Det skulle kännas rätt skumt att bli kallad för teveare bara för att jag publicerar mig i teve, liksom.

  3. Ann Helena Rudberg, bloggare, journalist och författare | 1 jun 2009, 09:53 #

    Du missar själva grejen. Journalister kommer inte först och nyheten sedan. Allt finns där ute och grunden i all journalistik är ett behov av att få veta. Helt enkelt. Att dagligen och stundligen bli upplyst om vad som rör sig i samhället på olika nivåer.

    Det du skriver om handlar mer om PR och produktreklam eller -info. Men det enda som behövs är att ha något att säga. Själv förpackningen spelar ingen som helst roll. Om det du säger var sant skulle min blogg inte ha några läsare, men det har den. Inte därför att där finns så många tjusiga bilder eller så fin layout utan därför att där står något viktigt.

    Jag har, som jag har skrivit i bloggen, inte som syfte att få så mycket uppmärksamhet som möjligt eller så många kommentarer, som det går att få. Det hela handlar om att berätta något för mig själv i första hand, därför att ingen annan gör det och om det sedan ger gensvar hos andra, så visar det att jag befinner mig i samma samhälle som dessa.

    Syftet med journalistik eller annat skrivande har aldrig varit att tjäna pengar, utan att kunna driva en produktionsapparat, så därför var det nödvändigt att dra in kontanter, på något sätt, för att driva detta. Många yrken behövdes förr i tiden för att kunna sprida ord.

    Så är inte fallet längre. Distributionen av orden kan ske över ett nät och journalister listas numera också bland de som använder detta nät. Jag som aldrig har haft tillgång privat till tryckpressar eller tidningsbud kan ändå få mina ord utgivna i samhället.

    Det är revolutionen, som du och andra inte vill se. Att ordet verkligen har blivit fritt.

    Och det finns naturligtvis också nu tidningar som inte genererar vinst, men som ändå fortsätter att finnas, för att ägarna vet att orden är det viktiga. Tankarna i det som står där. Innehållet. Inte förpackningen och inte heller de intjänade miljonerna.

    Detta har alltid varit grunden för journalistik, ett behov av att få veta hur det ligger till. Hugin och Munin finns fortfarande som ideal. De finns avbildade i sten på DN. Dessa korpar som flög omkring i världen och rapporterade till den högste asaguden.

    Märkligt nog så kunde han själv inte se vad som försiggick i världen. Men det kunde korparna. Och så förhåller det sig fortfarande.

Kommentarer är stängda för denna artikel.