Gå direkt till textinnehållet

PO vill inte respektera de pressetiska reglerna

Respektera den personliga integriteten. Så lyder en av ru­brikerna i våra Etiska regler för press, TV och radio. I §7 heter det vidare: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Eftersom det här hör till de regler och råd som Allmänhetens pressombudsman (PO) är satt att försvara och tillämpa kan man förvänta sig att PO Ola Sigvardsson läst och tagit dem till sig. Tyvärr kommer jag till motsatt slutsats när jag läser hans krönika i Journalisten (05/2013).

Under den lakoniska rubriken ”Det självsanerande systemet fungerar” skapar han snarast ett intryck av att så inte är fallet.
Ola Sigvardsson berättar om hur han dag efter dag går in på sin lokala Press Stop och frågar efter franska Le Nouvel Observateur.
Koketterande berättar PO för tidningsförsäljaren att han inte kan läsa franska. Han vill bara komma över det nummer där tidningen under krigsrubriken DSK, IACUB ET NOUS berättar att Le Nouvel Observateur blivit ålagd att på sin första sida publicera en fällande dom på begäran av Dominique Strauss-Kahn (DSK).

Efter den skandalomsusade historien där DSK anklagades för att ha våldfört sig på en hotellstäderska i New York lyckades författarinnan Marcela Iacub inleda ett förhållande med DSK som hon sedan skildrade i bokform. Tidningen hade då pub­licerat ett utdrag ur boken tillsammans med en intervju med Marcela Iacub. Ola Sigvardsson läser således inte franska men har ändå uppfattat att hon beskrivit DSK som en ”gris i sängen”.
DSK stämde och tilldömdes skadestånd av både författare och förläggare medan tidningen tvingades publicera fällningen.  PO skriver: ”I Sverige vore detta otänkbart, ett omöjligt intrång i pressfriheten. Vi har en stark pressfrihet kombinerad med branschens eget system för att staka ut anständighetens gränser, PO och Pressens Opinionsnämnd. Ett system som fungerar väl…”

Utan att kunna läsa franska vet PO att en publicering som skildrar ”grisen i sängen” inte skulle kunna fällas i Sverige, där ju PONs fällningar också ska publiceras i den tidning som gjort sig skyldig till en oförsvarlig publicitetsskada. PO kan osett veta att vad som än skrivs om DSKs privatliv så skulle han inte uppfatta det som en integritetskränkning. Slutsatsen måste bli: Anything goes!
Trots vad som sägs i de pressetiska reglerna om att respektera den personliga integriteten finns för PO uppenbarligen inga gränser. Liksom Journalistförbundet ser Allmänhetens pressombudsman med stor oro på förslaget om kriminalisering av viss fotografering och tanken på en lag mot integritetskränkning. Om man vill undvika lagstiftning kunde man tänka sig att PO skulle kunna föreslå skärpningar av det självsanerande systemet. Det gör han inte, för enligt PO så fungerar han ”väl”.  

Vad han glömmer att nämna är att lagförslaget tillkommit under galgen medan ett fall kommit upp till avgörande i Europadomstolens högsta instans Grand Chamber, E.S mot Sverige. Förhandlingarna är avklarade och man avvaktar domslutet som – om Sverige fälls – innebär att vi enligt Europakonventionen för mänskliga rättigheter är skyldiga att införa straffbestämmelser för den typ av fotografering som det där handlar om.

Vi journalister vill inte att lagstiftaren ska inskränka yttrandefriheten. Men vi är själva inskränkta om vi inte inser att det här måste finnas en avvägning mellan skyddsvärda intressen. I tryck- och yttrandefrihetens intresse finns behov av exempelvis starkare skydd för ”whistle-blowers” men inte för det kommersiella intresset av att sprida sladder om kända och okända människors privatliv.
Om inte ens PO tar respekten för den personliga integriteten på allvar utan målar upp det ”skyddet” snarast som ett hot mot yttrandefriheten – vad är då det självsanerande systemet värt?

Sigfrid Leijonhufvud
ordförande, Stockholmsjournalisternas seniorer

 

SVAR FRÅN PO OLA SIGVARDSSON:

Svar till Sigfrid Leijonhufvud

Domen mot Le Nouvel Observateur illustrerar vad som kan hända i ett land där pressen inte själv har ansvaret för att staka ut anständighetens gränser, utan domstolarna har fått i uppdrag att besluta vad som får sägas i det offentliga rummet.

Min krönika var alltså inte ett ställningstagande i frågan om Le Nouvel Observateur förtjänade kritik för sin publicering, vilket debattören tycks tro.

Resonemanget om vad som hänt i Frankrike fördjupade jag i en uppföljande krönika i förra numret av Journalisten.

Problemet är att domstolarnas beslut, de framtvingade publiceringarna av dem, kombinerat med dryga skadestånd har skapat en miljö där även seriösa medieaktörer väljer att avstå från kontroversiella publiceringar som är av allmänintresse. En utveckling som vore allvarlig för vilket land som helst.

Ola Sigvardsson

Allmänhetens Pressombudsman, PO

 

 

Fler avsnitt