Lagboken som kalejdoskop
Professor emerita Madeleine Leijonhufvud verkar använda lagboken som ett kalejdoskop som hon snurrar tills hon får den bild hon önskar. Bilden förmedlar hon sedan muntligen så övertygande att såväl publicister som kungliga rådgivare tackar och tar emot. (Uppdaterad med svar)
Sin första tår över den värnlösa kungafamiljen fällde Madeleine Leijonhufvud på SvDs Brännpunkt den 6 oktober. Kungen och Drottningen är utsatta för en mobb. Enligt Leijonhufvud är medlemmar av den kungliga familjen ”personer som rent faktiskt saknar möjlighet att försvara sig”.
Det var ett svepande påstående som blev märkligt när Madeleine Leijonhufvud gjorde ett ”faktamässigt tillrättaläggande” under Publicistklubbens debatt om den nya hovjournalistiken och Elisabeth Olsson Wallins montage med en avklädd Camilla Henemark omgiven av bl.a. Kungen samt Drottningen skrubbande på ett hakkors i golvet.
”Det är så här”, förkunnade Leijonhufvud, ”att förtal mot kungen lyfts upp till ett högmålsbrott. Men varken JK eller allmän åklagare har rätt att väcka åtal utan regeringens förordnande.”
Madeleine Leijonhufvud hävdade att ”de kungliga har, till skillnad mot alla oss andra, inte rätt att själva väcka åtal. Det betyder att just de nu utnyttjade är de enda i Sverige som saknar rättsmedel.”
För att en åklagare ska få väcka åtal för högmålsbrott krävs att regeringen ger sitt godkännande. En förutsättning för att åtal ska få väckas är att någon avlidit till följd av de brott som finns angivna i kap. 3 – 5 i brottsbalken. Det gäller brott mot liv och hälsa, frihet och frid samt ärekränkning. Med ärekränkning avses grovt förtal, förtal eller förolämpning.
Högmålsbrott torde i realiteten bara bli aktuellt efter en misslyckad revolution eller möjligtvis ett lyckat terrordåd. Någon misslyckad revolution har mig veterligen inte inträffat och något terrordåd av dignitet har heller inte ägt rum.
Ärekränkning är ett målsägandebrott och ”får inte åtalas av annan än målsäganden” enligt brottsbalken. Huvudregeln är att samhället inte ska blanda sig i tvister mellan enskilda som tar heder och ära av varandra.
Men utöver undantaget för förtal som utgör högmålsbrott kan samhället väcka åtal och driva en process åt enskilda om brottet riktar sig mot någon som är under arton år eller om allmänt åtal ”av särskilda skäl anses påkallat från allmän synpunkt”. Möjligheten har använts mycket restriktivt av Justitiekanslern (JK) när det gäller yttranden i grundlagsskyddade medier. Senast åtalades Expressen för att tidningen felaktigt placerat Mikael Persbrandt på alkoholklinik. Något mer frekvent har vanliga åklagare väckt allmänt åtal för förtal för publiceringar och uttalanden som skett utanför det grundlagskyddade området.
Kungen eller Drottningen eller någon av alla prinsar och prinsessor har rätt och möjlighet att väcka enskilt åtal för förtal eller förolämpning. Det finns inget uttryckligt förbud för dem att göra det och de har därmed samma rättighet som andra medborgare.
Kungafamiljen har inte visat sig främmande för att processa och stiga ned från tronen och in i rättssalen. Förra året utdömde Högsta domstolen i Tyskland ett skadestånd på 3,5 miljoner kronor till prinsessan Madeleine. Det var en tysk tidning som ansågs ha utsatt prinsessan för förtal. I Sverige har kungafamiljen hittills valt att utnyttja möjligheten att klaga på publiceringar hos Allmänhetens Pressombudsman och Pressens Opinionsnämnd. Även där har familjemedlemmar haft framgång vid ett antal tillfällen.
Vad som skulle få kungahuset att väckta enskilt åtal för förtal mot svenska medier är svårförutsett. Det torde krävas ett mycket grovt förtal som saknar all sanningshalt och där kungahuset kunde vara övertygade om att utgången skulle gå deras väg. Ett nederlag skulle tufsa till kungafamiljen ytterligare eller vad ser du i ditt kalejdoskop Madeleine Leijonhufvud?
Nils Funcke
Svar från Madeleine Leijonhufvud
Funcke läste fel – Kungen är rättslös.
Nils Funcke fick vid PK-debatten ”Den nya hovjournalistiken” höra mig berätta vad lagen säger om Kungens möjlighet att får till stånd en rättslig prövning om han anser sig förtalad. Det är inte paragrafer man ofta har anledning att uppmärksamma, och av diskussionen på podiet framgick att varken Nils Funcke eller debattledaren Stina Dabrowski visste hur det ligger till.
Det förhåller sig så, att det som är straffbart enligt 3 – 5 kapitlen i Brottsbalken (våldsbrott, fridsbrott och ärekränkningsbrott) blir en särskild brottstyp om gärningen riktas mot Kungen eller någon annan medlem av kungahuset. Det är då ett högmålsbrott , och för det är straffet strängare än det skulle varit för motsvarande handlande som riktats mot någon annan.
Så långt kunde ju Kungen och hans familj anses väl skyddade av lagen. Men det finns ett men – eller snarare två.
För det första måste en åklagare som vill åtala för ett sådant brott först få ett åtalsförordnande av regeringen. Enda fallet där åklagaren får åtala utan tillstånd från regeringen är om brottet har lett till att någon avlidit.
För det andra får inte Kungen och hans familjemedlemmar själva väcka åtal. En sådan rätt har alla vi andra om inte åklagaren vill väcka åtal.
I praktiken betyder detta att Kungen och andra medlemmar av kungahuset har ett svagare skydd mot brott än vi andra. Man kan med fog hävda att de saknar rättsmedel. Det är inte säkert att detta förhållande är förenligt med Europakonventionens krav på svensk lagstiftning. Om något ska göras åt det är en fråga som våra politiker har anledning att fundera över.
Nils Funcke blev upprörd över mitt inlägg. Han gick hem och läste lagen. Men han förstod inte vad han läste. Den 14 november i Journalisten.se skrev han att jag minsann hade fel – han vet bättre:
”För att en åklagare ska få väcka åtal för högmålsbrott krävs att regeringen ger sitt godkännande” skriver han och fortsätter: ”En förutsättning för att åtal ska få väckas är att någon avlidit”. Och längre fram: ”Kungen eller Drottningen eller någon av alla prinsar och prinsessor har rätt och möjlighet att väcka enskilt åtal för förtal eller förolämpning.”
Funcke har inte förstått svenskan i lagtexten (Brottsbalken 18 kap. 8 §):
Gärning som avses i 3-5 kap. och innebär förgripelse mot Konungen eller annan som är nämnd i 2 § må ej utan regeringens förordnande åtalas av åklagare, med mindre någon avlidit till följd av gärningen.
Att det är fråga om ett brott varigenom någon har avlidit är alltså inte en förutsättning för att en åklagare ska ha rätt att väcka åtal. Men i alla andra fall av högmålsbrott än där någon avlidit, alltså bl.a. vid förtalsbrott mot Kungen, krävs regeringens tillstånd för åtal.
Att brottet ”lyfts” till att vara högmålsbrott betyder i sin tur att något vanligt förtalsbrott, som Kungen skulle kunna väcka åtal för på egen hand, inte existerar.
Funckes fatala missuppfattning utgör också en huvudpunkt i hans debattartikel på SvD Brännpunkt (17/11): ”De” (Palme, Kungen och övriga på den s.k. pizzabilden)” har alla möjlighet att väcka enskilt åtal för förtal.”
Palmes efterlevande kan det, men Kungen kan det alltså inte. Vilket jag hoppas härmed är klarlagt.
Madeleine Leijonhufvud.
Professor em. i straffrätt
Svar från Nils Funcke
Jag borde varit tydligare. Så här skrev jag:
”För att en åklagare ska få väcka åtal för högmålsbrott krävs att regeringen ger sitt godkännande. En förutsättning för att åtal ska få väckas är att någon avlidit till följd av de brott som finns angivna i kap. 3 – 5 i brottsbalken. Det gäller brott mot liv och hälsa, frihet och frid samt ärekränkning. Med ärekränkning avses grovt förtal, förtal eller förolämpning.”
Jag borde ha skrivit (tillägg är understruket):
”För att en åklagare ska få väcka åtal för högmålsbrott krävs att regeringen ger sitt godkännande. En förutsättning för att en åklagare ska få väcka åtal utan regeringens förordnande ….”
Enligt min uppfattning innebär skrivningen inte att kungen inte skulle ha möjlighet att väcka enskilt åtal. När möjligheterna till allmänt åtal är uttömda finns denna möjligheten för oss alla, inklusive kungen.
