Gå direkt till textinnehållet
Foto: Tor Johnsson

Journalistförbundet som är klassat som ”extremistorganisation”

500 medlemmar i Belarusiska journalistförbundet har tvingats i exil – nu trakasseras även anhöriga till dem av regimen. ”När man inte trodde att det kunde bli värre så kan det ändå det”, säger ordföranden Andrei Bastunets, på besök i Sverige.

Måndag eftermiddag, Stockholm. Andrei Bastunets, ordförande för Belarusiska journalistförbundet (BAJ), tackar nej till kaffe. Han har redan hunnit träffa UD, Civil Rights Defenders och Reportrar utan gränser, överallt med samma budskap: situationen för oberoende medier och journalister i hemlandet har gått från mycket dålig till ännu värre.

– Vi ser en växande våg av husrannsakningar och skrämseltaktik mot journalister, även exiljournalisters familjer råkar illa ut. Vi känner stor oro och stress, i synnerhet inför det så kallade presidentvalet i slutet av januari, säger Andrei Bastunets.

Belarus har de senaste två åren fallit fjorton positioner på RSFs pressfrihetsindex.

– Vi är nu på plats 167, i samma bottenliga som länder som Iran, Afghanistan och Eritrea. Många journalister i Belarus är fängslade, hundratals har tvingats i exil och många mediesajter har stängts ned, inklusive vår egen sajt.

Prisat förbund

Det olagligförklarade och upplösta belarusiska journalistförbundet BAJ tilldelades år 2022 såväl FN-organet Unescos globala pressfrihetspris som Reportrar utan gränsers Pressfrihetspris.

”Få organisationer förtjänar detta pris så mycket som BAJ. […] BAJ har spelat en avgörande roll för att omvärlden kunnat bli medveten om de övergrepp, av totalitära mått, som sker på journalister i Europa”, kommenterade RSF Sveriges ordförande Erik Halkjaer vid tillkännagivandet av priset.

Han lever i påtvingad exil sedan flera år, liksom ytterligare 500 av förbundets medlemmar. Detta efter att regimen i Belarus först trakasserat, sedan upplöst och förbjudit BAJ, samtidigt som säkerhetspolisen KGB klassat förbundet som ”extremistgrupp”. Bara att vara medlem i journalistförbundet kan ge tio års fängelse.

– Många av våra medlemmar lämnade Belarus i hast, med bara en resväska, för att senare inse att vi inte kan återvända. Många befinner sig i svår psykologisk kris, säger Andrei Bastunets.

Merparten av de belarusiska journalisterna som flytt landet lever idag i Polen, Litauen eller Georgien. En majoritet fortsätter att arbeta journalistiskt för en belarusisk publik, som hittar sätt att kringgå regimens blockad av fri journalistik. Inne i Belarus finns bara ett litet fåtal oberoende medier kvar, och de undviker känsliga områden som politik och samhällsfrågor.

”Vi är i överlevnadsläge”, säger Andrei Bastunets, BAJs ordförande som lever i exil sedan 2021. Foto: Tor Johnsson.

De medlemmar som är kvar i Belarus, hur hanterar de situationen?

– En del har behövt pausa sin journalistik och försörja sig på andra sätt. Andra fortsätter men under pseudonym och bakom säkra kommunikationskanaler. Alla lever med en konstant rädsla över att polisen ska komma och söka igenom deras hem eller kalla till förhör, säger Andrei Bastunets.

BAJ bildades 1995 som en reaktion på Lukasjenko-regimens förtryck av journalister och medier. Med 1 300 medlemmar var BAJ Belarus största oberoende organisation för journalister och mediearbetare och landets främsta försvarare av pressfrihet. Trots att myndigheterna gjort allt för att stoppa förbundet – inklusive att förbjuda dess logga  – fortsätter BAJ sitt arbete från exilen. Förutom att ge juridiskt stöd till medlemmar håller BAJ också räkning på fängslanden och andra åtgärder mot journalister.

Vad hoppas ni att Sverige och övriga västländer kan göra?

– Belarus behöver, och känner, stöd från Sverige. Belarus har mycket att lära av Sveriges pressfrihet, allt stöd från svenska oberoende medier är välkommet.

Han är särskilt tacksam för det mångåriga samarbetet med Journalistförbundet, och den intresseförening för utbyte mellan Journalistförbundet och BAJ som bildades 2022 inom svenska Journalistförbundet.

– Vi är tacksamma för möjligheten att få höras och över att känna att vi inte är ensamma. Vi hoppas att förbund i andra europeiska länder ska ta efter, för det behövs. I vissa länder bor våra medlemmar i flyktingläger, helt isolerade. De skulle kanske bara behöva få ta en kopp kaffe med en journalistkollega, säger Andrei Bastunets.

Kommentarer

Lämna ett svar

Vi hanterar läsarkommentarer som insändare. Regler för kommentarer.

Profilen

”Socialreportaget finns knappt längre”

Christoffer Hjalmarsson har levt 36 dagar på gatan och suttit 30 dagar i fängelse.
Fler profiler
Fler avsnitt