Dold kamera: Omstridd doldis

För precis ett år sedan hamnade begreppet dold kamera i centrum för den allmänna debatten i Sverige. Sedan dess har metoden använts i en rad uppmärksammade reportage. Men den har också blivit hårdare ifrågasatt än någonsin tidigare.

Valstugereportaget i Uppdrag granskning, som visades den 10 september i fjol slog rekord i antal anmälningar till Granskningsnämnden för radio och TV – 92 stycken. Reportaget friades dock av nämnden på alla punkter och reportrarna Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson belönades också med Stora Journalistpriset och Grävande journalisters Guldspade.

Trots det har debatten om programmet fortsatt och Janne Josefssons och Lars-Göran Svenssons arbetsmetoder har till och från ifrågasatts. Det har dels handlat om ifall det över huvud taget är försvarbart att använda metoden dold kamera, dels om vilka personer man kan hänga ut om man nu jobbar på det sättet.

– SVT har länge använt sig av dold kamera utan att det varit några diskussioner, säger Janne Josefsson. Att det blev liv den här gången tror jag berodde på att det var det politiska etablissemanget som avslöjades. Dessutom var det extra laddat eftersom reportaget kom bara några dagar före valet.

Janne Josefsson är själv kritisk mot hur dold kamera ibland används inom journalistiken.

– När jag var på en grävarkonferens i Miami 1998 reagerade jag väldigt starkt mot reportage gjorda med dold kamera som visades där, till exempel ett där journalister jagade en packad och utslagen svart kvinna.

Han såg dock också en del lysande reportage och nämner ett om en döende svart Vietnamveteran på en vårdinstitution. Den pressade personalen hann inte med att ge mannen någon vård. Institutets chef skröt i en intervju om den goda vården medan kameran visade hur patienten låg och skrek.

– Jag formulerade redan då i huvudet tre regler för mig själv för hur jag ska jobba med dold kamera. 1. Det ska vara fråga om personer i någon form av maktposition. 2. Metoden ska bara användas när traditionella metoder inte fungerar. 3. Ämnet ska ha journalistisk tyngd.

Josefsson tycker att TV3s Insider, som i sitt första program avslöjade pedofiler, inte använder dold kamera på ett acceptabelt sätt.

– De kåtade upp gubbar på en telefonlinje, sökte upp dem och visade upp dem med dold kamera. För mig är det underhållning förklädd till journalistik.

Om man vill avslöja sådana företeelser ska udden riktas mot dem som profiterar på folks böjelser, anser Janne Josefsson.

Nils Funcke, kanslichef på Föreningen Grävande journalister, tar inte avstånd från wallraffande och dold kamera, men betonar att det är de absolut sista åtgärder journalister bör ta till. I första hand ska man vara öppen, tala om vem man är och använda öppna källor.

– En risk med att jobba på det sättet är att man blir styrd av sin hypotes och ställer frågorna på ett sätt som underlättar för en att få svar som bekräftar det man vill få fram, säger Funcke.

Publicistklubbens ordförande Jan Guillou, som i olika sammanhang varit kritisk mot Janne Josefsson, anser att metoden med dold kamera självklart kan vara motiverad.

– Spioner, mutkolvar och förbrytare, för att ta några tydliga exempel, brukar vara ytterst ovilliga att medverka under ordnade journalistiska former. Men det finns ju också mer vardaglig konsumentjournalistik som bara kan genomföras med viss lömskhet, exempelvis när man riggar en bil med fyra eller fem fel och därefter lämnar in den till fem olika verkstäder och – om hypotesen för reportaget håller – får fem olika besked och fem räkningar.

bryt

Guillou ser dock stora faror med metoden med dold kamera, som den tillämpats i samhällsprogram som Striptease och Uppdrag granskning.

– Den största risken att skada journalistiken, det vill säga vår trovärdighet, med lömska metoder uppstår när man tar till övervåld, ger sig på för små och för ofarliga offer. Risken är att metoderna kan uppfattas som en sorts sadistisk underhållning, ”Dolda kameran”, snarare än seriös journalistik.

– Dessutom kan överdriven dramatisering med hjälp av skakig handkamera och dold kamera och falska premisser bidra till att man förfalskar verkligheten snarare än att man förtydligar den. Ett tydligt exempel är Dokument inifrån i SVT där några rektorer på muslimska privatskolor utsattes för provokationer med dold kamera. Reportaget hade blivit bättre med riktiga intervjuer.

bryt

Janne Josefsson värjer sig mot kritiken att han och Lars-Göran Svensson inte ger sig på den verkliga makten, utan går på mindre betydande politiker och tjänstemän.

– Det är en förenklad maktanalys, säger Josefsson. För oss är lokalpolitiker obetydliga, men för folk i marginalen är de oerhört mäktiga. De har makt att besluta om att barn ska omhändertas, vilket de också ska göra ibland.

Lars-Göran Svensson berättar att han i en del valstugor möttes av ungdomar utan någon politisk ställning. De lämnades utanför reportaget. De som granskades i reportaget var folkvalda, ledamöter av kommunfullmäktige eller högre upp.

– Ordföranden i Solna kommunfullmäktige drog en historia om hur man kunde skilja på negrer och apor genom att kasta åt dem bananer. En annan politiker var vice ordförande i kommunstyrelsen, en var ordförande i arbetarekommunen och en stod på en riksdagslista.

Josefsson och Svensson anser att valstugor är offentliga rum och att det därför är rätt att återge vad ledande politiker säger där.

De hänvisar till att de många gånger stött på dubbelspel bland makthavare som säger en sak officiellt och något annat i kommentarer efter intervjun. De flesta journalister levererar bara den officiella versionen. Dold kamera är ett sätt att komma åt sådant. Som samhället ser ut i dag med medieträning och makthavare som döljer sig bakom dimridåer och sekretess krävs andra metoder än de traditionella om man vill visa på missförhållanden.

bryt

Det hände att Janne Josefsson blev osäker när han gjorde de uppföljande intervjuerna med politiker som uttalat sig i valstugereportaget.

– En av dem förnekade allt så trovärdigt att jag trodde att jag hade tagit fel gubbe. Jag fick gå tillbaka och kolla med bilderna från valstugan: Jo, det var ju han.

Janne Josefsson är medveten om att folk som utsatts för dold kamera kan känna sig kränkta, men han har också lärt sig att inte bara de som hamnar i klistret kan bli illa berörda.

– Jag fick mig en tankeställare när jag var med i SVTs Debatt efter valstugereportaget. Några vände sig emot reportaget, vilket var väntat. Men en av de valarbetare som klarade sig bäst i reportaget kände sig ändå kränkt bara genom att ha blivit filmad utan att veta om det.

Josefsson kan också leva sig in i hur de granskade som visas upp med sina blamager upplever det.

– Politikern i Kristinehamn hamnade i ett chocktillstånd när han fick se sig själv på bild och blankt förnekade att det var han. För Christer Ewe, moderaten i Kristianstad, måste det ha varit hemskt att se sig själv, när han insåg hur han framstod i TV, när han till Lars-Göran sade att Pia Kjaersgaard i Danmark var toppen, men i min intervju sade sig tycka att det var förfärligt med hennes framgångar.

bryt

En stark drivkraft för Janne Josefsson är att ta de svagas parti gentemot makten, men han räknar inte sig själv till de svaga.

– Jag har sett mig som en som kommer underifrån, men i mitt yrke är jag i en maktposition eftersom jag har tillgång till journalistikens sprängkraft.

Med dold kamera följer dramaturgiska konsekvenser. I fallet med valstugorna spelade Lars-Göran Svensson fördomsfull väljare och han fick ta till skådespelartalanger.

– Det är svårt att agera vanlig människa och det svåraste är att låta bli att vara journalist, säger han. Normalt ställer personer inte sådana frågor – framför allt inte följdfrågor – som jag gjorde.

Frågan är hur pass mycket frågorna ledde exempelvis Christer Ewe att uttrycka sig som han gjorde.

– Redan efter tre minuter och femton sekunder säger han detta om muslimer, att de är bra på att söka bidrag och föda barn, säger Lars-Göran Svensson. Det behövdes bara en hint för att han skulle säga det, när han som politiker borde stå upp mot sådana fördomar.

– Visst kan man med en viss teknik locka folk till vad som helst, men är den politiska demokratin så skör att man kan bryta ner en politikers spärr mot fördomar på fem minuter? undrar Janne Josefsson.

bryt

Dold kamera antyder i sig att det är fråga om något skumt.

– Det finns en försåtlighet i att man med skakiga filmbilder kan få det att se ut som ett avslöjande reportage, säger Lars-Göran Svensson. På samma sätt som när en del medier tar till passbilder för att folk ska se skummare ut.

bryt

1998 skrev Mats Ekström, medieforskare vid Örebro universitet, tillsammans med kollegan Göran Eriksson rapporten Avslöjande journalistik och underhållande dramatik. Rapporten byggde till stor del på studier av hur SVTs samhällsmagasin Striptease (numera nedlagt) arbetade.

Ekström understryker att TV-mediets styrka ligger i att det kan få fram viktiga budskap genom berättande och dramatik. Men därigenom gör man det svårare för tittarna att förhålla sig kritiskt.

– En berättelse är ett slutet universum som sällan tillåter motsägelser, säger Mats Ekström. Folk tilldelas roller, onda och goda. Är man skurk klipps det bort som inte bekräftar skurkaktigheten. Publiken får tro på berättelsen eller inte.

Ekström pekar på att ett problem tillkommer när man arbetar med dold kamera:

– Socialpsykologer har visat att folk beter sig olika i offentligheten och privat. Människor gör alltid något annat back-stage än i offentligheten. Man kan vara tämligen övertygad om att vad mänskor gör i vissa situationer är bestämt av sammanhanget. Vi anpassar oss till de situationer vi hamnar i. Man måste fråga sig om det människor säger i en viss situation är deras grundade åsikt och mening.

Mats Ekström har som forskare gjort deltagande observationer på redaktioner.

– Om jag hade publicerat vad jag då hörde hade det blivit sensation. Även jag och mina forskarkolleger kan säga saker som lösryckta ur sitt sammanhang kan verka skandalösa.

bryt

Nils Funcke har förståelse för Ekström synpunkt:

– Hur är vi journalister själva när vi blir uppringda av tokstollar? Till sist håller vi med bara för att få tyst på dem.

I Striptease användes dold kamera då och då. Men enligt Mats Ekström var reportagen där även upplagda på andra suggestiva sätt som genom att man överrumplade folk med kameran eller ställde samman olika sekvenser ur intervjuer för att påvisa motsägelser eller lögn.

– Det vi uppfattade som problematiskt i Striptease var hur selektivt de förhöll sig till sina sanningsanspråk, säger Ekström. Utifrån enskilda fall framställde de något som generellt. TV har en särskild makt. Tittare upplever enskilda fall som generella utan att man ens uttalat behöver påstå att det är så.

Mats Ekström beklagar att Uppdrag granskning vägrat lämna sitt grundmaterial till forskare som vill se hur journalisterna klippt och redigerat sitt material.

– Det är möjligt att det var berättigat att hänga ut politikerna, men när journalisterna inte visar hela sitt material för forskare återstår bara att lita på journalisterna eller inte, säger Ekström. Att hålla på material som journalister gör vore otänkbart i forskarsammanhang. Man skulle inte verka trovärdig. Det är synd när journalisterna själva är medvetna om att metoden är diskutabel.

bryt

För Janne Josefsson är det helt otänkbart att gå med på att lämna ut underlaget.

– Det är en journalistisk grundregel att inte lämna ut osänt råmaterial till utomstående, säger han. SVT sade också nej när åklagare ville se vårt råmaterial om kravallerna i Göteborg. Om jag lämnade ut bilder till polis och åklagare skulle ingen lita på mig.

Inte heller Jan Guillou anser att det är en god idé att lämna råmaterialet till forskare. Det skulle stöta på alltför stora hinder av både praktisk och principiell natur, menar han.

– Stora delar av det icke sända materialet kan betraktas som källmaterial och är därför sekretesskyddat. Och det är ytterst osannolikt att utomstående skulle kunna sitta och bedöma ett oredigerat källmaterial och då se hur det borde ha redigerats på ditt eller datt annorlunda vis.

Jan Guillou påpekar att frågeställningen vanligen gäller påståendet att man blivit ”klippt” på ett missvisande sätt, vilket i stort sett alla som intervjuats ofta av TV-reportrar säger sig ha upplevt.

– En lika obehaglig som pressetiskt dubiös metod som kommit på modet i avslöjarbranschen är dessutom att genomföra oändliga förhör med den eller dem som ska sättas dit så att de till slut, när koncentrationen brister, äntligen släpper ifrån sig några dumma repliker. Som blir det enda som visas av intervjun. Då närmar vi oss gränsen till förfalskning.

Samstämmigheten bland dem Journalisten talat med är stor om att dold kamera och wallraffande är acceptabla journalistiska metoder, men att de bör användas restriktivt och på ett noggrant och omdömesgillt sätt.

De flesta är också eniga om att det är svårt att dra gränsen för när metoden övergår till att bli provokation.

bryt

Nils Funcke föreslår att journalister resonerar som polisen och skiljer mellan olika slags provokationer:

* Bevisprovokation (när en handling redan är begången)

* Brottsprovokation

– Att använda lömska metoder för att få fram bevis för något som hänt går an, men inte att journalister beter sig på ett sätt som gör att brott begås.

Funcke tycker att det finns diskutabla exempel på provokation. Han nämner programmet Vita rockar och svarta papper, som Sveriges Television sände 1991. Programmet ville visa hur lätt det var att få läkare att skriva ut sjukintyg.

– I ett fall pressade reportern en läkare tills han skrev ut ett intyg. Det är lätt att säga att läkaren borde ha hållit emot. Men det är inte alltid så enkelt.

– I valstugereportaget fanns en del solklara fall som det var rätt att visa. Men i några fall verkade valarbetarna plågade av situationen och tycktes försöka vara till lags.

bryt

Jan Guillou tycker sig för sin del kunna lokalisera var gränsen för provokation går.

– Låt oss säga att Uppdrag gransknings valstugereportage ligger precis på den gränsen. Politikerna lurades att säga saker som de aldrig skulle ha sagt i en TV-intervju eller ens sagt om de inte blivit lurade att, dumt nog, hålla med i stället för att säga ifrån.

– Problemet är ju att de flesta av oss skulle kunna torska i en sådan situation: vem har inte avstått från att käfta emot den rasistiske taxixchauffören? Och då var det ju tur att inte Uppdrag granskning var där och tjyvfilmade.

Guillou anser att det samhällsmagasin som avslöjade att man kunde köpa lägenheter svart, genom att reportrarna blev kunder i en tänkt affär, i själva verket inte avslöjade något alls som inte var känt. Reportaget är bara våldsunderhållning, menar han.

– Det samhällsprogram som gjorde Vita rockar och svarta papper gick så långt i sin iver att sätta fast en läkare att de till slut skickade på honom en riktigt sjuk person. Som blev sjukskriven. Varefter läkaren, en invandrare, anklagades för brottslighet. Frestelsen att gå för långt tycks hela tiden lura runt hörnet när de här metoderna används.

bryt

Journalistik under falsk identitet och med mer eller mindre lömska metoder är naturligtvis inte förbehållen enbart TV-mediet. Det senaste året har exempelvis Expressen publicerat artikelserier som wallraffande reportrar gjort från skolan och vården.

I augusti hade Göteborgs-Posten ett reportage om sommarjobbande bärplockare i Skåne, de flesta från Östeuropa. En reporter som tog anställning på bondgårdar kunde avslöja svarthandel med arbetstillstånd, avtalsvidriga löner och eländiga arbetsförhållanden.

– Det som skiljer det reportaget från vanligt wallraffande, som brukar gå ut på att klä av makthavare, är att vi avslöjade ett samhällsförhållande utan att namnge personer, säger GPs ställföreträdande ansvarige utgivare Kenth Andreasson.

GP har tidigare wallraffat bland svartmäklare i Göteborg om hur handeln med svarta lägenheter går till.

– Där var det nödvändigt att jobba undercover. Annars hade det varit omöjligt att kartlägga de svarta affärerna.

GP nådde den gången inte fram till den yttersta länken i kedjan. De ytterst ansvariga kom man inte åt. GP valde att låta svartmäklarna, mellanhänderna, vara ansiktslösa och anonyma.

– Vi gjorde reportaget för att avslöja missförhållanden, inte för att peka ut bovar, säger Andreasson.

Han tycker att Uppdrag gransknings valstugereportage var befogat, med dold kamera och allt. Allmänintresset fanns där, liksom missförhållandet.

– Det måste gälla något som är av vitalt intresse för det svenska samhället. Och det måste finnas en hypotes, en hint om ett missförhållande. Det är klart att vi kan sätta en reporter på att ringa runt till hundra direktörer eller politiker och erbjuda dem möjlighet att tjäna pengar på olagliga affärer. Det skulle säkert gå att lura någon till det.

bryt

Men Kenth Andreasson tror att ett slentrianmässigt wallraffande kan leda till att allmänhetens förtroende för journalister äventyras.

Han ställer sig frågande till varför man wallraffar på sjukhus för att visa hur vården fungerar.

– Gamla och sjuka är där för att få vård. Som journalist är man där för att skriva och rapportera. Man prioriterar andra saker än vad vårdpersonalen gör. Om jag blir sjuk vill jag inte bli vårdad av en journalist, utan av någon som har en vårdutbildning.

Saknas dessutom en hypotes eller misstanken om ett missförhållande har Andreasson svårt att se vitsen med wallraffande.

– Vad avslöjar man då som inte kunde ha gjorts i ett vanligt arbetsplatsreportage?

@Håkan Lindqvist

hl@journalisten.se

Så var gömmer de den?

Den dolda kameran kan se ut hur som helst. Objektivet kan appliceras som en knapp i skjortan, i en penna eller på en slips. Bandaren tar lite mer plats och kan placeras i till exempel en väska.

När Uppdrag granskning gjorde valstugereportagen för ett år sedan hade Lars-Göran Svensson ljud- och bildbandspelarna i ryggsäcken och kameran på kroppen.

Han och Janne Josefsson är egentligen inte särskilt angelägna om att ge några råd till nya adepter och i detalj redogöra för hur de praktiskt jobbar med metoden.

– Jag har inget behov av att sprida mina erfarenheter, jag är medveten om att det finns en risk för avarter, säger Janne Josefsson.

Rent allmänt är det viktigt att utrustningen är så säker och pålitlig som möjligt.

Inte desto mindre händer det att det krånglar med tekniken och att det blivit tekniska fel i inspelningarna.

– Det mest spännande ögonblicket är när jag kommer tillbaka till bilen och kollar om bild och ljud fastnade, säger Lars-Göran Svensson. Första gången jag hade kameran på slipsen hade jag missbedömt min rondör. Vi fick en massa bilder som visade taket. Ibland blir det fel på ljudet, vilket nästan är värre.

Kamera och bandspelare har begränsad gångtid och det kan börja tjuta när tiden är på väg att gå ut. Det är heller inte läge att byta band under de här inspelningarna.

Men hittills har tekniken inte röjt dem. Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson har aldrig blivit ertappade och avslöjade när de jobbat på det här sättet.

Speciellt viktigt att tekniken fungerar är det i de fall då de tar hjälp av utomstående, folk som inte är journalister.

Så skedde när de gjorde programmet om Jehovas Vittnen, som underlät att polisanmäla pedofiler i de egna leden. En medlem i Jehovas Vittnen utrustades med dold kamera.

Janne Josefsson och Hannes Råstam tog också hjälp utifrån när de avslöjade att en arbetsförmedlare i Göteborg försåg arbetsgivare med gratis arbetskraft, invandrare som fick göra oavlönad ”praktik”. Den somaliske tipsaren utrustades med dold teknik.

– Då var vi oroliga att något skulle hända honom, säger Janne Josefsson.

Håkan Lindqvist

hl@journalisten.se