”Vi gör mycket bättre jobb numera”

När jag fick uppdraget att skriva ett personporträtt på Lars Granstrand gjorde jag ungefär som jag alltid gör och vände mig i tur och ordning till Facebook, Instagram, Google, Twitter och sist Linkedin för att få svar på de mest akuta frågorna: Hur ser han ut? Vad är det för en typ? Och vad finns det skrivet om honom sedan innan?

Men så lätt ska det dock inte gå.

Lars Granstrand är nämligen ingen person som frivilligt fläkt ut sitt liv på nätet. Förutom fotocredit för uppmärksammade dokumentärer som Experimentet, om kirurgen Paolo Macchiarini, och Fallet Kevin så finns det inte ett spår av någon fotograf med det namnet. Fornamn.efternamn@svt.se ger dock napp efter ett par dagars väntande. Lars svarar att han inte kan läsa mitt mejl på grund av att hans krypteringsprogram inte fungerar som det ska så om det gäller något konfidentiellt så kan vi göra upp tid och plats och träffas på riktigt.

Några dagar senare ses vi inne på Dokument inifråns lysrörstråkiga redaktion där Lars är den enda fast­anställda fotografen.

– Varför ska jag ha Instagram och allt sådant där? Jag har världens bästa Instagram i SVT där jag får publicera mina bilder, säger han.

Lars, som egentligen hade planer på att utbilda sig till läkare, fick låna en Hasselblads-kamera av en kompis i början av 80-talet. Sliten efter några år som sjukvårdsbiträde på en akutmottagning kom kärleken till bildberättandet lätt för 25-åringen. Han sökte och kom in på Strömholms fotoskola (som senare blev Nordens fotoskola på Biskops Arnö) där dokumentärfotograf­legenden Stig T Karlsson blev hans lärare och senare svärfar.

Efter att han jobbat som stillbildsfotograf på tidningar som Barometern och gått en utbildning i rörligt foto på Dramatiska Institutet, så hamnade Lars på SVT i slutet av 80-talet. Striptease, som var en föregångare till dagens Uppdrag granskning, blev hans första redaktion. Programmet blev ett slags plantskola för grävare där reportrar som Janne Josefsson gjorde samhällsreportage varje vecka. Tempot var högt. De jobbade länge på reportage om Palmemord, ubåtskränkningar, Estonia och andra stora händelser. Men ofta skulle det gå fort. Lars ser många skillnader på hur SVT arbetade då och nu.

– Vi gör mycket bättre jobb numera. Förr hade vi en vecka på oss att spela in en halvtimmes knäck och det var reportern som hade gjort researchen. Nu jobbar vi i team med researchers, redaktör, fotograf och reporter som jobbar åt ett och samma håll under lång tid. Vi hade aldrig kunnat göra något som Macchiarini-dokumentären på den tiden, säger Lars Granstrand.

Hemligheten med att hans bilder är så omtyckta tror Lars själv beror på hans kärlek till människor, samt att han jagar den där stora tillfredsställelsen som infinner sig när allt plötsligt stämmer. När det är snyggt, djup i bilden och det finns ett sug. Det blir han hög av. Då kan han köra 80 mil genom Sverige för ett jobb. Lars tillbringar också otaliga jobbveckor i bil och på flyg varje år och säger att han trivs allra bäst när han slipper redaktionen, trots att han gillar kollegorna.

Lars Granstrand och Bosse Lindquist, reportern som gjorde Experimentet, blev nära vänner i början av 80-talet när de gjorde frilansknäck tillsammans i Östafrika.

Bosse berömmer gärna Lars förmåga att komma nära utan att tränga sig på. Lars har också en gång räddat Bosse från att stryka med i malaria i Ngorongoro-dalen, Tanzania. Men det är en helt annan historia.

– Lars har ett lågmält men intensivt öga för människors styrkor och svagheter. Han är också en extremt duktig stillbildsfotograf som har lyckats överföra känslan för form och komposition till det rörliga mediet, säger Lindquist och fortsätter:

– Han har aldrig slutat leta och söker fortfarande efter det vackra, förvånande och upprörande. Många av oss lägger ju av med tiden men det har Lars aldrig gjort.

Maja Spanner arbetade tidigare som reporter på SVT men gick i pension för fyra år sedan. Hon har jobbat med Lars i över 20 år och kallar honom sin ”bästis”, ni vet en sådan där man har suttit timtal med i en bil och pratat om allt med.

– Som fotograf förstör han aldrig en situation och kan ta alla lägen, vilket är avgörande för en reporter, säger hon.

Som Journalisten har berättat om i flera artiklar och reportage under de senaste åren har SVTs lokalredaktioner, såväl som flera andra medieföretag, valt att ta bort den renodlade fotografrollen. SVT tar inte längre bilden på lika stort allvar, menar Lars.

– Det kan vara väldigt olika nivåer nu. Korrespondenterna kan göra skitbra knäck medans nyheterna kan sända ut skräpbilder. Att man inte utnyttjar bilden som medium förstår jag inte, men det här hänger både samman med tid och att många anställda nu ska göra allt. Man ska ta upp ljudet, klippa och intervjua och allt på samma gång, säger Lars.
Det går inte att frysa en rörlig bild och få ut en bra stillbild, det är bara så fotografering funkar, menar Granstrand.

– Det där har medieföretagen missat nu när de gör alla fotografer till filmare. De får inga bra stillbilder längre.
 

FAKTA:

Lars Granstrand
Ålder: 60 år
Familj: Ja
Bor: Södermalm, Stockholm
Bakgrund: Frilansat i par med Bosse Lindquist, som han bland annat reste runt i Afrika och producerade miljödokumentärer med. Fotograf på Barometern, utbildad på Dramatiska Institutet och Strömholms fotoskola. Fotograf på SVT Dokument inifrån där hans reportage och dokumentärer vunnit både Guldspaden och Prix Italia.
Drivkraft: ”Att försöka förstå det här landet, även om det blir mer obegripligt ju äldre man blir.”
Letar efter i en bild: ”Gryning eller skymning. Det allra viktigaste är att våga vänta. Rör på dig, sitt aldrig still, kör bil, leta hela tiden efter saker. När jag cyklar till jobbet varje morgon tittar jag efter linjer på stan. Jag lagrar vyer som jag vill använda någon gång. Så fort jag kommer till en ny plats jag gillar så försöker jag lägga på minnet vilken tid det där tåget körde förbi som hade blivit en så fin bild. På det sättet jobbar jag hela tiden.”