Gå direkt till textinnehållet

”När något är känsligt stannar jag kvar”

Högoktanig närvaro och existentiella frågor. Men också tajming och tystnad. P1-profilen Katarina Hahr lånar gärna från teatern i sina radiointervjuer.

Marie-Louise Ekman, Thorsten Flinck, Jan Guillou. Amanda Ooms, Joakim Palme och Roy Andersson. Listan över kulturpersonligheter som satt sig några timmar framför Katarina Hahrs bandare kan göras lång. Hon struntar i deras karriärer och vad de är aktuella med. Frågar i stället hur bra självförtroende de har, om deras morgonångest. Hur lyckliga de är. Hur ofta de tänker på sin ålder, eller på sin mamma. Ämnena processar hon fram, går och grunnar tills de en dag känns självklara.
– Serierna handlar alltid om mig. För jag tror att vi är så lika allihopa. Det låter självupptaget, men det är klart att det måste utgå från mig, annars blir det inte bra.

Katarina Hahr tar emot i arbetsrummet på sjätte våningen i Radiohuset i Stockholm. Här på Samhällsredaktionen har hon haft sin fasta punkt sedan slutet av 90-talet. I femton år har hon nästan uteslutande gjort närgångna intervjuer. Hon har kunnat utmejsla sin teknik och särprägel. Programserien ”Katarina Hahr möter” har i dag lyssnarsiffror som andra P1-program bara kan drömma om.
Utmärkande för Katarina Hahrs intervjuer, tänker jag den helg jag går varv på varv runt Söderbysjön i södra Stockholm med dem, är hur de är utan fluff och går befriande rakt på kärnan; existensen, det knepiga i att vara människa. Men också att de faktiskt känns som möten – på ett sätt få i genren lyckas med.
– Jag skapar kontakt, säger hon efter en av de tankepauser hon gärna tar.
– Jag brukar lyckas skapa en ganska bra kontakt. Genom att vara personlig, och genom att lyssna väldigt mycket. Jag är ganska pratig i början. Men sedan är jag inte det.

Många års producentarbete har också lärt henne höra felen, missarna.
– Och jag har byggt upp ett mod. När jag hör att något är känsligt hos den jag intervjuar, att det bränner till, då stannar jag kvar där och fortsätter att öppna dörrar. Men jag håller balansen. Jag hör ofta hur journalister går på för hårt så att dörrarna stängs.

Tekniken för att på riktigt kunna ställa följdfrågor är att ha en röd tråd, men inte mer, färdig inför intervjun.  Hon gör sin research tidigt. Försöker sedan glömma det hon läst.
– Jag tycker inte om att ha en färdig idé om hur en människa är. Det är aldrig så.

Urvalet av intervjupersoner och den hemmastaddhet med vilken hon verkar prata med dem, har fått mig att tro att Katarina Hahr är uppväxt i ett kulturhem i Stockholms övre medelklass.
Fel.
– Min pappa var fattig överklass, civilingenjör. Mamma kommer från Finland och växte upp under kriget. Vi hade inte pengar, vi lånade alltid. Vi ägde ingenting.

Föräldrarna var ofta frånvarande. Från skolåldern fick Katarina Hahr och hennes 16 månader yngre bror klara sig mycket själva.
– De var inte hemma, de var någon annanstans. Det var ett tomt, ödsligt, hem. Ganska sorgligt faktiskt. Jag tror det är anledningen till att jag, och många journalistkompisar, är kontrollfreak. Är man liten och inte känner trygghet börjar man kontrollera för att kompensera.

Frånvaron av ett tryggt och stadigt hem är något hon lätt känner igen hos andra.
– De flesta människor har något sorgligt att bära på. Hur många har växt upp i ett lyckligt hem? Jag har nästan inte träffat någon.

Som barn blev strategin att söka sig till andra hem så snart hon kunde. På mellanstadiet blev Katarina Hahr bästis med Denize Karabuda, dotter till journalistparet Barbro och Günes Karabuda. Barbro Karabuda arbetade som journalist, filmare och författare och gjorde bland annat filmen Ambassaden om Chilekuppen. Günes Karabuda var fotograf. Deras hem var en politisk och kulturell tummelplats som präglade Katarina Hahr starkt.
– Jag nästan bodde hos dem, var jämt där. Du förstår hur spännande det var! Det var hemliga möten med chilenare och kurder, skarpt läge. Barbro sa en kväll till mig: ”Du vet en sak Katarina, när människor är så fattiga att de inte har något att förlora, då gör de revolution.” Det där …

En annan dörr som stod öppen gick hem till radiopionjären Maud Reuterswärd, som bland annat födde barn i radio och i många år satt i den korridor där Katarina Hahr arbetar.
– De två har varit mina förebilder, nu förstår jag ju det. Två stora kvinnliga journalister.

Men det tog tid innan journalisten Katarina Hahr släpptes fram. På 80-talet gick hon på Calle Flygares teaterskola, arbetade som statist och regiassistent på Dramaten och sökte in på scenskolor. Minglade och vimlade i Stockholmsnatten – och utan att fatta det byggde hon upp det kontaktnät som i dag ger henne tillgång till kulturkändisarna utan att gå via pressavdelningar.

Hon blev inte skådespelare, men lånar som journalist teknik från teatern. Som att våga använda tystnader. Tajming, undertext och vändning är andra viktiga byggstenar.
– Jag bygger upp mina intervjuer på samma sätt som en pjäs. Jag vet vilka element jag måste ha för att kunna klippa bra.

Mot slutet av 80-talet låste hon in skådespelardrömmarna och sökte och kom in på journalisthögskolan.
– Jag insåg väl: det här kommer inte gå – det är upptaget! Helena Bergström, Lena Ohlin och Lena Endre stod liksom redan längst fram på scen, berättar Katarina Hahr på sitt drastiska sätt.
– Och jag började förstå hur illa det var med ögonen.

Efter fem terminer på JMK ledde den kroniska ögoninflammation som Katarina Hahr lidit av sedan sex års ålder – och som hon tillbringat långa perioder på sjukhus för – till att hon blev blind. Hon var 31. Världen rasade, förstås.

Hon kom igen, bestämde att sjukdomen inte skulle stoppa henne.
– Jag har behövt övertyga en hel yrkeskår om att jag håller måttet fast jag är blind. Ta mig in underifrån, och först ta den vanliga konkurrensen, sen att jag är kvinna, sen ”handikappad”.

Att inte längre se är en sorg att ständigt hantera, som blir tyngre när livet i övrigt inte fungerar. Hon klarar fortfarande inte att lyssna på den dokumentär (Blind) som hon och Fredrik Wadström gjorde tidigt efter att hon förlorat synen. Särskilt inte senhösten 2015, då hon överklagat stadsdelsnämndens beslut att dra in hennes ledsagning enligt LSS, till förvaltningsrätten. I vågskålen ligger möjligheterna att leva ett normalt liv: handla julklappar, gå på teater – men också kunna fortsätta jobba som i dag.
– Jag är fortfarande i chockfas, sover två tre timmar per natt. Och då tänker jag på natten: vad kan jag hålla mig fast i? Jo, mina intervjuer! Jag gjorde ju Örjan Ramberg för två veckor sedan – det blev ju jättebra! Just det, jag klipper ju Örjan! Och just det, jag gjorde ju Anna Odell, det ligger här i bandspelaren… Det är det som får mig att överleva nu, att jag vet att jag kan mitt jobb.

Timmarna innan vi ses har hon suttit i telefon med advokat och senare samma dag ska hon vara med i Radio Stockholm. Det har blivit många intervjuer sedan Katarina Hahr i höstas i SVT Aktuellt berättade om kampen för att kunna fortsätta jobba.
– Hela handikapprörelsen jagar mig nu, för det finns ingen annan företrädare som har lyckats få upp de här frågorna på agendan. Människor med funktionsnedsättning är den svagaste gruppen i samhället. De har ingen makt, inga pengar, ingen status. Jag måste ju berätta, när jag kan berätta. När det nu är så här jävligt.

Hon tycker att journalistkåren är svag på frågor som rör människor med funktionshinders rättigheter. Just för att gruppen saknar makt och kända företrädare, menar hon.

Det är ett starkt underbetyg, om det ska krävas kändisskap och makt för att medierna ska bevaka?
– Så är det väl alltid? Snarare är det skämmigt att vårt samhälle fortfarande ser ut så och att det går bakåt. Hade samhället inklusive mediebranschen varit mindre fördomsfullt hade det funnits fler människor med en funktionsnedsättning i maktpositioner.

Förändringarna i LSS är ett symtom på en ideologisk vändning, tycker Katarina Hahr. Allas lika värde gäller inte längre. Hon pendlar mellan ilska och en stark oro över hur livet ska bli.
Några dagar tidigare har komikern Henrik Dorsin och Grotescogänget räddat henne ur vad som kändes som ett svart slukhål. Att gå på revy och skratta oavbrutet i tre timmar – flabba sig till träningsvärk – gav henne kraften att köra vidare.
– Jag glömde tid och rum, var fullständigt där bara.

Samma totala närvaro kan uppstå i intervjusituationerna. Hon berättar om ett samtal med dramatikern och konstnären Marianne Lindberg de Geer i en liten studio på Stockholms stadsteater. De satt bredvid varandra på varsin stol, ämnet var ”lycka”.
– Efteråt var vi helt: men gud, vad är klockan? Var har vi varit? Marianne sa att hon aldrig hade pratat med någon på det sättet.

Ofta har Katarina Hahr flera timmars material som ska klippas ned till programfönstrets 28 minuter.
– Den bästa stunden är när jag precis har gjort en intervju. När jag kommer hem på kvällen och berättar för min man och son. Det är då jag gör klippjobbet; det jag berättar blir programmet. Det som är bra är det jag kommer ihåg. Det finns alltid en viss mening, några saker jag minns: gud det där! Där stannade tiden.

Fler videos
Fler avsnitt