”Mina toppar är höga och mina dalar djupa”

Katherine Zimmerman bär på två kassar skräp. Hon rycker på axlarna, ser sig om i kafét, hittar en bra plats att smyga in dem på.
– Återvinningscentralen var stängd.

Den som lyssnat på Morgonpasset i P3 de senaste åren vet att Zimmerman är obrydd kring att bjuda på sig själv och sina privata tillkortakommanden. Hur kass hon är på matlagning, hur lite hon städar, att det hänt att hon vaknat med en silverfisk på bringan.

Att hon, en programledarprofil känd från det stiffare P1-Morgon, skulle fronta nya P3 tillsammans med komikerna och programledarna David Druid och Kodjo Akolor, var väl inte självklart. Hon stod med packad väska till London för att bevaka det brittiska valet när samtalet kom. Ville hon testsända för Morgonpasset i P3? Stressad förstod hon inte riktigt frågan.
– Men jaja, vad fan, det är väl kul att testa, tyckte jag.

Annons

Ingivelsen hade kommit till P3-chefen Caroline Pouron när hon sett Zimmerman stå och snacka med David Druid på Stora Journalistpriset-festen. Där fanns en kemi, en energi.

Testprogrammet var jobbigt, men gick bra. I januari 2020 klev Katherine Zimmerman in på P3 och tidig höst 2021 klev hon ut igen, omtöcknad av en lyssnarkärlek hon inte mött under de tidigare 20 åren på Sveriges Radio, uppfylld av att ha tvingats utveckla nya sidor hos sig själv, inspirerad av kollegornas förmåga att improvisera och ”bara åka med”.
Sådär har hennes yrkesliv ofta sett ut. Hon har inte haft en plan, saker har dykt upp och hon har sagt ja. Eller sökt sig vidare av rastlöshet. Hon har varit producent, livereporter och nyhetssändare, på senare år framför allt programledare.
– Det är fruktansvärt att vara ny på jobbet, innan man vet vad man håller på med. Trots det byter jag med jämna mellanrum. För att något ska hända. Det finns en dubbelhet i det.

Hösten 2021 befinner hon sig just i en sådan fas, under sina första månader på SRs flaggskepp Studio ett. Att gå från Morgonpasset – ”ett varmt rum” där saker skedde mer på uppstuds än hon var van vid – tillbaka till P1 var ”en jävla omställning”. Formatet för det två timmar långa aktualitetsprogrammet är stramare, ämnena andra. Från kändisklanen Kardashian till Belarus.
– Det är kanske det svåraste jobbet jag haft så här långt. Programmet börjar klockan 16, oavsett vad. På P1-morgon kunde jag läsa på kvällen innan, här går det bitvis så snabbt. Startsträckan är kortare, säger Katherine Zimmerman.

Katherine Zimmermann har alltid tänkt att hon vill bli bättre på biljard. ”Det är kanske nu jag ska ta tag i det.” Foto: Jonas Eng.

Katherine Zimmerman är född i Rom hösten 1968, med en pappa som jobbade i biståndssvängen. Som barn bodde hon både i Peru och mammans hemland Nya Zeeland innan flytten gick till Sverige några år in på 1970-talet. Under mellan- och högstadiet levde hon med sin pappa i lilla Hedemora, föräldrarna hade skilt sig och mamma och syster stannade i Stockholm. Katherine Zimmerman gick in för sport.
– Det var toppen. Jag var anpassningsbar, hade flyttat så mycket. Jag är jätteglad för de åren.

På gymnasiet skiftade scenen radikalt, till humanistisk linje på akademikerbarntäta Katedralskolan i Uppsala dit familjen flyttat. Flera kompisar hade professorspappor.
– Det var inte superlätt att knäcka koderna. Jag hade spelat hockey, fotboll, handboll, hade ingen aning om vem Herman Hesse var.

Hon lärde sig – man vill säga förstås – och blev kvar i Uppsalas akademiska kvarter. Efter tre års universitetsstudier längtade hon efter något annat. Hörde av en slump talas om radioutbildningen i Kalix, blev eld och lågor. Gick ut den lagom till att den kommersiella radion etablerade sig, och gjorde ett första yrkesår på privata Radio 1 i Uppsala. Sedan dess har hon varit SR-anställd.

Foto: Jonas Eng

Att jobba som programledare på ett direktsänt aktualitetsprogram – Ekot, P1-morgon, Morgonpasset, Studio ett – verkar verkligen vara Katherine Zimmermans bästa gren. Hon är nyfiken på riktigt; älskade att lifta sig runt Norrbotten eller Nya Zeeland som ung, att hamna i alla möjliga sorters samtal, det ena mer oförutsägbart än det andra.
– Jag är ganska lättentusiasmerad, kan gå igång på lite vad som helst. Och jag gillar att försöka förstå hur saker och ting hänger ihop. Att begripliggöra är en drivkraft.

Framför allt tycker hon om direktsändningens nerv. Adrenalinpåslaget, närvaron, att tvingas lyssna hela tiden.
– Jag älskar att vara så fokuserad som man måste vara, att vara i den zonen. Att du i någon mån inte vet vad som ska hända tilltalar mig.
Har du en skådespelare i dig?
– Jag tror absolut det finns ett visst mått av exhibitionism. Jag tycker det är roligt att stå på scen, vara där det händer, men inte själv stå i centrum.

Hon fascineras och häpnar över att människor ställer upp, att de kommer till studion och berättar om omvälvande saker de varit med om. Eller sitter där och låter sig kritiskt frågas ut.
– Jag tycker att det är otroligt, faktiskt. Jag brukar tänka på det ganska ofta. Att folk kommer hit och bara utsätter sig för det!

Varje direktsänd intervju ska ha en tydlig vinkel, en linje, en idé, vill Katherine Zimmerman, så att man kommer lite djupare och inte bara surfar runt på ytan. Att hitta den uppriktiga nyfikenheten är viktigt.
– Man får leta efter frågeställningen som gör att man inte bara är fejknyfiken. Ibland kan det ta lite tid.

Prestationsångesten har varit en piska genom alla år, drivit henne att jobba mer och hårdare.
– Jag har försökt olika terapigrejer och böcker för att hålla den på rimliga nivåer, det vore såklart emellanåt skönt att ha mindre ångest. Men det är inte bara dåligt. Jag har prestationsångesten att tacka för att jag har fått de jobb jag fått, den har gjort mig ambitiös.

Som ny på Studio ett har hon ångest efter nästan varje sändning, kan älta. För en missad följdfråga, eller nästan vad som helst: ”fuck, fuck, fuck, fuck”. Fördelen är att det kommer ny sändning snabbt; både det som är bra och dåligt sjunker undan.
– På P1-Morgon flög jag hem kanske en tredjedel av gångerna: det funkade! Mina toppar är ganska höga, och mina dalar ganska djupa. Jag tilltalas väl av det.

Den högoktaniga yrkesvardagen kommer med en risk. Katherine Zimmerman har inte varit utbränd, men nosat på gränsen.
– Återhämtning är inte min starka gren. Jag kan ryckas med väldigt mycket, det blir väldigt intensivt, sedan når jag en punkt där jag är helt slut. Nu när jag är 53 kanske jag ska lära mig balansen, säger hon.

När den saknats har hon ändå identifierat vad som höll på att hända och sett till att tillfälligt skjuta ut sig: två gånger som medföljande till USA där hennes man jobbat. Familjen bodde tre år i San Fransisco.
– Efter fyra månader kände jag att barnen skulle nog ändå gå på dagis. För deras skull och min. Att plötsligt hamna i ett 50-talsupplägg var inte bara enkelt. Jag blev provocerad av kvinnor runt mig som gett upp karriärer för att vara hemmafruar.

I stället hann hon plugga på amerikanskt collage och utbilda sig till yogalärare de där åren. Och, trots allt, vara med barnen.
– I efterhand är jag glad att jag hade tre år med barnen då jag faktiskt inte var stressad och kunde vara otroligt närvarande.
Katherine Zimmerman har inga excentriska hobbyer. Hon gillar promenader. Och sunkbarer.
– Jag gillar att driva runt. Antingen med någon kompis, eller på egen hand.

*

Katherine Zimmerman
Ålder: 53
Bor: Bostadsrätt i centrala Stockholm.
Familj: Man, tre barn varav ett hemmavarande.
Karriär i korthet: Radio 1. Olika roller på Sveriges Radio sedan 1996, bl a Sommar i P1, P1-Morgon, Morgonpasset i P3.
Drivkraft: Nyfikenhet, rastlöshet, prestationsångest.
Aktuell: Ny programledare på Studio ett, P1, och med politikpodden ”Druid & Zimmerman show” – en talkshow-inspirerad SR-podd om politik, varje lördag fram till riksdagsvalet. ”Att få återförenas med David Druid är underbart! Vi ska göra en kul talkshow om politik som vänder sig till de som inte kollar Agenda eller lyssnar på P1, men vill ha lite koll på politiken nu när vi går in i ett valår. P3-programledaren i mig får utlopp i podden på ett annat sätt än i Studio Ett, kombinationen är perfekt.”