Gå direkt till textinnehållet

Mats Ekdahl: Det fria ordets riddarvakt

Romantiker, kallar han sig. Tidningsromantiker. Mats Ekdahl älskar branschen och han har fascinerats av tidningsmakarna, magikerna, de som kan de vinnande formlerna, och ”de stora pennorna”, som både gläder och upprör oss.

Romantiker, kallar han sig. Tidningsromantiker. Mats Ekdahl älskar branschen och han har fascinerats av tidningsmakarna, magikerna, de som kan de vinnande formlerna, och ”de stora pennorna”, som både gläder och upprör oss.

Han har studerat mästarna och försökt omsätta deras knep i praktisk handling. Oftast har han lyckats bra, men i ett par fall hjälpte inte ens voodoon mot tidsandan och makterna i form av Mammon och Rörelsen.

– Jag har varit med om att lägga ner både den svenska borgerlighetens flaggskepp, Vecko-Journalen, och den svenska arbetarrörelsens flaggskepp, Arbetet.

Annons Annons

Snopet, kan tyckas, för en som ägnat tid och kraft åt att fundera på hur mångfald ska kunna bevaras i medievärlden.

Men han kan anekdotiskt bjuda på misslyckandena, väl medveten om att han varit framgångsrik som journalist och chefredaktör på en rad olika tidningar och haft förmånen att få insyn i olika världar. Till och med nedläggningarna hade sina poänger.

– Vecko-Journalens ”Grand final” ägde rum på Operaterrassen där saknaden svaldes med lax, lammsadel och smultron.

– Arbetets nedläggning liknade mer en blandning av irländsk begravning uppe på centralredaktionen, och en kombination av varm korv, Jan Malmsjö och högmässa tillsammans med tusentalet bedrövade prenumeranter nere i packsalen.

Den 15-årige Mats Ekdahl som just hoppat av skolan hade knappast kunnat föreställa sig att han i dag, 40 år senare, skulle sitta här på Riddarholmen i Stockholm som statlig ämbetsman i historietunga lokaler, innanför väggar behängda med väldiga, dovt mörka marinmålningar.

Generaldirektören för Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF, är granne med domstolar och andra myndigheter, sådana som murvlar annars mest besöker i bevakande och granskande syfte.

Här sitter Mats Ekdahl och granskar murvelbranschen åt staten.

Han har lämnat journalistiken för att i stället tjäna totalförsvaret. Men han är mån om att understryka att han fortsatt är en ivrig förespråkare av mångfald och mediers frihet. Om möjligt ännu ivrigare än tidigare.

En journalistisk instinkt är att visa skepsis och misstro mot makt och myndigheter, särskilt kanske militären och försvaret.

– Jag kan förstå om det bland journalister kan finnas en misstänksamhet mot SPF eftersom kopplingen till försvarsdepartementet finns där. Det blir också ett slags allvar när man representerar en myndighet eller regeringen. I den kretsen finns det material som inte är offentligt.

– Men SPF står för motsatsen till psykologisk krigföring. Vi ska värna mediernas och myndigheternas trovärdighet gentemot allmänheten. Vår myndighet är en sorts riddarvakt för det fria ordet. Fri opinionsbildning grundad på konkret och fullständig myndighetsinformation och snabb och korrekt nyhetsförmedling är grunden för ett effektivt psykologiskt försvar, det vill säga en mental beredskap hos individer, grupper och kollektiv.

Journalistiska nedslag

Mats Ekdahl försäkrar att SPF inte tar uppdrag av andra utan själv lägger ut uppdrag på forskningsinstitutioner.

Under senare år har man genomfört undersökningar av hur medierna fungerat i kris- och krigssituationer, som bevakningen av Gulfkriget och Kosovokonflikten och av attacken mot World Trade Center i New York.

Den forskning som myndigheten administrerar bedrivs inte bara som långa projekt utan ofta som nästan journalistiska nedslag i samtidshistorien.

I SPFs rapporter har medierna ofta fått sig påtalat sådant som att de förhållit sig alltför okritiskt till myndigheter och andra källor eller för att de litat till rykten och ägnat sig åt spekulationer.

Farorna med det växer när nya krig inte bara utspelas på slagfält utan också med hjälp av information och data som medierna förmedlar.

– Med psykologisk krigföring avses verksamheter som bedrivs med ord, ljud och bild för att på olika sätt påverka människors tankar, attityder, känslor. Utvecklingen på massmedie- och informationsteknologiområdet skapar mer sofistikerade metoder än tidigare för påverkan.

– Desinformationen pågår ständigt. Mycket är kanske harmlöst, men hur mycket är medvetet, och farligt? Det som gör dagens propaganda och psykologiska krigföring så svår att upptäcka är att de har så mycket att gömma sig bakom eller förklä sig till. Den moderna massmedieterrängen är som gjord för propaganda- och krigspsykologiska bakhåll. Motvärnet är välutbildade, välorienterade, välinformerade medborgare.

Hur är det att som gammal journalist betrakta medierna från det här hållet?

– Jag har börjat se med nya ögon, mer och mer sökande i mediernas psykologi. Jag har inte blivit mer skeptisk och kritisk, men mera klarsynt.

Mats Ekdahl har blivit fast förvissad om att medierna utgör en stark psykologisk kraft som kan förstärka, förbättra eller försämra samhället.

En annan insikt är att kommersialismen har ett starkt grepp om massmedierna.

– Men handeln med nyheter är en verksamhet som bedrivits i århundraden. Det är viktigt att påpeka att man kan älska massmedierna och samtidigt vara medveten om att handel med nyheter alltid har förekommit.

Han ser inte vinstintresset i sig som ett hot.

– Faran är snarare när man mystifierar massmedierna, så att de framställs som att mäktiga krafter, exempelvis ägarna och nästan överjordiska ägarkomplex, styr oss. Och att det skapas en bild att vi människor skulle vara motståndslösa mot dessa krafter. Det är vi inte. Massmediekoncentration är inget som dyker upp från underjorden som en demon, lika lite som massmediemångfald är något som dimper ned från himlen som en ängel. Dagens massmedieproducenter rör sig inom samma system som 1800-talets mediepionjärer. Stora kapitalintressen styr ”medvetandeproduktionen” då som nu. Därför gäller det att skapa kunskap om hur dessa system ser ut.

I tio år höll han till på Bonniers på Torsgatan där han hann med att vara kollega med sådana som Kid, Bang, Buster, Stig Ahlgren och Uno Florén.

– I hissen kunde jag möta Abbe, Joja och Lucke Bonnier och deras söner och döttrar. Jag var verksam i Bonnierhuset under slutet av guldepoken då åtskilligt ännu gick uppåt. I dag är det ett helt annat tryck och en konkurrens från nya medier och teknologier. Nya medievanor har utvecklats.

Det var på Bonnierägda Vecko-Journalen som han först blev intresserad av tidningshistoria, vilket så småningom ledde fram till boken Tidningsmakarna.

– När jag gjorde sista numret av VJ efter 70 år började jag forska om tidningsmakare och fortsatte med det under åren på tidningen Vi då jag blev bekant med redaktörer och folkbildare som Nils Thedin och Birger Lundberg. Jag ville förstå dessa personer som inte blivit beskrivna eller tagna på allvar i presshistorien.

– Jag fängslades av tidningsmakarnas konstnärskap som man fängslas av filmregissörer vars filmer man tycker om.

En av dessa tidningsmakare var Sven Broman, länge Mr Året Runt, som Mats Ekdahl lärde känna under åren på Bonniers.

– Han hade sina egna regler. En var att aldrig förändra en tidning med mer än fem-tio procent i taget. Broman, som länge var ungkarl, använde somrarna för att få försprång gentemot konkurrenterna. Han kunde inte riktigt förklara vad han gjorde, men hittade alltid kanaler till läsarna.

Var finns tidningsmakarna i dag?

– Mest i nya genrer, till exempel de som på webbplatser utvecklat en känsla för hur man får kontakt med läsare. Eller nya visuella berättare på TV. Vi får inte heller glömma kulturtidskrifterna och de oberoende tidskrifternas redaktörer. De är de små upplagornas röster, men deras kulturbärande insatser är viktiga.

Efter att ha arbetat både åt kapitalet och arbetarrörelsen, på Bonniertidningar och på Arbetet, kan Mats Ekdahl jämföra dem som medieägare. Men han är nu en försiktig generaldirektör och väger sina ord på guldvåg.

– Bonniers har en mycket stark mediekultur. Familjen har anor av bokförläggeri och tidnings- och tidskriftsutgivning, både av att ge ut böcker och tidningar. De har också erfarenhet av att umgås med de människor som jobbar med detta.

Han understryker att det är viktigt ”för klarsynens skull” att skilja mellan å ena sidan mediemoguler som Kirch i Tyskland och Berlusconi i Italien, och å andra sidan mediefamiljer med anor av Bonniers slag. Mediehusen är dynastier som består generation efter generation och överlever även tuffa tider, medan moguler kommer och går.

– Bonniers ställning beror på hela släktens engagemang i böcker och tidningar. Men även de påverkas av ekonomin. Förut fanns starka familjemedlemmar med publicistisk inriktning. I dag har de inte samma påverkanskraft som förr.

Diplomatiskt påpekar han att arbetarrörelsens förhållande till tidningar alltid har varit ”av speciellt slag”.

– Rörelsen ville från början väl med sin press. Men i och med att den inte var uppväxt med det kommersiella sinnet hände det att deras tidningar vände sig mot spridningsområden som snarare liknade partidistrikt än marknader på vilka de kunde bli ekonomiskt lönsamma.

– Dynastin Bonniers har i 200 år haft medier som sin primära verksamhet och har samlat på sig kunskap på området. Arbetarrörelsen har drivit tidningar i 100 år, men har aldrig haft det som sin huvudsakliga uppgift.

Efter debaclet med Arbetet summerar han:

– Vi trodde på en Arbetet som inte skulle vara så ekonomiskt omfattande. Ett samgående med Skånska Dagbladet hade varit det bästa för båda parter. Men det var omöjligt därför att Arbetet var så ekonomiskt utarmad. Erfarenheterna därifrån har ökat min klarsyn.

Mats Ekdahl varnar för nya sociala och kulturella klyftor. Rika och välutbildade med bra jobb kan använda nya medier och teknologier, söka upp det ökande utbudet av information och kunskap och få del av den ökande valfriheten och pluralismen.

Det oroar honom att resurssvaga inte får samma möjligheter att skaffa sig den information och den kunskap de behöver för att klara sig i samhället och kunna delta i debatten.

En dyster slutsats, kan tyckas, för att komma från en som ägnat medierna större delen av sitt yrkesliv.

Om du fått välja om, hade du då valt redaktörskapet?

– Det är möjligt att jag då hellre hade valt att bli psykiater eller advokat. Men det är mycket möjligt att jag i slutändan ändå hade valt redaktörskapet. Då är man ju, för att tala med Politikens gamle chefredaktör Herbert Pundik, en sorts symbios av psykiater, advokat och cirkusdirektör.

hl@sjf.se

Fler avsnitt