Gå direkt till textinnehållet

”Jag är rätt ointresserad av foto”

Hon berättar om kvinnliga världar och ställer hellre frågor än ger svar. Fotografen Elin Berge är kompromisslös med sina projekt. Och alltmer uppslukad av dem.

Det fanns ett vägskäl i Elin Berges liv, för sådär femton år sedan. Stanna kvar i Stockholm – en stad hon älskade precis allt med att bo i – och göra las-runda på las-runda på de stora bildredaktionerna? Eller följa med pojkvännen, nuvarande maken och Deportees-sångaren Peder Stenberg, tillbaka till uppväxtens Umeå.

Det blev en flytt norrut. Men då, bestämde Elin Berge, skulle hon vara frilans för att kunna dyka ner i egna projekt. Hon hade ett påbörjat, om thailändska kvinnor som gifter sig med västerbottniska män. På näthinnan fanns fotografen Sune Jonsson som hela sitt professionella liv verkade i regionen. En av Elin Berges stora förebilder:
– Han tyckte att det som händer här uppe är viktigt att berätta. Har man jobbat på DN vet man att allt utanför tullarna anses helt ointressant – fast det ju inte är det. Min idé var att ta tillvara det om jag skulle flytta hem; driva mina projekt och berätta vad som händer här.

Det gick bra. Kanske för bra, funderar Elin Berge hösten 2018 när hon i klargul tröja väntar på oss på kulturhuset Vävens kafé, i centrala Umeå.  Thailandprojektet är avslutat efter två fotoböcker och en tv-dokumentär, nu är hon mitt i ett nytt uppslukande arbete. Detta att hon dras in så fullständigt i dem – pratar, tänker, läser om det hon utforskar – är härligt rent privat. Ekonomiskt är det knivigare. I höst har hon bara gjort ett fåtal brödjobb.
– Jag började tacka nej till massor av uppdrag för att få space till projekten, så de har som gått vidare till mina fantastiska kollegor här i stan. Nu börjar stipendiepengarna ta slut… Men det brukar lösa sig, jag hoppas att det fortsätter göra det.
Den västerbottniska diktionen hann hon inte lägga bort under de tre åren söderöver, på fotoskolan Biskops-Arnö och Dagens Nyheters featureavdelning. Elin Berge kommer från en ”typisk radhusuppväxt” i Umeå dit hennes föräldrar flyttade för att få mer tid att leva. Pappan var stadsplanerare på länsstyrelsen och mamman akademiker som startade genusforskarskola på universitetet.

Linjen till dotterns gärning är rak, för är det något som förenar Elin Berges fotoprojekt så är det att de skildrar kvinnliga erfarenheter. Hon är tydlig med sin feministiska drivkraft. Eftersom kvinnors berättelser är så undanskymda i historieskrivningen är det viktigt för henne att skildra deras verkligheter här och nu.
– Jag gör också ett aktivt val att inte skildra kvinnor som offer. Det betyder inte att jag gör några hjältehistorier eller undviker att visa upp maktstrukturer och ojämlikhet som finns.

Elin Berge på pressvisningen av ”Almost Perfect”.

Under hösten visar det nordiska fotokollektivet Moment, som Elin Berge är en del av, sin tolkning av tillståndet i de nordiska länderna i utställningen Almost Perfect på Västerbottens museum. Elin Berge berättar om sin ingång; att utforska den svenska sekularismen. Religion är ett återkommande tema i hennes projekt, bland annat med den första fotoboken Slöjor. 
– Sverige beskrivs som så sekulärt, men är det verkligen så, har inte vi också spirituella behov? Grundidén var att ge sig ut i det här landskapet och typ leta efter gud. Var finns andlighet i den här kontexten?

I researchen hittade Elin Berge en kursgård i Värmland som skulle arrangera ”Sacred Womb Women’s Festival”, den första nordiska festivalen för ett slags separatistisk feministisk nyandlighet. Hon hörde av sig, berättade att hon ville undersöka spirituella miljöer.
– De sa att det skulle bli svårt, att det var delikata processer som skulle pågå. Men att jag kunde få delta och kanske ta med kameran till sista dagen. Det kändes ju som ett klart kliv utanför min comfort zone, men hur farligt kunde det vara, det skulle bara vara kvinnor och jag hade gjort lite yoga liksom…? 

På plats – och själv en del av trumceremonier, nakenkravlande i gräset och frigörande dans – kände hon att projektet var rätt för att det låg så starkt i samtiden med bland annat Metoo och klimatmedvetenhet. Hon skisserar fenomenet hon nu tänker på all vaken tid:
– För de här kvinnorna handlar det om tron på ett kvinnligt uppvaknande – att vi levt i tusentals år där maskulina principer varit rådande medan det feminina hållits tillbaka. Och hur det lett till att jorden är på väg att gå under.

Där någon annans flumdetektor skulle kunna slå i taket är Elin Berge vidöppen när hon dokumenterar okända situationer. Med händerna illustrerar hon en kameraslutare som öppnar sig.
– Jag bara tar in, låter förutfattade meningar rinna av och går nog in i det som ett barn. Sedan kopplar jag på intellektet och tittar på det jag varit med om med kritiska ögon.

För att vara professionell fotograf verkar Elin Berge påfallande ointresserad av själva hantverket. Visserligen var det tjusningen i mörkrumskemin och ljusförhållandemagin som en gång väckte hennes passion för fotografi, efter att en bildlärare som sett hennes brister med teckningspennan satt en kamera i händerna på henne. Men idag är idéerna det helt överordnade. Hon är mer präglad av universitetsåret med idé- och lärdomshistoria än av fotoutbildningen på Biskops-Arnö. Bejakar sin renons på kameratekniskt kunnande. Går igång på samhällsstrukturer, inte fotofinesser.
– Jag är rätt ointresserad av foto egentligen. Jag blir uttråkad av de där männen med åtta kameror, och sjukt ofta tilltvålad av dem.

Men som frilans längtar hon ibland efter ett intellektuellt forum för att tänka kring yrket, en bildkonstakademi om man så vill. Hon minns hur hon fick nej när hon langade fram Susan Sontags essäer för en lärare på fotoskolan.
– ”Nej nej, att läsa om bilden av den andre kommer bara att begränsa dig.” Jag kan fatta det där, man kan inte vara för teoretisk om man ska visa andra människors verklighet. Men jag skulle önska att det fanns lite både och. Och ett större kritiskt tänkande kring den egna rollen inom bildjournalistiken.
Själv har Elin Berge grubblat mycket på sin yrkesidentitet de senaste åren. Kan hon ens sägas jobba journalistiskt med sin subjektiva ingång i projekten?
– När man jobbat med ganska brännande ämnen som folk har mycket fördomar och föreställningar kring har jag känt att jag inte vill svara på frågor om hur det ”är”: är de här kvinnorna förtryckta och så vidare. Jag är mer intresserad av att mina arbeten ska ställa frågor i en sorts dialog.

En önskan om att få bryta loss från det journalistiska och röra sig mot ett konstnärligt håll resulterade i ett samarbete med (Västerbottensbördiga) musikern Frida Hyvönen. Elin Berges båda fotoböcker Drottninglandet och Kungariket har varsin cd som inlaga med specialskriven musik.
– Musiker har varit de kreativa jag har hängt med i Umeå. Det kändes intressant att jobba med. Bilder och musik går att ta till sig på ett liknande sätt, man går mer kanske på intuition. Musiken kan färga eller färgas av en bild utan att ge svar. Samarbetet med Frida har inspirerat mig väldigt mycket, i den person hon är och hur konstnärlig hon är. Hur säker jag upplever att hon är i sitt berättande. Det är jag glad över, säger Elin Berge.

Jag frågar om hur hon ser på svensk bildjournalistik 2018. Hon tystnar lite, konstaterar sedan att den håller hög kvalitet, lyfter fram fotografer vi kan vara stolta över, som DNs Alexander Mahmoud och bästa vännen Åsa Sjöström.
– Men jag känner mig rätt frånkopplad från den. Jag sitter häruppe i Umeå och gör lite vad jag vill.  

Fler avsnitt
Fler videos