”Det är så givande att inte bo i Stockholm”
Annika Hamrud är frilansen som lämnade Dagens Nyheter i vredesmod och ständigt jagar nästa stora samhällsfråga, den som alla redaktioner missar. I sin nya bok avslöjar hon barnarbetare och hatpredikanter på turné i svenska kyrkor – och ett nedtystat massmord.
På en höjd ovanför gästhamnen i yttre Maren byggde Södertäljes siste borgmästare 1954 ett ståndsmässigt tvåvåningshus åt sig med panoramafönster, bibliotek, burspråk och salong. När han två år senare fick jobb på annan ort flyttade stadsläkaren in och huset på höjden förblev i familjens ägo i sextio år. Nu sitter Annika Hamrud i en fåtölj vid ett av de där stora fönstren, omgiven av bevarad 50-talsdesign. De har bott här i två år, och har renoverat försiktigt. Det är fortfarande tickahandtag på köksskåpsluckorna och ljuskrona i matsalen. Och det är lite stökigt.
– Vi har en ettåring placerad hos oss sedan i december. Det är därför det är leksaker överallt och vi har flyttat på en del möbler, förklarar hon.
Hon och hustrun är kontaktfamilj och har flera barn hos sig varannan helg, men ettåringen som just nu sover på ovanvåningen var de inte beredda på att få.
– Jag är väldigt mycket mamma. Det har blivit min aktivism, i stället för en massa andra saker man kan engagera sig i.
Den som har följt Annika Hamruds yrkesgärning ser nog också något annat än en mammaaktivist. Hennes reportage om Sverigedemokraterna, näthat, hbtq-frågor och folkmord i forna Jugoslavien, genomsyras av nyfikenhet och mod. Många minns säkert när hon i Expressen 2015 avslöjade personen bakom den invandringsfientliga näthataren Julia Caesar. Hoten var legio. Det bor en orädsla i Annika Hamrud. Hon beskriver sig snarare som härdad.
– Jag har aldrig sökt uppmärksamhet men eftersom jag kom ut när jag var ung medförde det att jag blev tränad på att bli uppmärksammad. Genom att granska Sverigedemokraterna har man fått lära sig att stå ut med hot. Inget av det där tycker man är roligt, men man blir en väldigt härdad person av att vara journalist eftersom man publicerar sig och utsätter sig för människors blickar.
Hon närde inga journalistdrömmar som ung, läste statskunskap och trodde att hon skulle bli utredare på någon myndighet. Sedan föreslog personen som hon var inneboende hos att hon skulle hoppa in som telefonmottagare på TT. Och på den vägen är det. 1989 fick hon jobb som redigerare på Dagens Nyheters ledarsida, sedermera som redaktör på DN Debatt.
– Det var 90-tal och DN Debatts storhetstid. Jag var där när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson presenterade Ny Demokratis partiprogram. Det var inte jag som beställde den artikeln, utan en kollega. Någonstans där insåg jag vilken enorm makt journalister kan ha; debattredaktionen på DN beställde ett nytt parti, som kom in i riksdagen.
Hon arbetade under flera år som redigerare på utrikesredaktionen, men med tiden blev det mindre textredigering och mer teknik och Annika Hamrud kände sig inte längre utmanad. Hon tog tjänstledigt och bodde i USA i två år och fick barn. Ett tag efter återkomsten till Sverige blev hon reporter och hon skrev sin första bok, Queerkids, ur en egen lång process om att få barn som homosexuell.
– Med den boken fick jag utlopp för sådant som jag inte kunde skriva om på Dagens Nyheter. Jag fick inte rapportera om partnerskapsfrågan eftersom jag ansågs partisk.
På vilket sätt skulle du vara partisk?
– För att jag är lesbisk. Ja, det var så på den tiden. Det är först de senaste tio åren som det blivit okej. När Queerkids kom ut sommaren 2005 blev den recenserad i alla Stockholmstidningar utom Dagens Nyheter. Det var inte ens någon på DN som gratulerade mig för att jag hade kommit ut med en bok.
Hur kändes det?
– Som att man inte var sedd. Men jag var van.
Några månader senare hamnade hon i en märklig medial uppståndelse, som startade i Journalisten. Annika Hamrud hade lyckats få den första intervjun med genusvetaren Tiina Rosenberg, som var föremål för ett omfattande mediedrev i samband med en intern strid i nystartade Feministiskt initiativ där hon satt i partistyrelsen. De hade av en slump träffats på en vernissage, och eftersom Annika Hamrud fått kontakt tyckte redaktörerna på DN att hon skulle ta intervjun.
– Det blev ett jäkla liv. Det påstods att jag hade fått intervjun för att jag var lesbisk. Det påstods att jag hade fått den trots att jag var redigerare, vilket inte var sant, jag var reporter då. Och att vara redigerare är för övrigt inte något dåligt. Folk drev tesen att det fanns en homolobby. Problemet var att jag var queer och hade intervjuat Tiina Rosenberg.
I november 2009 blev Gunilla Herlitz publisher och Åsa Tillberg redaktionschef på DN, ett stort sparpaket skulle genomföras och på mindre än ett halvår var Annika Hamrud så rasande att hon sade upp sig.
– Nedskärningarna gick ut på att mobba ut folk, men också på att förstöra tidningen. Det var inte roligt att vara på en tidning som bara blev sämre och sämre. Den höll på att bli helt irrelevant, säger Annika Hamrud.
I april 2010 recenserade hon Niklas Orrenius nya bok om Sverigedemokraterna Jag är inte rabiat, jag äter pizza för DN Kultur. Boken hade väckt frågor hos henne om bevakningen av partiet i den egna tidningen. Hon gick in till Åsa Tillberg och frågade hur DN ska rapportera om Sverigedemokraterna inför valet.
– Hon svarade: ”Det ska vi inte.” Då kände jag, att här kan jag inte arbeta. Det var inte seriöst. Jag sa upp mig på stört.
Efter 21 år på DN marscherade hon ut, skitförbannad. Och livrädd.
– Jag trodde inte man kunde bli frilans. Jag trodde att det inte fanns något annat liv än att jobba på Dagens Nyheter. Jag var tvungen att bli så där arg för att gå därifrån. Mitt självförtroende byggde på att jag jobbade på DN. Om jag slutade skulle jag vara ”bara Annika” och inte ”Annika från Dagens Nyheter”. Det var otroligt skrämmande.
Hur blev det? Blev det otäckt och hemskt?
– Nej, för jag blev ”Annika som hade jobbat på DN”. Jag har tänkt på det; nya frilansar måste ha det jättetufft när de inte har någonting att luta sig mot.
Hon och hustrun Elisabet Qvarford som också just slutat sitt jobb bestämde sig för att åka runt och följa Sverigedemokraterna tillsammans, och skriva en bok. På sex månader träffade de alla 20 på riksdagslistan.
– I grunden handlade det om att pressen i Stockholm inte berättade om vad som höll på att hända. Jag ville försöka förstå.
Inför valet 2014 förde hon samtal med TV4 om ett reportage om SDs Ungernvurm. Hon åkte och träffade partiets tidigare ekonomisk-politiske talesperson Erik Almqvist i Budapest dit han flyttat efter järnrörsskandalen 2013. Men TV4 drog sig ur, det var inte tillräckligt intressant med Ungern.
Det retar henne, redaktionernas ovilja att jaga nästa grej.
– Som frilans kan man känna på sig att någonting är på gång, men det är så himla svårt att sälja in saker som inte redan är på banan. Man kan inte berätta om SD 2010 eller Ungern 2014.
Debatten och hela medielandskapet kör lätt fast i gamla hjulspår, menar hon. I sin kommande bok leker hon i titeln med fenomenet att vi ständigt är fast i den-enda-samhällsfrågan-just-nu.
– De flesta kommer nog att tänka att en bok som heter Fundamentalisterna handlar om islam. Som medierna fungerar nu kan det ske otäcka saker som aldrig uppmärksammas eftersom vi bara tittar åt ett håll. Och då kan till exempel en kör med ugandiska barn som jobbar sex dagar i veckan åka omkring i Sverige och krama tanter och samla in pengar till en kyrka som ägnar sig åt politisk lobbying för dödsstraff för homosexuella, utan att det finns en enda journalist någonstans som tycker att det är konstigt. Det går helt under radarn.
Fundamentalisterna handlar om den kristna förföljelsen av homosexuella i Uganda och kopplingar till svenska frikyrkliga rörelser. Hon avslöjar bland annat ett mörklagt massmord på en gaybar i Arua – en helt otrolig historia som hon själv till en början hade svårt att tro på. Hon berättar också om när pastor John Mulinde bjöds in till Citykyrkan i Stockholm för att hålla kurs för kyrkoledare; han som ordnat ett massmöte i Uganda till stöd för dödsstraff för homosexuella, där människor stått och skrikit ut sitt hat: ”Döda, döda, döda.”
– Vart tog Jesus kärleksbudskap vägen? Svenska kulturellt kristna bör ställa sig den frågan. Jag skulle väldigt gärna vilja att den kristna pressen tar upp det här.
Intervjun som inleddes med frågan ”Vem är Annika Hamrud?” har handlat om en härdad journalist och författare, en mammaaktivist som ständigt jagar nästa stora samhällsfråga.
Har du svarat på den frågan tycker du?
– Jag tror det, säger hon efter att han funderat en stund, men tillägger:
– Jag är Södertäljebo numera och jag är verkligen glad att vi flyttat hit. Det är så givande att inte bo i Stockholm! Här händer allt, på gott och på ont. Och jag är nyfiken på allt, jag är ju journalist. Jag tycker verkligen att Södertälje är spännande. Lika spännande som Uganda.
FAKTA
Annika Hamrud
Uppväxt: Född 1962 i Örebro, när hon var två år flyttade familjen till Nyköping där hennes pappa fått jobb på Saab. På semestern åkte familjen till sommarstället i Närke och badade. ”Jag pratade närkingska i slutet av varje sommar.”
Familj: Hustrun Elisabet Qvarford, sonen Carl 20 år, kontaktfamilj för fyra barn.
Bor: Villa i Södertälje.
Karriär: Började som telefonmottagare och korrekturläsare på TT, därefter branschmagasinet Era, Aftonbladet och Södermanlands Nyheter. Anställdes som redigerare på DNs ledarsida 1989, har haft flera tjänster på DN, bland annat debattredaktör, utrikesredigerare och reporter. Frilans sedan 2010. Arbetar halvtid som universitetsadjunkt på journalistutbildningen på Linnéuniversitetet i Kalmar.
Böcker: Queerkids – och deras föräldrar (2005), Svensk, svenskare – ett reportage om Sverigedemokraterna (2010), En del av Sverige – kan hbtq-personer ha ett kulturarv? (2016).
Aktuell: Kommer ut med reportageboken Fundamentalisterna – de nya kyrkorna och hatet mot hbtq-personer i slutet av april 2019.
Drivkraft: ”Nyfikenheten, den är skälet till att man är journalist.”