Annika Duncan: ”Jag hade sportjournalist- komplex”

Allt kunde vara annorlunda. Marginalerna är ofta små, i livet som i journalistiken.

När Annika Duncan gick i gymnasiet var hon rädd för att hon aldrig skulle bli något.

Kanske skulle hon bli sittande i en etta i förorten och gå ständiga kvällskurser.

Inget talade då för att hon i en tidig etapp i sitt yrkesliv skulle jobba på ett reservdelslager för motocrossmotorcyklar i Kalifornien. Men det var vad hon gjorde 1976-1978.

@bild: 1

Sportreportern Annika Duncan vet hur snabbt det kan svänga.

– I VM-kvalmatchen i fotboll mellan Sverige och Turkiet i höstas var det nära ögat. Men så fick Andreas Andersson en boll i huvudet när han skulle snubbla till sig en straff. Mål för Sverige och landslaget var toppen.

Andreas Andersson – sämst på plan – blev hjälte.

Se där en förvandling. Helvete kan snabbt bli himmel.

Och tvärtom.

“Det är vi som drivit Ludmila till det här”

Men var verkligen det som är så uselt nu så fantastiskt förr?

– Nu tar alla kategoriskt avstånd från dopade Ludmila Engqvist som har drivits av press och allmänhet, av sin make och av sig själv.

Nyss ifrågasatte ingen Ludmilas satsning på bob, som efter det att hon visat sig dopad, i pressen beskrivits som patetisk.

– Det är vi som drivit Ludmila till det här. Nu har svenska Ludmila blivit ryska igen. Hon kommer aldrig att bli förlåten.

Samma Ludmila som vi för några år sen tog till vårt hjärta när hon heroiskt besegrade sin cancer och skänkte Sverige medaljglans igen.

Visst, hon har avslöjats som en fuskare. Men Annika Duncan är mer begrundande än fördömande inför detta faktum.

– Jag är fascinerad över att Ludmila manipulerat med sin kropp efter att hon haft cancer. Det måste ha varit en otrolig press som fått henne att göra det.

När Annika 1979 började på journalisthögskolan kallade sig de flesta av hennes klasskompisar för kommunister och såg sig som de politiskt medvetna.

Annika tyckte de var pretentiösa.

Första lunchen pratade klasskompisarna om vad de skulle bli för sorts journalister.

– Äsch, sa jag. Jag ska bli sportjournalist. När folk driver åt ett håll vill jag gå i motsatt riktning. Jag tycker inte om att uppträda som mobb.

Hon fick praktikplats på Radiosporten, mest för att fylla tjejkvoten, misstänker hon. Hon har sen dess huvudsakligen varit sportjournalist.

– När jag var yngre var det svårt att få folk att fatta att jag var en riktig sportreporter. Då rabblade jag tabeller, siffror och klyschor, men jag är ingen kalenderbitare och får ibland höra att jag blandat ihop årtal och tabeller.

I dag är det enklare, hon känner sig inte ifrågasatt.

Ville inte bevaka damidrott

I början var hon också rädd att hon som tjej bara skulle få bevaka damidrott. Inte för att den är mindre värd än manlig sport, men för att hon inte ser det som sin uppgift att lyfta fram damidrotten.

– Jag tror inte att intresset för exempelvis damhockey är så stort. Det är en avvägning mellan vad lyssnarna vill ha och jämställdhetsaspekten.

Vilka sporter som får genomslag i medierna tror hon mest har att göra med tradition och det faktiska publikintresset.

– I individuella idrotter är det aldrig några problem för kvinnor. Där är det jämställt. Internationella framgångar avgör.

1990 fick hon jobb på TV4 Nyheterna där hon bevakade sport, men även andra nyheter.

– Då insåg jag att sportjournalister och nyhetsjournalister inte är så olika. Det var bra för mig som hade sportjournalistkomplex.

Annika tror att många av hennes kolleger fortfarande känner sig mer ifrågasatta än andra, ”riktiga” nyhetsjournalister. Sportjournalister är rädda för att inte bli uppfattade som tillräckligt granskande vad gäller till exempel ekonomiska förhållanden.

Sportjournalister har också sina dilemman att förhålla sig till. Det är svårt att komma underfund med var gränserna går mellan nyheter, sportjournalistik och underhållning.

– Konflikterna blir tydligare i TV där kanalerna förvärvat sändningsrättigheter och det finns ett tryck på att man ska försköna evenemangen och sälja.

@“Obehagligt att åka till OS”

Nu ska hon bevaka curling i vinter-OS i Salt Lake City som startar i början av februari.

– Det känns obehagligt att åka dit. En olympiad skulle kunna bli en måltavla för terrorister. Det är svårt att skydda sig.

Men hon tänker åka.

– Jag vill inte vara en fegis. Att bli uttagen att bevaka OS är nästan lika stort som att delta i spelen.

Hon har bevakat små sporter tidigare, vilket kan ha sina sidor.

Vissa idrottsförbund är glada över att bli uppmärksammade och ser gärna en reporter som ”sin” journalist.

Så var det när Annika Duncan berättade att Kanotförbundet hade fördelat sponsorpengar till både damer och herrar i landslagstruppen. Posten, som öronmärkt stödet för damkanotisterna, drog då tillbaka sina pengar och kanotisterna blev sura på Annika.

– Kanot är en fin sport, men jag är journalist och det ska de veta.

Annika betraktar idrotten som en industri som håller folk med jobb. Där finns stora ekonomiska intressen att bevaka, dopning och skattefusk.

– När jag var frilans i USA på 1990-talet bevakade jag ofta filmbranschen, som är ett av de mest styrda områdena. Vid en jämförelse är idrotten fräsch. Där är det ett kort steg till stjärnorna jämfört med i filmvärlden.

Men det mesta går mycket mera formellt till i USA.

– Massor av tid går åt till att faxa till olika ombud, småpåvar som ska förmedla kontakter. Där måste man lära sig fjäska och tacka fem gånger för en intervju som man lika gärna hade kunnat fixa själv. I Sverige är idrottstjärnorna mycket mer tillgängliga.

Stjärnorna blir allt räddare

Hon gillar att jobba med radio där man kan ge nyhetsbilder direkt utan fördröjning. Man kan måla själv och utveckla sitt språk genom att variera det och använda synonymer.

Annika försöker att få också idrottsmännen att prata på ett annat sätt än vad de tror förväntas av dem, men i takt med att personfixeringen ökar blir stjärnorna i stället allt räddare. De vill inte sticka ut och riskera att få äta upp vad de sagt.

– Man måste bryta ner deras språk och det tycker jag ofta att jag lyckas med.

Ett exempel som hon själv är nöjd med var när hon intervjuade en ung Mats Sundin, NHL-proffs i Toronto, om hur det var att leva utomlands.

– Han pratade inte bara hockey, utan också om hur det var att börja laga mat själv och att inte kunna använda tvättmaskinen. Det är kul med andra perspektiv än de vanliga.

En av hennes favoriter är hockeyspelaren Mikael Renberg.

– Han lyssnar på frågorna och talar om egna tankar och känslor. En gång svarade han andfådd i telefonen. Han hade spelat landhockey på gatan med ungarna i grannskapet. Intervjun kom att handla om hans relationer till grannskapets ungar utanför Philadelphia. Han ifrågasatte inte relevansen i ämnet utan hängde med i resonemanget.

En annan gång berättade Renberg om hur rädd han var för att inte klara av det praktiska livet utanför rinken när han slutat som hockeyspelare. Som stjärna har han aldrig själv ens behövt boka en biljett.

Byråkratrotvälska med floskler

Det finns en kontrast mellan det mustiga språk som talas i omklädningsrum och på plan och de tråkiga kommentarer som ledarna ger efteråt.

De talar en byråkratrotvälska med floskler i vad som Bo Strömstedt beskrivit som lagledarpresens:

”Vi släpper in dem i matchen. Vi tar en match i taget.”

Inte heller Annika lyckas alltid tränga igenom sånt.

– När Conny Evensson var Tre Kronors tränare frågade jag honom om han när han kom hem sa till sin fru att han haft en enormt stimulerande eftermiddag på jobbet. ”Ja”, sa han.

Bättre kontakt fick hon med amerikanen Ivan Duncan som var tränare för Alviks basketlag i slutet av 80-talet. Annika intervjuade honom i en serie personporträtt som Radiosporten sände på fredagar. Efter sändningen fick Annika kritik av kollegerna som tyckte att de som lyssnare kände sig utanför.

– Inte så konstigt, för vi blev förtjusta i varandra under intervjuns gång.

De gifte sig så småningom och Annika följde med Ivan när han fick tränarjobb i Israel, senare i Italien och 1993 i USA.

I USA var hon nyhetsstringer för TV4 och bevakade bland annat dramat i Waco, där den så kallade Davidssekten höll till.

Myndigheterna misstänkte bland annat att barn som bodde hos sekten for illa och FBI belägrade sektens hus under någon månad i väntan på att medlemmarna och deras ledare David Koresh skulle överlämna sig.

När FBI till slut skulle ta sig in i huset utbröt en eldsvåda och de flesta i lägret brann inne.

– Efteråt kom alla ackrediterade nyhetsjournalister och sträckte fram sina mikrofoner mot samma personer. Men det var inte så självklart att det var FBIs version av vad som hänt som var den sanna.

Nyhetsjournalisterna borde ha kunnat göra något mer och bättre, anser hon.

Hennes liv tog en ny vändning när hennes man Ivan dog. Hon flyttade tillbaka till Sverige igen.

Hon tar inget för självklart, livet kan svänga än hit och än dit, och hon har klart för sig att trots allt är tillvaron större än jobbet.

– Ibland när något stort händer framstår idrotten som banal och absurd, säger hon. Det handlar om eskapism. Varför ska man bry sig?

Deckare i byrålådorna

Annika har halvt färdigskrivna deckare i byrålådorna, och dikter som hon tonsatt och som tjejbandet där hon var basist brukade framföra.

En av hennes sånger handlar om Annika Östberg som i USA avtjänar ett livstidsstraff för medhjälp till mord. Annika Duncan gjorde för flera år sen en intervju med Östberg för TV4 och de har fortsatt att hålla kontakt.

– Jag hälsar på henne när jag är i Kalifornien. Vi brukar skratta åt att vi påminner så mycket om varann till utseendet. Jag känner mycket för henne. Jag var också hippie och det är inte svårt för mig att föreställa mig att jag kunde ha hamnat i hennes situation.

Det rosenrött söta och romantiska verkar inte ligga för henne. Annika Duncan är ingen prinsessa i tyll och volanger utan snarare en brud av den ruffiga sorten, hon som avskyr Abbas och Beatles musik.

– Jag gillar inte förutsägbara melodier, säger hon.

Håkan Lindqvist

hl@sjf.se