”Yrket sitter i hjärtat och magen och skrevet”

16 september, 1999

Namn Héctor Barajas Ålder 29 år Familj Hustru Josefin, sönerna Simon och Miguel i Sverige, sonen Oscar i Colombia Bor Dyr trea i Linköping Yrke Reporter och krönikör på Östgöta Correspondenten Yrkesbakgrund Tidningsförsäljare, kaffeplockare, biltvättare och nattvakt i hemlandet. Har varit knuten till ÖC sedan sommaren 1994 Drivkraft Att göra något meningsfullt av exilen samt att lära det svenska rasförtryckets osynliga bläckfisk dansa salsa.

Namn Héctor Barajas Ålder 29 år Familj Hustru Josefin, sönerna Simon och Miguel i Sverige, sonen Oscar i Colombia Bor Dyr trea i Linköping Yrke Reporter och krönikör på Östgöta Correspondenten Yrkesbakgrund Tidningsförsäljare, kaffeplockare, biltvättare och nattvakt i hemlandet. Har varit knuten till ÖC sedan sommaren 1994 Drivkraft Att göra något meningsfullt av exilen samt att lära det svenska rasförtryckets osynliga bläckfisk dansa salsa.

När myrorna svärmar i Colombia fångas de, kokas i vitlök och honung, rostas och äts som proteinrikt godis.

På Héctor Barajas skrivbord på Östgöta Correspondenten står en glasburk med sotiga, knastriga myror som hans mamma skickat till honom. Han brukar bjuda skolelever på dem när han föreläser om invandrare och journalistik.

– Ingen elev glömmer myrorna de fick smaka av en colombian. Förhoppningsvis kommer de också ihåg vad jag har sagt.

Héctor Barajas har fått mycket uppmärksamhet för att han drivit mångkulturella journalistiska projekt på Corren. Han har fått Avisas pris till unga debattörer och ett stipendium ur Olof Palmes minnesfond. I våras tilldelades han Tidningsutgivarnas jubileumspris på 20 000 kronor för projekten och för att han genom sin journalistik ökat förståelsen för invandrarnas situation.

– Jag är mycket glad över priset. Men jag hoppas att tidningsutgivarna menar allvar med det och satsar resurser för att tidningarna ska bli en mötesplats för alla människor i samhället.

”För invandrare som läser tidningen är det viktigt att se utländska namn under artiklarna. Det ger dem motivation att kämpa för det de själva drömmer om.”

Vägen in i den svenska tidningsvärlden har inte varit spikrak för Héctor. I Colombia hade han läst fem terminer journalistik och han var fast besluten att gå vidare med sin utbildning i Sverige.

Men efter kursen i svenska för invandrare mötte han verkligheten. Några vilda drömmar var inte att tänka på för honom som inte hade svenska som modersmål, meddelade en syo-konsulent krasst. En svetsarkurs i AMUs regi var vad Héctor borde satsa på.

Han fick själv leta efter möjliga utbildningsvägar och kom in på Bona folkhögskolas journalistlinje. När han skulle göra sin första praktik sökte han till flera tidningar. Men han fick inga svar.

– Jag ville praktisera på en socialdemokratisk tidning. Att söka till Corren hade jag inte en tanke på. Jag tyckte att det var en urtråkig, borgerlig tidning.

Men hans fru ville annorlunda. Hon skickade ett av Héctors brev till Corren och där blev det svar. Det är han tacksam för i dag.

– Den första praktikveckan mådde jag urdåligt. Jag satt med fyra svenska lexikon framför mig och fattade inte hur jag skulle kunna få ur mig en rad. Runt mig sprang unga, självsäkra svenska reportrar.

Men Héctors ambition tilltalade ledningen på Corren och han fick fortsätta som sommarvikarie.

I augusti, nästan på dagen nio år efter att han som kvotflykting klev ner på svensk jord, fick han fast jobb på Corren.

Luften står inte stilla runt Héctor. Han brinner för att journalistiken ska bli ett sätt att förändra samhället.

– När jag pratar med andra journalister säger de att yrket sitter i ryggmärgen. Så är det inte för mig. Det sitter i hjärtat och i magen och i skrevet.

Hans dröm är att starta en egen tidning som skulle blanda den bästa journalistiken i kvällstidningen med den bästa i dagstidningen. I hans tidning skulle det finnas en uppkäftighet, ett engagemang och en vilja att skapa en mötesplats för alla invandrare och svenskar i samhället.

– En tidning som inte bara vänder sig till familjen ”Bra” utan också till familjen ”Brun”, en produkt som är gjord inte bara av pepparkaksätare utan också av folk som har pepparkaksfärgade ögon. Brun är en blandfärg av svart, gult och rött.

Och Héctor har bråttom. Ibland kan han tänka att det redan är för sent. Hade medierna tagit till sig invandrarna på 70–talet hade tidningsvärlden sett annorlunda ut i dag, säger han.

– Min drivkraft är en oro för ungdomarna. De rör sig ute på gatorna och i skolan men känner ingen delaktighet i samhället. Deras familjer har heller ingen makt att kunna förändra. Jag har tre söner själv och jag vill att de ska få möta ett annat samhälle när de växer upp.

Héctor tycker att tidningen talar om invandrarna men inte till dem. Det handlar om valet av språk, perspektiv och urvalet av nyheter.

Han talar om det osynliga rasförtryck som är utbrett i Sverige och kallar det för en bläckfisk. Alla invandrare vet vad han menar men det är svårt att förklara det för en svensk, säger han.

Han lär mig ett nytt ord: flyktingkramare. En präktig, svensk som vill göra gott men som inte själv ser sina fördomar.

Han skriver sina krönikor i Corren och får ibland kritik från invandrarkompisar för att han är för mesig.

– Men man måste vara taktisk och smyga in budskapet mellan raderna. Min trovärdighet avgör bara läsaren.

Han säger att dagstidningen i dag konstaterar problem men den engagerar inte läsarna. Istället är den präktig, passiviserande och fördummande. I Colombia finns ett synligt klassamhälle och därmed också en klassmedvetenhet som syns i medierna.

Själv får han kämpa varje dag för att inte bli bekväm och bara skriva för sin försörjning.

– Jag är uppvuxen i en liberal medelklassfamilj. Jag kan alla koderna och det är lätt att själv halka snett.

Han berättar att han besökte svenska ambassaden i Bogotá innan han skulle lämna Colombia. Där fick han en broschyr i sin hand som berättade att svenska folkets högsta dröm var att bo i en röd liten stuga i skogen, gärna nära vatten.

– Den drömmen håller på att försvinna men det har vi inte fattat. I dag lever vi i en region i Europa, i världen. Men det är inte många som har begripit att Sverige numera är en del av Europa. Vi väljer att se vad vi vill se. När jag är ute på stan ser jag invandrarna på gatorna. Det är många, även bland journalister, som föredrar att inte se dem.

Det är ingen som sätter sig på Héctor Barajas. Han är på sin vakt och vill inte bli någon kasperdocka som visas fram vid behov och utnyttjas för att han är invandrare. Sådana dockor finns det tillräckligt av i medierna, särskilt i TV, tycker han.

– Samtidigt förstår jag inte att inte fler invandrare inser att medierna har ett behov av dem och tar chansen och tränger sig in.

Idén till ett invandrarprojekt på Corren började med att tidningen skickade honom till en TU-konferens om hur invandrare ska lockas att läsa tidningar. Där häpnade han över hur lite som gjorts och över den okunskap han mötte.

– Det var 1997 och där satt arbetsledare och fick lära sig att skilja på begreppen flykting och invandrare.

Ett av de projekt som presenterades på konferensen var tidningen Rosengård, som ges ut i ett invandrartätt bostadsområde av Sydsvenskan.

– Sydsvenskan är den enda tidning som fattat att det finns två samhällen i Sverige i dag. Rosengård är för präktig, men den har förutsättningar att bli något. Den är ett försök att ta ansvar för att utveckla den mötesplats som Héctor efterlyser och något som alla tidningar har ett ansvar för.

Han säger att det är svårare att skriva om invandrare i Linköping. Det finns inga speciella invandrargetton i stan och det gör problemen mer osynliga i samhället.

När Héctor kom hem från konferensen fick han ansvaret för ett projekt där sex invandrare fick praktisera på tidningen under sex månader. Fem hade journalistisk bakgrund från sina hemländer.

– Det var ett tufft jobb. Jag, som själv dagligen kämpar med det svenska språket, skulle försöka peppa upp dem. Men det var nyttigt för redaktionen att ha dem i huset. För invandrare som läser tidningen är det viktigt att se utländska namn under artiklarna. Det ger dem motivation att kämpa för det de själva drömmer om.

Flera av projektets deltagare har kunnat hålla sig kvar inom journalistiken. Ytterligare ett liknande projekt har drivits på Corren och projektet har fått efterföljare på andra håll i landet.

Héctor skulle vilja skapa en förening för minoritetsjournalister i Sverige. Idén fick han när han för prispengarna från TU reste till Seattle och en konferens för 6 000 minoritetsjournalister från hela världen som pratade om mångfald.

– Det är svårt att kämpa ensam, det tar kraft och energi. Det är bara tillsammans man kan göra något bestående och sätta press på systemet. Min vision är att åstadkomma mer än att skriva 3 000 tecken om dagen. Annars kan jag lika gärna starta en pizzeria istället för att jobba som journalist.

Eller öppna godisaffär och sälja colombianska myror? Men de rostade myrorna skulle knappast bli någon succé i Sverige. De smakar skogsbrand.

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Årets groda 2021

Alla gör fel ibland. Men en del fel är roligare än andra. Nu kan du rösta på vilken som var 2021 års roligaste groda. Sista dag för att rösta är den 14 februari. Rösta här.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies