Vem vill bli ombudsman?
Nyhetsombudsmän från hela världen samlades i Stockholm förra veckan för att lära av varandra och stärka sig inför framtiden. Samtidigt är interngranskarens ställning i Sverige skakig. Just nu verkar det bara vara TV4 som vill satsa på ombudsman.
Anledningen till mötet var att Organization of News Ombudsmen höll årskonferens. Ett 30-tal ombudsmän från länder med skiftande villkor (förutsättningarna för mediekritik är lite annorlunda i Georgien, Sydafrika, Brasilien och Turkiet jämfört med Sverige) samlades för att ta del av varandras erfarenheter.
Någon dramatisk ökning av ombudsmän i världen har det inte varit de senaste åren, utan antalet verkar ligga stilla någonstans runt 100. Det minskar något i USA, och ökar något i Europa.
Men i Sverige går det i stället bakåt. TV4 var först när Janne Andersson för fem år sedan efter eget initiativ blev tittarombudsman. Dagens Nyheter och SVT följde efter, men när Claes Elfsberg slutade vid årsskiftet blev det ingen fortsättning på experimentet. VD Eva Hamilton sade i en intervju att man inte hade hittat någon med rätt profil för att ta över posten, och att man dessutom hade så många andra kontaktytor med läsarna att det inte behövdes.
På Dagens Nyheter talas det om en fortsättning efter Lilian Öhrström, men vem och när har man inte gett besked om.
Flera forskarrapporter redovisades med fakta för de närmast sörjande. Mer intressant var när Esben Ørberg från danska journalistförbundet redogjorde för en enkät han gjort med ett antal utgivare runt om i norra Europa kring vitsen med läsarombudsmän, och utmanade publiken genom att dra tio argument mot. Här är några:
- En entydig bild av tidningens linje försvagas, om det finns en ombudsman som tycker tvärtemot chefredaktören i vissa frågor.
- Det är överflödigt – vi har ändå så många kontakter med tittare och läsare (se Hamilton ovan).
- Alla tror ändå att ombudsmannen bara är ett PR-trick för att lugna konsumenterna.
- Man förhindrar direkt kontakt mellan läsare/lyssnare/tittare och journalisterna.
- Ett ombud uppmanar till onödiga klagomål.
- Det går inte att representera redaktion och konsumenter samtidigt med trovärdighet.
Men eftersom Ørberg i grunden gillar ombudsmän, drog han också lika många argument för:
- Redaktionella kvaliteten ökar.
- Trovärdigheten ökar när man tar klagomålen på stort allvar.
- Ombudsmannen underlättar förståelsen för hur redaktionerna arbetar.
- Redaktionen avlastas när besvärliga ärenden kan tas över av expert.
- Man sparar pengar och jobb på att vissa ärenden inte hamnar hos PO eller i domstol.
- Dialogen med konsumenterna blir bättre.
En gemensam erfarenhet verkar vara att det krävs stor personlig integritet och styrka för att kunna hantera de inbyggda konflikter som finns i jobbet. Att både ha förmågan att tålmodigt förklara redaktionens arbetsvillkor för arga läsare, och komma med tuff kritik mot kolleger, det vill säga bita den hand som föder en, är ingen lätt uppgift.
Och här någonstans finns väl förklaringen till varför det inte finns fler ombudsmän: det krävs både arbetsgivare som tål kritik och vill sätta av pengar för att få det, och en tuff kandidat med teflonskinn.