Gå direkt till textinnehållet

Vem granskar Dorotea?

Jag skulle i princip kunna syssla med vad som helst utan att någon journalist upptäckte det, säger kommunstyrelsens ordförande.

Nicke Grahn är kommunpamp. Som kommunstyrelsens ordförande i Dorotea i Västerbottens län har han stor makt i en liten kommun. Den tycker han att medierna ska bli bättre på att granska.

Det framförde han vid en debatt på Publicistklubben i Umeå i onsdags och när jag ett par dagar senare ringer upp honom förtydligar han vad han menar. ”Så som medierna dragit ner sin bemanning i inlandet finns det knappt någon bevakning av kommunen längre. Jag kan inte ens minnas när Västerbottens-Kuriren senast var på ett kommunfullmäktige. Och någon grävande granskning tror jag inte det varit på fyra år. Jag skulle i princip kunna syssla med vad som helst utan att någon journalist upptäckte det.”

bryt

Det händer att journalister hör av sig, berättar han. ”Men då är det mest för att få uppslag om vad de ska skriva om. Och det är väl bra för mig att kunna tipsa om. Men de ska ju också skriva sådant som jag inte tycker är trevligt, det har ju inte minst kommuninvånarna rätt att kräva. Makthavarna ska ha medierna som blåslampa efter sig, det är ju i grunden en fråga om demokrati.”

Nicke Grahn är inte ensam om att vara bekymrad över de allt kärvare villkoren för landsortsbevakningen i det norrländska inlandet. Lokalredaktioner försvinner eller slås ihop, Sveriges Radio drar in tjänster och tidningsföretagen gör strukturaffärer som minskar konkurrensen och reporternärvaron på många orter, till exempel genom det föreslagna samarbetet mellan Norra Västerbotten och Piteå-Tidningens när det gäller bevakningen av Arvidsjaur och Arjeplog. Västerbottens-Kurirens satsning på mobila redaktörer var ett försök att åstadkomma en ny sorts lokalbevakning, men den har steg för steg trappats ner och nästa år väntas nya nedskärningar.

I Västerbotten står nu sammanslagningen av Norra Västerbotten och Västerbottens-Kuriren (som redan äger Västerbottens Folkblad) på dagordningen. En affär som såväl ägare som fackklubbar ser positivt på, eftersom den stärker förutsättningen till överlevnad på egen hand, utan att bli uppköpt av någon större mediekoncern.

Men likt de flesta andra ekonomiskt motiverade strukturaffärer medför Norran/VK-affären också stora risker, sett ur ett mångfaldsperspektiv. ”Jag tycker att det är synd om de ska gå ihop”, säger Nicke Grahn. ”Ju mer besluten centreras till få orter och få personer, desto större är risken att vi som befinner oss en bit bort från centralorterna hamnar i total medieskugga och att hela samhällsdebatten utarmas.”

bryt

Om jag var Nicke Grahn hade jag slagit en signal till Sören Thunell. Han leder den parlamentariska kommitté som under 2005 ska leda regeringens pressutredning och komma med på förslag på hur bland annat presstödet ska anpassas till en situation med accelererande strukturaffärer och tynande mångfald i stora delar av landet.

”Medborgarna har rätt till en bra bevakning”, säger Nicke Grahn. Ja, det brukar heta så i middagstalen. Verkligheten är dessvärre en annan. Inte bara i Dorotea.

mj@journalisten.se

P.S. I lördagens NSD kommenterar tidningschefen Lennart Håkansson det faktum att andra redaktörer varit kritiska mot hans namnpubliceringspolicy, medan det folkliga stödet är närmast totalt. ”De som har som yrke att informera vill undanhålla information, medan de som betalar oss för att bli informerade vill ha mer information”, skriver Håkansson och iklär sig därmed allt tydligare rollen som en populismens Don Quixote bland publicistikens väderkvarnar.

Nej, Lennart, vårt yrke är inte att informera, i synnerhet inte för att tillfredsställa den rådande opinionen, utan att bedriva journalistik. Och det är och förblir den obesvarade frågan när det gäller NSDs utspel. Om NSD verkligen ville göra en insats mot kvinnovåldet, varför lanserade inte tidningen en skärpt bevakning av kvinnovåldsfrågan, med exempelvis tillsättning av grävgrupper, inrättandet av temasidor eller vad som helst som visar att man vill bemöta problemet med journalistik som medel?

I det här numret visar vi att knappt någon ansvarig utgivare i landet stöder Lennart Håkansson i hans linje. Det beror naturligtvis inte på att de vill undanhålla information. Utan på att de tycker att de etiska regler alla, även Lennart Håkansson och NSDs journalister, förbundit sig att följa, trots allt är rätt förnuftiga.

Fler avsnitt
Fler videos