Vem är vikariens bästa vän?

Fokus politiske chef­redaktör Martin Ådahl anser att Journalistförbundet struntar i dem med osäkra arbetsvillkor. Nej, du har totalfel, svarar Agneta Lindblom Hulthén.

Häromveckan skrev Martin Ådahl en ledare i tidningen Fokus med rubriken ”Stackars journalister!” Han angrep Journ­alistförbundet hårt: ”… SJF har i åratal värnat benhårt om privilegier, löner och anställningstrygghet för dem som redan suttit länge på sina jobb. Att det sedan drabbar unga och nya journalisters möjligheter att komma in, det struntar SJF i.” Journalisten ordnade ett möte mellan Martin Ådahl och Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén.

Martin Ådahl, hur bidrar Journ­alist­förbundet till vikariekarusellen?

– Journalistförbundet har satsat mer på dem med fast anställning än på dem utan. Det har lett till att de som ännu inte kommit in i arbetslivet har fått det ännu svårare – oavsett hur ambitiösa eller duktiga de är.

Håller du med, Agneta Lind­blom Hultén?

– Vi kämpar för alla journalister, oavsett anställningsform. Om arbetsgivarna tillämpade lagen om anställningsskydd skulle det vara lättare att komma in på arbetsmarknaden. Men det är bekvämt att ha människor i beroendeställning och det här förstärktes när LAS infördes. Låt i stället medarbetarna få den förtur de har rätt till, så kommer de in på arbetsplatserna så småningom.

MÅ: – Jag håller inte alls med dig. Det är inte lätt att avskeda människor och LAS har bidragit till att arbetsgivare inte vågar anställa. Gör man det blir det nästan omöjligt att säga upp eller omplacera dem som inte längre är bäst lämpade för sina arbetsuppgifter. Och går det inte att säga upp eller omplacera blir det svårare för andra att komma in i branschen. Konstigare än så är det inte.

ALH: – Du har fel. Det är en myt att Sverige har en stark anställningstrygghet. Det här handlar om att arbetsgivarna vill hålla arbetstagarna i schack. Problemet är inte LAS utan arbetsgivarnas missbruk av LAS.

MÅ: – Men ni har ju misslyckats totalt. I dag har vi människor utan några rättigheter alls. Ni måste ju lyssna på dem! Vad ni borde göra är att satsa mindre på anställningstryggheten och mer på möjligheterna för yngre att komma in på arbetsmarknaden. Det går inte att bara skylla på arbetsgivarna.

ALH: – Förbundet stiftar inga lagar och arbetsgivarna är med och bestämmer vad som ska stå i avtalen. Och du har totalfel om du tror att tryggheten minskar hos dem med fast anställning om tryggheten för visstidarna ökar. Problemet är också att medieägarna inte vill diskutera mediernas villkor.

Hur ser ni på det nya TU-avtalet, som säger att ska ”tillämpas på ett ansvarsfullt sätt” – räcker det?

ALH: – Nej, men för att vara på tidningsområdet är det ett paradigmskifte. Givetvis måste vi jobba vidare ute på arbetsplatserna. Inom public service har det blivit bättre med vikariregeln, alltså ”ett vikariat – en vikarie”, men det gick vi ju ut i konflikt för.

MÅ: – Men vad har ni egentligen gjort i det senaste avtalet? De visstidsanställda tror ju inte att det här hjälper dem. De säger att det bara blir ytterligare en koll så att arbetsgivarna inte ska behöva anställa dem. Då måste Journalistförbundet tänka om. Det måste vara er skyldighet.

ALH: – Det är klart att om din högsta önskan är att få ett fast jobb är du inte nöjd innan du har fått det. Men förbundet kan inte skapa jobb, det kan bara marknaden och arbetsgivarna göra. Vi är det enda fackförbund som tar fajten för de visstidsanställda. För­bundet har till och med varit i konflikt för dem. Och konflikt är det yttersta vapen som ett fackförbund har. Martin Ådahl skäller vid fel träd.

MÅ: – Jag vet vid vilket träd jag skäller.

Lisa Berthelson

lb@journalisten.se

FAKTA

Av Journalistförbundets yrkesverksamma medlemmar har 72 procent tillsvidareanställning, 12 procent visstidsanställning och 17 procent är frilansar. Inom public service är det 19 procent som har visstidsanställningar. Inom kommersiella radio- och TV-kanaler ligger visstidsanställningarna på 28 procent.