Gå direkt till textinnehållet

Veckans nyhet väcker tankar

En åklagarmanöver av sällan skådat slag blev veckans stora nyhet i de svenska medierna, avvärjda krigshot i Irak till trots.Och visst, statsåklagare Nils-Eric Schultz dramatiska gripande av den unge Aftonbladetreportern är uppseendeväckande.

En åklagarmanöver av sällan skådat slag blev veckans stora nyhet i de svenska medierna, avvärjda krigshot i Irak till trots.Och visst, statsåklagare Nils-Eric Schultz dramatiska gripande av den unge Aftonbladetreportern är uppseendeväckande. Schultz har med sitt agerande tagit på sig en stor bevisbörda och när detta skrivs (tisdag eftermiddag) talar det allra mesta för att underlaget är väl tunt. Skuldfrågan i det aktuella fallet — alltså vem som egentligen fattade beslutet att ta hotbilderna — är nu en sak för det rättsliga systemet att försöka besvara. Om det nu leder så långt som till åtal, vill säga. Men med en sådan trumslagare till åklagare kan man nog inte vänta sig annat än en fullföljd process. Själva anklagelsen är i sig anmärkningsvärd. Att bli misstänkt för grovt olaga hot, hot mot tjänsteman eller anstiftan till dessa brott, är mycket allvarligt och lyckligtvis också mycket ovanligt i Sverige. Förhoppningsvis går utredarna till botten av den här historien för att klarhet ska uppnås. Misslyckas åklagaren, lär kritiken bli mycket hård. Men oavsett hur den rättsliga processen fortlöper, väcker diskussionen också en del andra tankar. Dels naturligtvis den om själva publiceringen av hotbilderna, dels funderingar på hur långt en del av oss egentligen skulle kunna gå för ett löp, en rubrik och en bra story? När det gäller publiceringen är jag av samma åsikt som nyhetschefen på Svenska Dagbladet, Mats-Eric Nilsson. Genom att publicera bilderna och framställa detta så hotfullt som möjligt (begrepp som “skarpladdad pistol” skapar dramatik, men hur vet reportern att det stämmer?) bidrar tidningen till dödshoten. “I detta läge har ni samma intresse” skriver Nilsson med adress AB och nazisterna och syftar på publicitetsintresset. Skulle då det här kunna hända? Mitt svar är: sannolikt (dock inget sagt om det aktuella fallet). Alla som råkat ut för hårdvinklingar, eller själva gjort svart och vitt av grått, vet att gränsen mellan sant och falskt kan vara mycket flytande.

Vidare: Plånboksjournalistiken, alltså att man betalar för att få det man vill publicera, är etablerad sedan länge. Detsamma gäller olika intressegrupperingars mer eller mindre manipulativa sätt att utnyttja medierna för sina syften. Greenpeace är ett väl känt exempel. Ganska troligt är också att grabbarna bakom Nationalsocialistisk Front uppnådde strategiska mål med ABs publiceringar.Slutligen: Konkurrensen har hårdnat. Fler trängs om samma jobb. Anpassningen till det som premieras, alltså ger rubriker och beröm, ökar liksom risken för att en ung och sugen reporter passerar gränsen för det lämpliga.Allt detta vore en utmärkt diskussion med avstamp i det aktuella fallet. Men väldigt lite hörs. Varför? Men också en tredje tanke dyker upp i detta virrvarr: Varför är det så svårt att hålla huvudet kallt, att förhålla sig kritisk och journalistiskt distanserad till granskning och ifrågasättande av oss och våra metoder? Varför rusar till exempel alla på Aftonbladet till detta smått desperata försvar som tisdagens tidning uttrycker? Åklagaren ska med rätta granskas och i den mån det är berättigat kritiseras. Hårt om det är befogat. Men då får också vi själva finna oss i samma behandling.

Stay cool.

Annons Annons
Fler avsnitt
Fler videos