Gå direkt till textinnehållet

Vad kostar en tabloid?

Alla ytliga förändringar, hur drastiska de än är, förblir bara kosmetika om man inte också ändrar innehållet och själen.

I en stor intervju i det här numret av Journalisten talar Dagens Nyheters chefredaktör Hans Bergström ut om tidningens kommande tabloidisiering. Han slår fast att DN måste ta efter Svenska Dagbladets och Metros mer kompakta, slimmade nyhetsförmedling och att en dagstidning för att överleva måste bli bättre på att ”ge folk vad folk vill ha”.

Nej, sorry, det gör han inte. Ovanstående är rent ljug, eller ”hittepo” som man säger i Malmö. Bergström vill inte prata med oss över huvud taget, när det gäller förslaget att göra fler delar av DN till tabloid till årsskiftet. I varje fall inte innan förslaget klubbats av tidningens styrelse i nästa vecka.

bryt

Annons Annons

Det är naturligtvis hans fulla rätt. Men mer oroande är att formatomgörningen inte heller diskuteras internt på Dagens Nyheter – åtminstone inte med de journalister som framöver ska fylla det nya formatet med material. Det finns arbetsgrupper som diskuterat annonsingångens påverkan, tryckteknik, bilageibladning och läsarvanor (fokusgrupper, fokusgrupper, fokusgrupper), men det finns ingen arbetsgrupp som tittat på hur journalistiken ska kunna utvecklas med hjälp av det nya formatet. Det är en fråga som inte ens är på agendan. Däremot försäkrar Bergström, i en kort intervju i den egna tidningen, att kvaliteten inte på något sätt kommer att äventyras.

Det är nog rätt mycket ”hittepo” över det uttalandet också. Eller ett ovanligt drastiskt fall av verklighetsförnekelse. En övergång från broadsheet till tabloid kan ha många olika skäl och argument, men i grunden är det alltid ett sparbeting. Eller som Svenska Dagbladets förre chefredaktör Mats Svegfors skriver i Göteborgs-Posten 1/6: ”Bokstävernas trupper i tidningsföretagen, det vill säga redaktionerna, lockas av tabloidformatet därför att det lovar fler läsare. Och siffrornas trupper, det vill säga den ekonomiska ledningen i tidningsföretagen lockas av tabloidformatet därför att en mindre tidning förefaller kräva en mindre redaktionell bemanning.”

Man bör alltså, som Svegfors också konstaterar, vara medveten om att det alltid finns ”en redaktionell och publicistisk kostnad förknippad med neddragningen i format och innehåll”. Vilket uttryck denna publicistiska kostnad kommer att ta är för tidigt att spekulera om. Men det är oärligt att inte diskutera det öppet på redaktionerna.

bryt

Jag har inget emot tabloiden som format. Likväl som man kan göra lysande, framgångsrika tidningar som en utvecklad vägkarta i femkilosklassen kan man göra det som tabloid. Men jag tror att fixeringen vid att byta form och format kan vara skadlig, om den inte är djupt förankrad bland medarbetarna. Alla ytliga förändringar, hur drastiska de än är, förblir bara kosmetika om man inte också ändrar innehållet och själen. Man blir inte ”Stockholmarnas egen tidning” bara för att man sätter en ful röd stämpel med de orden längst upp på sidan – och man blir inte en bättre tidning för att man anpassar dess format efter storleken på flygplanssäten och tunnelbanestolar.

Om Dagens Nyheters redaktion är övertygad om att tabloiden ger dem möjligheter att göra en oändligt mycket bättre tidning: byt så fort det går. Det blir kanon. Men om det bara är ett sparbeting, förklätt i argument om den moderne mediekonsumentens läsvanor – och om det genomförs utan att fundera över vad det får för konsekvenser för den journalistiska kvaliteten – är det dömt att misslyckas.

Och att inte detta diskuteras mer är ett mycket större problem för DN-ledningen än att det är svårt för några få pendeltågsresenärer att få plats med varsin fullt uppslagen morgontidning på väg till jobbet.

bryt

P.S. FinansVisions presentation av sin och Demoskops opinionsmätning i måndagens tidning slog något slags rekord i detaljfattigdom. Inte nog med att det på det braskande uppslaget inte stod något om hur många som tillfrågats: där stod inte ens vad resultatet blev, för fem av de sju partierna. I ett otydligt diagram kan man ana att kristdemokraterna och miljöpartiet ökat svagt och moderaterna, folkpartiet och centern minskat svagt, men några procentsiffror får vi inte…

Fler avsnitt
Fler videos