Gå direkt till textinnehållet

UR ett år senare – tro, hopp och trötthet

Hösten 2017 befann sig Utbildningsradion i djup kris. Ett år senare spirar hoppet. Förväntningarna på nya vd Sofia Wadensjö Karén är enorma. Kan hon infria dem?

Det är liv och rörelse i Utbildningsradions lokaler. Det är nytt. För ett år sedan möttes besökare av gapande tomma produktionsbord i de nyrenoverade kontorslandskapen. Det var ett synligt tecken på den djupa kris som UR befann sig i; många orkade helt enkelt inte gå till jobbet. 

Från Tänk till-redaktionen hörs skratt. Efter lite övertalning ställer medarbetarna upp på bild. Det är också nytt.

Den senaste gången Journalisten besökte UR var måndagen den 20 november 2017, dagen då vd Christel Tholse Willers avgick med omedelbar verkan och UR slog i botten. Då vågade folk knappt möta våra blickar. Ingen ville förknippas med rapporteringen hösten 2017. ”Ingen kan i det här läget säga något alls med namn. Det är för infekterat och hotfullt mot de som gått till pressen”, förklarade en anställd två dagar senare.

Den infekterade stämningen hade vuxit fram på företaget. Omorganisationen som drogs igång i februari 2017 splittrade UR i tre läger: de som gillade den, de som avskydde den och de som inte visste vad de skulle tro. Flera mångåriga medarbetare hade sagt upp sig och gått vidare till andra jobb. Kompetensdränaget oroade journalistklubben, som slog larm till bolagsstyrelsen i ett öppet brev i februari 2017.

I slutet av september förra året publicerade Journalisten det första reportaget om URs kris, ”Omorganisationen splittrar UR”. Dagarna efter vidtog krismöten och ledningen drog upp en kommunikationsstrategi både externt och internt. Journalisten har tagit del av interna mejl från denna tid, där det framkom oro över intern splittring i ledningsgruppen och uppgifter om ”självtvivel” och ”flyktimpulser” bland toppcheferna. I början av oktober lämnade utbudschefen Johan Grafström ledningsgruppen. Han slutade på UR i våras.

Vd Christel Tholse Willers svarade på kritiken i Journalisten och på URs intranät. Svaret väckte ytterligare ilska internt och ledningsgruppen beslutade därför att införa ett tillfälligt processtopp i omorganisationen, utvärdera och komma med ett åtgärdspaket. Det var inte tillräckligt, och tvivlet kring hela omorganisationen hade nått ända upp i företagsledningen.

Förtroendekrisen berodde kanske framför allt på att ledningen var helt öppen med att de inte visste hur man skulle gå vidare med omorganisationen. Man var inne i det stora ”hur:et”, hette det. På prototyplabbar ledda av såväl medarbetare som konsultande facilatorer skulle personalen brainstorma med post it-lappar och legobitar för att ta fram den perfekta organisationen, och sen lappa och laga det som inte funkat. De skulle våga misslyckas, göra resor och skapa inre förändring. En grupp arbetade med företagsvärderingar och tog genom workshops fram hårddata till en kompass som skulle skapa kulturförändring. 

Det lät kanske fint, men var i stor utsträckning substanslöst. Allt fler började uppfatta det som att ledningsgruppen levde i en nyspråklig bubbla och kommunicerade i managementfloskler. I verkligheten hade medarbetarnas inflytande minskat. De redaktionella innehållsdiskussionerna hade upphört. De gamla redaktionerna hade slagits sönder och journalister placerades i kompetensgrupper som utgjorde ett tvärsnitt av UR. I den gamla strukturen hade redaktionerna internt planerat program och arbetsfördelning. Nu fick journalisterna i stället ansöka om att arbeta i projekt som beslutats i slutna rum av utbudsledningen och annonserats på URs ”arena”. En följd av trögheten i den nya matrisorganisationen var att journalister satt sysslolösa långa perioder, framför allt under våren 2017.

”Jag har äntligen börjat våga vara hoppfull. Vi är inte ute ur skogen än, men vi ser brynet.”

I november upphörde experimentverkstaden på UR. Då hade Journalisten avslöjat att public service-bolaget köpt in organisationskonsulter för mångmiljonbelopp i strid med lagen om offentlig upphandling, och medarbetare hade rasat över hur licenspengarna använts. UR hade också gått ut med ett erbjudande om avgångsvederlag till alla anställda som ”inte orkar med förändringarna”, ett drastiskt grepp som förvånade flera medarbetare. 

Men den avgörande händelsen blev november månads processtopp där utvärderingen visade att matrisorganisationen helt enkelt inte skulle kunna fungera som man tänkt. UR inledde det digra arbetet med att rulla tillbaka hela organisationen. Den 20 november tog vd Christel Tholse Willers konsekvenserna av misslyckandet och avgick.

– Vi slog i botten. Det var mycket som inte funkade, och det var en stämning som inte var … det var svårt. Det var jobbigt att gå till jobbet för många. Det är väldigt annorlunda i dag, säger journalistklubbens ordförande Mette Hultgren när vi satt oss i ett av de små mötesrummen på UR.

Ni var kritiska till matrisorganisationen hela tiden. Hur kändes det när det till slut lossnade i november och man beslutade att överge den?
– Det var då som hoppet tändes igen. Det kändes försiktigt positivt. Men det var fortfarande oroligt och rörigt och ganska sårigt. Men det var väl första gången vi upplevde att det vände åt rätt håll.

Hur skulle du beskriva stämningen i dag?
– Den är väldigt annorlunda jämfört med förra året vid den här tidpunkten. Om jag ska hitta något ord för att beskriva det så är det hoppfullt. Det är den känslan som många har. Det finns hopp om framtiden. Fokus ligger på vårt uppdrag, kärnverksamheten, produktion helt enkelt. Det är det som genomsyrar det mesta som görs och som vi pratar om nu. Vi pratar inte om organisationen.

Ni pratar inte om organisationen?
– Nej, det gör vi inte. Hon suckar så djupt att hon börjar skratta åt sig själv. Det är en lättnad.

För journalistklubben var 2017 ett annus horribilis.

– Styrelsen har haft ett jättetryck på sig. Vår ambition har ju varit att sitta med vid bordet och diskutera och påverka så mycket vi kan, men till syvende og sidst är det företaget som bestämmer hur man gör. Det har varit ett tryck från besvikna medlemmar som har tyckt att vi skulle vara hårdare och tuffare.

– Vi har haft många medlemsärenden under året och det har varit det absolut tyngsta; ledsna medarbetare och kolleger som inte vill vara kvar. Det finns inte någonting i världen som kan förbereda en på det. Hur mycket stöd kan man ge och i vilken form? Det har varit jättetungt.

Fler rör sig i URs lokaler än för ett år sedan då krisen var som djupast. Från vänster: Linda Axelsson, Anna Adell, Liban Abshir Mohamed, Haben Solomon och Gabriel Gonzales på Tänk till-redaktionen. Foto: Tor Johnsson

De UR-journalister som för ett år sedan var mest kritiska till omorganisationen uppger precis som Mette Hultgren att hoppet har börjat spira. Så här säger några av dem till Journalisten i september 2018:

”Det är fortfarande mycket som är otydligt och jag känner mig stukad. Jag har svårt att ta mig ur den här svackan som de skapade, av oförstånd ska jag säga, det var ju ingen som hade onda avsikter utan alla ville URs bästa och personalens bästa. Ändå förlorade vi så mycket i arbetsglädje, engagemang och kompetens. Alltihop var så otroligt onödigt. Men det finns hopp nu och det fanns det inte för ett år sedan. Vi pratar innehåll igen, och vi har fokus på produktionen igen, i stället för på organisationen.”

”Det är många kompetenta journalister som har slutat på grund av den katastrofala omorganisationen. Det märks och det kommer att ta tid innan vi är tillbaka där vi var. Fortfarande läggs mycket ut på extern produktion, och min känsla är att vi har tappat i kvalitet på grund av att utläggen får mindre resurser och tid än tidigare. Men jag känner mig hoppfull. Det känns som att vi är på väg i rätt riktning.”

”Någon borde doktorera på URs omorganisation. Man kan tydligen förstöra ett företag ganska snabbt genom grupptänkande och externa konsulter. Jag har äntligen börjat våga vara hoppfull. Vi är inte ute ur skogen än, men vi ser brynet.”

Gemensamt för de UR-journalister som Journalisten pratat med är också att de har stora förväntningar på URs nya vd Sofia Wadensjö Karén som tillträdde den 2 maj. Hon uppfattas som ”ärlig, tydlig och rak”, som en ”duktig publicist och chef”, som en person som ”ingjuter hopp” och som flera har ”stort förtroende för”. Journalistklubbens ordförande Mette Hultgren har hört liknande omdömen om nya vd från flera medlemmar. Hon skrattar lite.

– Ja, man blir nästan orolig för hur det ska gå när förväntningarna är så höga. Men hon har också än så länge mött upp till de förväntningarna. Hon säger rätt saker, och fokuserar på rätt saker, och det tror jag inte är ett strategiskt drag utan det är genuint. Det var otroligt skönt att det kom på plats en vd som vi känner är en tvättäkta publicist och journalist, säger Mette Hultgren.

”I november slog vi i botten”, säger journalistklubbens ordförande Mette Hultgren. Foto: Tor Johnsson.

På Utbildningsradions kickoff i augusti förklarade Sofia Wadensjö Karén sin syn på ledarskap och organisationsarbete för personalen. En av de saker hon sade fastnade hos flera av medarbetarna: ”Företagskultur vinner alltid över organisation.” 

– Alltid! säger Sofia Wadensjö Karén med eftertryck.

– Du kan inte komma in och tro att nu ska jag omorganisera så att vi får roligt tillsammans. Eller så att vi blir effektiva. Eller så att vi jobbar över gränserna. Eller så att vi har fokus på användaren. Det går inte. Det man måste göra är att få en företagskultur där man börjar tänka och jobba på vissa sätt. Företagskulturen står inte och faller med strategin eller organisationen. Men strategin och organisationen står och faller med hur företagskulturen är. Om man vill förändra något måste man börja där.

Vi sitter i samma mötesrum på översta våningsplanet där vi träffade förra vd Christel Tholse Willers för ett år sedan. Det var mitt under brinnande kris, nu är läget helt annorlunda.

– Jag upplever att det finns en bra stämning och att det är en väldigt bra energi i huset, och sen upplever jag också att det var väldigt jobbigt förra året. Det är fullt möjligt att en del känner sig trötta, men det jag möter mest är sänkta axlar och lättnad. Man är inte trött på allt, man är inte trött på sitt uppdrag. Men man är trött på att prata organisation.

Det finns många som har stora förhoppningar på dig som vd. Hur känns det?
– Det känns bra, eftersom det är svårare att prata i ett läge där alla känner misströstan. Samtidigt är det så att om det finns för stora förhoppningar kan det bli en liten besvikelse för det kommer inte ta tre månader att fixa allt. Vi börjar nu, och vi kommer hela tiden att ta steg framåt. Men allt kommer inte att vara klart i november, det funkar inte att göra så. Men det känns roligt att man har förhoppningar om mig, motsatsen hade varit förfärlig.

Några av de som var absolut mest kritiska för ett år sedan säger till oss att de uppfattar dig som ”ärlig, tydlig och rak”, men de säger också att det är mycket som vilar på dina axlar …
– Jag är jätteglad för just de adjektiven. Jag är ärlig, jag är tydlig och jag är rak och jag kan inte vara på något annat sätt. Jag är glad att man upplever det. Jag tror att det har funnits en komplexitet och en otydlighet som inte har varit organisationen till gagn. Man vill förstå och få en tydlig bild.

”Det känns som att komma ut ur en torktumlare.”

 

Sofia Wadensjö Karén har fattat två större strategiska beslut under de månader hon varit vd. Det första var att ta bort matrisorganisationen och återinföra projektavdelningar, som i praktiken funkar som de gamla redaktionerna. Det arbetet hade redan inletts innan hon började, hon fattade det formella beslutet. Det andra strategiska beslutet var att rekrytera Anna Rastner från TV4 och tillsätta henne som utbudschef. Hon kommer att göra en analys av produktionsprocessen på UR, och därefter fattas beslut om något ska ändras. Många på UR räknar med att det kommer att leda till förändringar i ledningsgruppen.

– Vi ska göra saker i rätt ordning. I det här läget när det är en organisationstrött organisation känns det oerhört viktigt. Det får inte bli så att man skruvar och hafsar. Det enda jag har fokus på nu är arbetsro och arbetsglädje. Man ska kunna fokusera på det man är anställd för att göra, nämligen produktion. Man ska försöka att ha roligt på jobbet också, säger Sofia Wadensjö Karén.

Hon har inte satt sig in i exakt vad som hände på UR förra året, och hon vill inte älta.

– Jag tror inte man mår bra av det som människa. Det var jättekaos, men det var då. Vi måste kunna gå vidare. Det gäller alla aspekter av livet; har man haft en väldigt jobbig period mår man inte bra av att fastna i den mentalt. Man måste titta framåt och kunna häva sig ur det där mörkret.

Sofia Wadensjö Karén har tagit över en organisationstrött organisation. Foto: Tor Johnsson.

URs omorganisation 2016-2017 håller på att läggas till handlingarna. Medarbetarna har sakta börjat ta sig vidare. Somliga är fortfarande stukade efter två år av kaos och sorg. När vi frågar medarbetare om det kommit något bra ur omorganisationen får de tänka efter länge. De flesta säger nej.

Vd Sofia Wadensjö Karén har svårt att svara på frågan eftersom hon inte varit med på resan, men tror ändå att de flesta tycker att det fanns någonting som var bra.

– Det som jag tror har kommit ut av omorganisationen och som är bra är att man har ett framtidsfokus, att man är mer förändringsbenägen. Men själva sättet man skulle förändra det på blev för smärtsamt.

Journalistklubbens ordförande Mette Hultgren grunnar en stund innan hon kommer på något positivt med omorganisationen:

– Vi är många som tycker att vi har ett viktigt uppdrag, och det har på något sätt accentuerats när fokus låg på fel ställe så länge. Det har blivit ännu tydligare; vi vet varför vi går till jobbet, de flesta brinner för vårt uppdrag. Sedan finns det en massa lärdomar man kan dra av det här på ett personligt plan. Det känns som att komma ut ur en torktumlare. Men för URs del tror jag att vi kan gå stärkta ur det här, säger hon. 

Fler avsnitt
Fler videos