TV-journalistiken – ett hafsjobb
Man kan tvista om vilka som står högst i en redaktionell hierarki. På Expressen kan det vara en långledig sportkolumnist, på Aftonbladet en Expressen-styrelseordförande, på Dala-Demokraten en terrorpoet. Men det är aldrig någon tvekan om vem som står lägst.
Man kan tvista om vilka som står högst i en redaktionell hierarki. På Expressen kan det vara en långledig sportkolumnist, på Aftonbladet en Expressen-styrelseordförande, på Dala-Demokraten en terrorpoet. Men det är aldrig någon tvekan om vem som står lägst.
Snäppet under webbpraktikanten, postrumsvikarien och servicekillen som fixar kaffeautomaterna en gång i månaden befinner sig – det vet ju alla – TV-journalisterna. De som rewritar Variety-notiser, skriver kortjobb intill TV-tablån eller försöker tycka till i TV-krönikor.
Jag kan hålla med den som inflikar att Dagens Nyheters Johan Croneman är förstklassig. Men han är unik i så måtto att han i egenskap av stjärnstilist nöjer sig med att skriva i tidningens lägst värderade spalt. I synnerhet som han, ur TV-journalistisk synpunkt, inte utgör något undantag: han är ingen specialist, förefaller ofta okunnig även om större TV-kulturella strömningar.
Problemet är inte Croneman, utan att en dominant som DN – som lever på kvalitet och kunskap – i samma stall av TV-krönikörer har en fnöskig filmprofessor som tolkar tidens internationella TV-tecken enbart utifrån vad svenskkanaler råkat importera för dagen (Leif Furhammars specialare är att, efter att ha sett en sedan länge nedlagd USA-serie om låt säga en klärvoajant kanin, skriva att ”trenden i amerikansk TV verkar just nu vara klärvoajanta kaniner”); och en total TV-analfabet som Elin Jönsson (som i somras byggde en redan legendarisk kamikazekrönika på att hon varken hört talas om regissören Tim Burton eller har ens baskunskaper i TV-komedins historia).
Nu kan ju inte just Jönsson hjälpa att hon inte vet nåt om TV. Felet är att DN, som har avancerat specialiserade redaktörer för provinsiell dans och teater, inte ser till att anställa en enda TV-krönikör som kan mer om modern TV-kultur än den genomsnittlige läsaren.
Dessvärre handlar detta inte om enstaka krönikor, utan om ett förstockat ointresse in i minsta notis. De senaste exemplen var när DN-kulturen häromveckan hade ett par nyhetstexter om de djupt intressanta nya amerikanska TV-serierna Starved och Over There. I båda fallen ironiserade skribenten, utan att ha sett serierna, över att de producerats av systerbolag till fascistoida Fox News. Den okunnige läsaren gavs bilden av en högerspökande mediekoncern som spyr ur sig propaganda i alla de former, och vars dramaserier tangerar dokusåpor (Starved) eller misstänks vara politiska beställningsverk (Over There). Sanningen är den motsatta: de berörda Fox-bolagen FX och Fox Broadcasting, som svarar för en imponerande mängd konstnärlig TV-produktion, och som går emot strömmen genom att överge dokusåpor för skriven TV-dramatik, är på konstant kollisionskurs med Fox News (som exempelvis satiriserats grymt i Fox-serien The Simpsons).
Att Starved skulle kunna vara en lysande samhällssatir om kroppsfixering, och att Bush i själva verket avskyr den realistiska Irakkrigsskildringen Over There (en grandios återkomst av legenden Steven Bochco), föresvävar inte skribenten, som i stället för att faktakolla ville visa sig duktig inför kollegerna på Idé & Kritik och mala på om imperialismens Amerika.
Det märkliga är att ingen chef bryr sig. Att det inte verkar finnas någon som helst interndiskussion om missförhållandena. Man undrar vem DN-kulturen tror att de skriver sina TV-grejer för – folk som inte heller är särskilt intresserade, som bara vill få ett par fördomar bekräftade om amerikansk ”såpa-TV”?
Ändå är DN, tack vare en enskild skribent utanför TV-redaktionella ramar, Nicholas Wennö, bäst i Sverige på TV-kultur. Snacka om svart i rutan.
