Gå direkt till textinnehållet

Tiden kan ställa till det – för både läsare och skribent

Problemet med tiden är inte enbart att den aldrig tycks räcka till. Tiden är också svår att hantera i språket.Den som sitter och skriver befinner sig samtidigt i minst tre tidsskeden.

Problemet med tiden är inte enbart att den aldrig tycks räcka till. Tiden är också svår att hantera i språket.

Den som sitter och skriver befinner sig samtidigt i minst tre tidsskeden. Tidpunkten när det omskrivna hände, när själva texten skrivs och när texten ska läsas. Därutöver kan berättelsen i sig rymma ett nu, en förhistoria och en framtid. Egentligen är det rena miraklet att skribenter för det mesta lyckas reda ut tidsbegreppen för sina läsare.

Just hanteringen av tempus är ofta det som avslöjar en orutinerad skribent. Nybörjaren glider omedvetet mellan tempus och trasslar till det för läsaren, medan den drivna reportern göra eleganta tempusväxlingar som skapar nerv och dramatik i texten.

Annons Annons

Sällan ser jag journaliststudenter så frustrerade som när de börjar bli medvetna om problemet och försöker komma på hur de ska att hantera sina tempus. Tyvärr finns det inga tvärsäkra regler att följa. I princip går hemligheten ut på att göra tydliga scenväxlingar och tidssignaler vid tempusväxling, så att läsaren kan följa med på tidsresan. Det är förstås lättare sagt än gjort, och för att lära sig tekniken gäller det att läsa bra texter och hitta goda mönster att följa.

bryt

Mycket av journalistiken rör sig i en opreciserad nutid. De intervjuade uttalar sig om frågor som är aktuella men inte uttalat tidsbestämda. I sådana artiklar kommer presensformen in naturligt. Artikeln rör sig i den tid då läsaren tar del av den.

När det i stället handlar om klart avslutade händelser blir tempusvalet knepigare. Det naturliga sättet att berätta om något som redan har hänt är att göra det med verbform för förfluten tid. (De flesta har lärt sig att tempuset kallas imperfekt, men egentligen är det preteritum. Den svenska formen överensstämmer nämligen med den preteritumform som beskriver fullbordade handlingar i sådana språk som har två dåtidstempus, medan imperfekt beskriver ofullbordad handling.)

Den som berättar om sin dag för familjen vid middagsbordet använder normalt preteritum: ”Jag gick till hållplatsen och såg att bussen var på väg.”. Men när historien verkligen börjar bränna till, kan minsta unge naturligt göra en tempusväxling för att höja tempot: ”Plötsligt står jag där och inser att jag inte har busskortet med mig.”

bryt

Historiskt eller dramatiskt presens är alltså inte förbehållet avancerade författare. Vi kan alla använda det till vardags, när så behövs. I journalistiken är det ett tacksamt och ofta använt grepp. Tyvärr kan det ibland gå till överdrift, särskilt i kriminaljournalistiken och på sportsidorna.

Om minsta lilla inbrott och vartenda fotbollsmål ska skildras i presens blir det inte så mycket bevänt med dramatiken. Då blir det bara stereotypt och klyschigt. Som alla stilgrepp måste tempusbyte hanteras med känsla och varsamhet för att inte förlora sin effekt.

Inte bara det förflutna är värt att fundera över för den som skriver. Framtiden kan faktiskt bli ganska tjatig. En massa ”kommer att” tynger ner den mest intressanta text. Futurum uttrycks ofta smidigare med presensverb, så det är värt att tänka efter om varje ”kommer att” behövs.

bryt

Nu är det också aningen besvärande att det i dag är så många journalister som tror att läsare numera inte vet i vilken tid de befinner sig, om inte varje text strösslas med tidsangivelser av det slag som jag just använde. Fler borde sätta sig och stryka slentrianmässiga ”nu” och ”i dag” innan de lämnar ifrån sig en text. Det vore väl använd tid.

eva.martensson@miu.se

Fler avsnitt
Fler videos